(Graf: P. Laursen m fl 2011)

1 Vätemoln ger svar om de första stjärnorna. Astronomer är extremt nyfikna på återjoniseringens tidsålder, en tid i universums barndom som de har mycket lite koll på. De bygger gigantiska teleskop som LOFAR och SKA med mål att undersöka vad som hände då, strax efter att de första stjärnorna tändes. Men Peter Laursen, dansk astrofysiker vid Stockholms universitet, har tillsammans med kollegor hittat ett nytt sätt att redan nu leta reda på denna tidsålder. De har räknat fram exakt hur ljus från väteatomer åker mellan kalla moln utspridda mellan galaxerna, och hur man känner igen spåren av återjoniseringen i den så kallade Lyman alfa-skogen. Läs artikeln på ArXiv

Utanför Vintergatsbandet träder bakgrunden fram, här som Fermi ser den i gammastrålning. (Bild: A. Cuoco m fl 2011)

2 Fermi letar mörka materian i bakgrunden Ett team från Oskar Klein Center i Stockholm med Alessandro Cuoco i spetsen har gjort en ordentlig analys av vad gammateleskopet Fermi har att säga om den ännu mystiska mörka materian. Fermis bilder av himlen som den ser ut i gammastrålning innehåller information som kan hjälpa till att ringa in vilka slags partiklar det är som utgör den mörka materian. Läs artikeln på ArXiv.

2006 fick galaxen NGC 1316 ett nytt ansikte utåt med två supernovor synliga samtidigt.
(Bild: NASA/Swift/S. Immler)

3 Talar supernovor sanning om hur långt borta de är? År 2006 smällde hela fyra supernovor i en rund och stor galax som är känd för astronomer som Fornax A. Alla var av samma sort som årets Nobelpristagare använt för att upptäcka den mörka energin genom att uppskatta hur långt borta de är. Maxi Stritzinger vid Stockholms universitet och hans forskarkollegor tyckte att de fyra smällar i Fornax A gav ett tillfälle att ta reda på exakt hur bra supernovorna är på det här med att mäta avstånd. Tre supernovor fick godkänt, men den som bleknade snabbast gav fel svar. Läsa artikeln kan du göra här på ArXiv.

4 Vintergatans okända historia. Lundaastronomen Thomas Bensby forsätter att mäta vad avlägsna solliknande stjärnor består av som tillhör galaxens centrala bula, bulb eller bulle. Hans team har nu upptäckt att stjärnorna delar sig i två olika grupper och dessutom är överraskande olika solen. Bulestjärnorna innehåller antingen mer tunga grundämnen än solen eller mindre. Det får astronomer att misstänkta att Vintergatans bula inte liknar andra galaxers bulor. Vilket betyder att vår galax är inte som vi trodde att den var. Läs artikeln på ArXiv.

5 Hur såg de första galaxerna ut? Det vet ingen och ännu har ingen kunnat titta tillräckligt långt bort (och tillräckligt länge tillbaka i tiden) för att se någon trovärdig Galax 1.0. Men stockholmsastronomen Erik Zackrisson och hans team tänker göra det med det planerade superdyra James Webb Space Telescope och har räknat fram sin bästa gissning på galaxernas färger. Läs den på ArXiv.

6 Gammastrålning kan leda oss till den mörka materian. Det tror fysikern Lars Bergström med kollegor vid Oskar Klein Center i Stockholm efter att ha räknat hur lätt det är att upptäcka olika möjliga typer av mörk materia-partiklar med de olika experiment som just nu pågår för att leta efter dem. De finner att är det är förvånansvärt effektivt att titta efter gammastrålning från rymden. Läs deras artikel på ArXiv eller mer om jakten på mörk materia i Populär Astronomi 2011/4.

7 Stjärnor kan vara fläckiga utan starka magnetfält. Bilder på norrsken och solens skiva visar hur magnetisk vår sol är, och vi vet att solfläckarna är kopplade till solens magnetfält. Gäller det även för andra stjärnor? Det kan vara helt annorlunda, visar ett team med uppsalaastronomen Vitaly Makaganiuk i spetsen. De studerade några stjärnor som har olika innehåll på olika delar av sin yta och upptäckte att de ändå inte hade mätbara magnetfält. Just varför återstår att se. Artikeln på ArXiv.

8 Statistik för dig som letar supersymmetrisk mörk materia. Fysikerna vid Oskar Klein Center i Stockholm lämnar inget till slumpen i jakten på den mörka materian. Yashar Akrami med kollegor har kikat extra noga på vad teorin om supersymmetri skulle kunna ge för utslag i detekterade partiklar i olika mörk materia-experiment, bland annat vid kändisacceleratorn LHC i Schweiz. Läs artikeln på ArXiv

9 Så tjock är galaxens tjocka skiva. Stjärnornas fördelning i Vintergatan har en del att berätta om vår galax historia, som till exempel i ännu ett arbete av Thomas Bensby och hans vänner i Lund och på annat håll. De har lyckats med hjälp av röda jättar för första gången uppskatta hur tjock vår galax så kallat tjocka skiva är (cirka 6500 ljusår är måttet de kom fram till). Läs artikeln

10 Märklig kemi där stjärnor föds. Onsalaastronomen Per Bergman gillar molekyler i rymden och vad de berättar om kemin som reglerar hur stjärnor bildas. I en nebulosa Ormbäraren upptäckte han och hans kollegor ovanligt många molekyler av formaldehyd som innehåller atomer av deuterium (den tunga varianten av väte) i sig. Varför? Exotiska kemiska reaktioner där stoftkorn är inblandade verkar den mest troliga förklaringen. Artikeln på ArXiv

Universums expansion som NASA-forskarna bakom satelliten WMAP tänker den. (Bild: NASA/WMAP team)

SVAR Din idé om de svarta hålen är nog inte tänkbart. Bildandet av svarta hål kräver attraktiv gravitation (materia) och i den expanderande rymden finns bara repulsiv mörk energi. Det saknas alltså en mekanism som kopplar de båda.
Men skulle universum kunna vara cyklisk? Svaret är att vi inte vet. I kosmologins standardmodell med vanlig materia, mörk materia och mörk energi i form av en kosmologisk konstant kommer universum att fortsätta expandera och till och med accelerera. Men det finns modeller där den mörka energin beror på tiden, och då finns det en möjlighet att den komponenten avtar och universum skulle kunna återkollapsa, och kanske en ny big bang kunna uppstå. Den typen av modeller har dock ett problem med termodynamiken: varför är den kosmiska bakgrundsstrålningen så kall (bara 2,7 grader över den absoluta nollpunkten)? I ett cykliskt universum skulle värmen och därmed temperaturen öka för varje cykel. Det finns sätt att komma runt detta, men ingen teoretisk modell har ännu vunnit allmänt gehör. Så svaret är alltså att vi inte vet. Det finns en teoretisk möjlighet, men den modell som de flesta kosmologer tycker är den rimligaste är inte cyklisk.
Lars Bergström, professor i fysik vid Stockholms universitet och Oskar Klein Centre

Allt vi är från Visualiseringscenter C på Vimeo.

I Allt vi är kompletteras det kosmiska perspektivet som man känner igen från The Known Universe med en resa inåt mot verklighetens allra minsta beståndsdelar. Det påminner om den epokgörande kortfilmen Powers of ten från 1968, som förresten har en modern hemsida och som finns också i sin helhet på Youtube. Mer om tekniken bakom den nya filmen finns i Populär Astronomi 2010 nr 2 då vi intervjuade Staffan och Daniel på företaget Sciss (pdf).

Studier av bland annat supernovor (SNe) pekar ut de mest troliga värden för kosmologernas favoritparametrar. Om w är -1 så har Einstein svaret om hur det accelererande universum ska beskrivas. (Graf: från Amanullah m fl 2010)

1 Supernovorna ringar in den mörka energins egenskaper. Vad är den mörka energin och varför accelererar universums utvidgande? Rahman Amanullah med kollegor vid Stockholms universitet och på annat håll i världen detaljstuderade några välvalda exploderande stjärnor, supernovor alltså. Sedan la de ihop de nya data med alla tidigare mätningar och räknade ut vad alltsammans säger om den mörka energin och dess historia. Resultatet: den mörka energin är fortfarande på fri fot, så att säga, men signalementet börjar bli tydligt. Framförallt tycks den inte ha inte ha ändrat skepnad under universums livstid. Dessutom pekar observationerna på att den beskrivs bäst av Einsteins kosmologiska konstanten. Det innebär att det som ligger bakom vårt accelererande kosmos är är ett slags inneboende energi som finns i varje del av själva rummet. Artikeln i Astrophysical Journal gav nästan hundra citeringar, ett pressmeddelande från Stockholms universitet och Rahman Amanullah fick ge sin syn på allt det mörka i tidningen Fokus i oktober. artikeln på ArXiv

Graf: mörka partiklarna ringas in. (Bild: C. Savage m fl)

2 Har någon detekterat partiklarna som utgör den mörka materian?
Universums massa består till största del av den ännu helt mystiska mörka materian. Bland experimenten som försöker fånga partiklar av mörk materia på jorden är kanske inget mer spännande och kontroversiellt än DAMA/Libra-experimentet i Italien. Men dess resultat verkar inte stämma överens med andra liknande experiment. Stockholmsfysikern Chris Savage med kollegor räknade på vad de olika experimentens resultat kan tänkas säga om möjliga mörk materia-partiklar och kom fram till att de inte alla kan vara rätt. Den mörka spänningen stiger. Artikeln publicerades på ArXiv i juni.

Segue 1, avbildad i gammastrålning. Så gott det går.
(Bild: Fermiteleskopet/P. Scott m fl)

3 Minsta galaxen får säga sitt om den mörka materian. Vintergatans minsta grannar tros innehålla mycket mörk materia i förhållande till deras stjärninnehåll, och allra minst är minigalaxen Segue 1. Om den mörka materian består av partiklar som bara extremt sällan krockar och ger sig till känna via gammastrålning så är det på sådana här ställen som det gäller att leta. Rymdteleskopet Fermi stirrade hoppfullt mot Segue 1 under sitt första år men såg precis inga tecken på en sådan signal. Det visar Pat Scott (Stockholms universitet) med kollegor i den här artikeln, som räknar dessutom ut vad den uteblivna signalen ställer för krav på dagens mest tänkbara teorier om mörk materia-partiklarna. Artikeln publicerades i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics i juni och finns på ArXiv.

En lyckad teoretisk modell (svart linje) lyckas förklara
en gammablixts spektrum (mätpunkterna). (Graf: F. Ryde m fl)

4 Den dolda ordningen i gammablixtarnas kaotiska sken. En tung men kompakt stjärna exploderar och i dess mitt föds ett svart hål som varslar universum medelst två strålar av ohyggligt energiska partiklar. Så tror astronomer attt de förr helt mystiska gammablixtarna funka, men hur de sekundkorta utbrott av gammastrålning egentligen kommer till är ännu mycket oklart. Forskarteamet bakom den här artikeln, lett av KTH-astrofysikern Felix Ryde, analyserar vad rymdteleskopet Fermi såg när det upptäckte gammablixten som flammade upp den 2 september 2009, och visar att den faktiskt låter sig förklaras av ganska enkla om än extrema processer. Ett steg alltså mot att kunna förstå hur universums allra största stjärnsmällar funkar. Läs artikeln, som utkom i februari i Astrophysical Journal Letters.

En stjärna ljusnar och bleknar när en annan passerar framför den.
(Graf: Bensby m fl 2010)

5 Stjärnor som teleskop. Ljuset från stjärnor i Vintergatan berättar om vilka grundämnen de är gjorda av, och därmed om galaxens historia. En knepig fråga för forskare inom galaxhistoria är hur Vintergatans centrala utbuktning, även känd som bulben, kom till, och varför galaxer med tyngre svarta hål i mitten har bulber med mer stjärnor i. Men därute i bulben är det bara de allra ljusaste jättestjärnorna vars innehållsförteckning kan mätas med dagens teleskop. Thomas Bensby och Sofia Feltzing från Lund har tillsammans med ett gäng kollegor kommit runt problemet på ett spännande sätt. De kunde mäta några av bulbens annars oåtkomligt ljussvaga dussinstjärnor genom att använda mellanliggande stjärnor som förstoringslinser. Fenomenet kallas mikrolinsning och har Einsteins allmänna relativitetsteori i botten.  Resultaten? Bulbens mindre stjärnor är ett sammansättningsmässigt brokigare gäng än man hade trott utifrån deras ljusare syskon. Det ger stöd åt idén att bulben bildats när mindre galaxer och gasmoln slukades av Vintergatan tidigt i dess historia, och en hel del nya fakta som behöver förklaras av de som bygger datormodeller av hur vår galax blev den den är. Artikeln är med ett nummer av Astronomy & Astrophysics från i mars och kan läsas även på ArXiv.

6 Hur kom de kosmiska partiklarna hit? Stockholmsfysikern Antje Putze med kollegor beskriver sin sofistikerade datormodell för hur kosmiska partiklar med olika energier reser tvärs över galaxen. Artikeln på ArXiv
7 Infrarött stjärnljus ger insikter om bulben. Vintergatans bulb skapades under galaxens första par miljarder år, enligt infraröda högprecisionsmätningar av 11 röda jättestjärnor som lundaastronomen Nils Ryde gjort med hjälpa av några kollegor och jätteteleskopet VLT i Chile. Artikeln på ArXiv
8 Spår av uråldriga stjärnexplosioner i en pytteliten galax. Stjärnorna i den lilla och mycket ljussvaga galaxen Bootes I är gjord av materia som berikats av bara några få tidigare supernovor, upptäckte Sofia Feltzing (Lund) och kollegor. Läs artikeln
9 Bor vi mitt i ett otroligt stort tomrum i universum? Nej, säger Michael Blomqvist och Edvard Mörtsell vid Stockholms universitet. Tanken om att universums accelerande expansion kan förklaras om vi bara råkar befinna oss mitt i en ovanligt gles del av universum motbevisas av mätningar som gjorts av avlägsna supernovor. Läs artikeln
10 Hubbles uppföljare kan hitta mörka stjärnor. Stjärnor som lever länge med mörk materia som kraftkälla borde ha funnits förr i universum. Ett forskarlag lett av stockholmsastronomen Erik Zackrisson har räknat ut hur man skulle kunna känna igen sådana ”mörka stjärnor” och drar slutsatsen att de kanske ligger inom räckhåll för Hubbleteleskopets efterträdare, NASA:s budgetslukande James Webb Space Telescope. Artikeln på ArXiv

Runt varje gäng galaxer en genomskinlig bubbla i ett fram tills nu mörkt universum. En bild som ger ett hum om hur det såg ut bara några hundra miljoner år efter den stora smällen. (Bild: M. Alvarez, R. Kaehler, och T. Abel)

Då höll ljuset från de första generationer av stjärnor på att göra den tunna men alltomslukande gasen mellan galaxerna genomskinlig. Återjoniserings epok kallar forskarna den här tiden och galaxen UDFy38 verkar bekräfta deras för ännu rätt oprovade idéer om hur det var i universum då. Den nyuppmätta galaxen är nämligen lite för ljussvag för att alldeles själv kunnat rensa tillräckligt i vätedimmorna så att galaxljuset kunde börja den 13,1 miljarder långa färden mot framtiden och mot oss. Andra, mindre och för oss ännu oupptäckbara galaxer måste också redan ha tänts. Vi har alltså fått en första blick in i en ny tid i universums förflutna.
Som vanligt med nyheter från ESO var jag med och jobbade med pressmeddelandets svenska version. Se även TT/DN med sin spretiga kommentarstråd, och hos Vetenskapsradion.

Otaliga galaxer från när universum var ungt – men det finns massor som gömmer sig undan jätteteleskopet VLT:s 8,2-meters öga. Det röda och det blåa ljuset i galaxerna är från gasmoln upplysta av nyfödda stjärnor. (Bild: ESO/M. Hayes)

Om vi skulle ta och titta ännu längre bort, mot universums allra första gålaxer, då blir alla galaxer rödare. På grund av universums expansion, alltså, och dess så kallade rödförskjutning. De brandgula i den här bilden försvinner och vi bara kan lita på de blåa. Det blåa skenet – en särskild nyans som vätgas avger som astronomer kallar Lyman-alfa – tycker astronomer om eftersom det syns mycket långt ut i universum. Men det går inte att lita på. Enligt astronomerna som tagit bilden, bland dem mina kollegor Matt Hayes (Geneveobservatoriet), Göran Östlin och Jens Melinder (Stockholms universitet), kommer 90 procent av Lyman-alfa-ljuset från de avlägsna galaxerna aldrig ut från dem. Ljuset som skulle berätta allt om oss universums första stjärnfabriker pratar i bästa fall strunt. Nedslående? Nja, astronomer har andra knep att tillgå. Och när man ska ta reda på sanningen är det lika bra att veta vem man inte ska lyssna på.
Hela historien finns här hos ESO. (Jävvarning igen förresten: Göran och Matt jobbar jag med när jag galaxforskar, och pressmeddelandet var det jag som översatte från engelskan.)

Med i teamet bakom galaxbilden finns astrofysikern Anne Verhamme, vars tunga datorberäkningar av hur Lyman-alfa-ljus tar sig ut ur galaxer gjort att man kunnat komma fram till en bra uppskattning för galaxbortfallet. En passande person att hylla idag på Ada Lovelace-dagen.

The known universe kan du också se direkt på Youtube.

När jag tittar upp mot en mörk stjärnhimmel blir jag mest bara lycklig över att bo i ett så vackert och stort universum. I våras skrev Anders Rydell på bloggen Sorglösheten om liknande känslor inför rymden. Men andra mår snarare dåligt av tanken på vidderna därute. Nyligen hittade jag två exempel:
Helena Gohde skriver i en krönika i Lidingö tidning:

Jag känner en som inte ens kan prata om rymden utan att drabbas av yrsel, svindel och en bottenlös ensamhetskänsla.
Tänk dig att stå i ett kallt vinterlandskap med din vita andedräkt som enda sällskap. Luta sedan huvudet bakåt och titta upp mot den klara stjärnhimlen! Wow, vad vackert, säger man först. Sedan börjar man kanske leta efter de stjärnbilder man kommer ihåg från barndomens julkalender. Det går ganska fort eftersom det i stort sett är stora och lilla Karlavagnen samt Orions bälte. Känner man sig harmonisk står man kvar en stund och får en naturupplevelse och fascineras över vilken skillnad det faktiskt är mellan stjärnhimlen i olika delar av världen. /…/ Men det är då det händer. Om man inte nöjer sig där och snabbt slår ner ögonen, drar halsduken tätare runt nacken och fortsätter med vad man nu gjorde, riskerar man att gå över gränsen. Till det ohälsosamma grubbleriet där svindeln, yrseln och ensamheten lurar. Läs hela krönikan

Och såhär skriver den italienske astronomen Nando Patat i sin Cosmic Diary-blogg:

Jag upptäckte nyligen att jag, mer och mer nu när jag blir äldre, gillar små rum. När jag är utomhus föredrar jag skogen till öppna landskap eller havet. Dessutom brukar jag kunna koncentrera mig bättre när det är molnigt. /…/ Men jag tror att jag äntligen har listat ut var de här känslorna kommer ifrån. Det är rädslan för tomheten. När himlen är klar och natten kommer, är jag helt plötsligt exponerad inför rymdens outgrundliga djup. Och det får mig att känna mig vilsen, utelämnad på det mest extrema sätt. Det är som att vara på randen till en bottenlös avgrund. Läs hela inlägget (på engelska i original)

Hur är det för dig? Är du en av de som tycker att rymden är lite läskig? Eller mår du bara bra av att tänka på vårt universum?

Bland universums klurigheter: den kosmiska bakgrundsstrålningens ojämnheter. Bilden är från Europas nya kosmologisatellit Planck, som i veckan visat upp några smakprov från sina första observationer. (Bild: ESA/LFI & HFI Consortia/Planck)

I Stockholm blir det istället cityastrofoto. På Norr Mälarstrand 78 ställer vår kompis Peter Rosén ut sina häftiga bilder på månen, planeter, nattlysande moln och internationella rymdstationen med Christer Fuglesang ombord, alla tagna från mitt i stadsdiset. Peters kort är kända för den som läst Populär Astronomis juninummer och de gör sig mycket bra i storformat.

Fotografen Peter Rosén höll på slutmecka med en gigantisk bild på månen när jag tog en titt förbi utställningslokalen Scandinavian Photo igår kväll. (foto: Robert)

Japanska astronomen Masami Ouchi och sina kollegor döpte stora avlägsna gasmolnet till Himiko efter en legendarisk japansk drottning som även är känd från ett gammalt Playstation-spel.

Först ut, ”jätteklumpen” Himiko som Aftonbladet skrev en ganska okej notis om i slutet av förra veckan. Den är inte så totalmystisk som AB ger sken av: ett moln av vätgas stort som Vintergatan som vi ser som den var när universum var bara 800 miljoner år gammalt. Sådana gasmoln har man sett förut, men inte såhär långt bort. Svenska astronomen Kim Nilsson vid Europeiska sydobservatoriet i Tyskland är expert på sådana så kallade Lyman-alfa-blobbar. Hon är lite småskeptisk till de japanska mätningar på Himiko men tycker de är eggande.
– Resultaten visar på en typ av objekt som inte tidigare observerats: en väldigt massiv galax när universum var väldigt ungt. Blobbar av denna typ är inte helt ovanliga vid lägre rödförskjutningar, alltså närmare oss, men då var universum mycket äldre, säger Kim Nilsson.
– Fram tills nu har det enbart funnits teorier om ifall dessa blobbar också fanns när universum var yngre, men de har inte observerats förrän nu. Det är ännu oklart hur vanliga dessa blobbar är i det unga universum, men om resultaten är korrekta är de mycket intressanta för förståelsen av galaxernas uppkomst och utveckling.
Mer om Himiko hittar du hos Subaruteleskopet, Keckobservatoriet och i originalartikeln på ArXiv.

Men veckans verkliga rekordsprängare är en gammablixt. GRB 090423 upptäcktes i torsdags av NASA-satelliten Swift. Snabbfotade astronomer här på marken kunde snart konstatera att dess efterglöd syntes skapligt även i infrarött ljus men i synligt ljus gick den inte att se. För att lysa på det sättet, tror forskarna, måste gammablixten vara osannolikt långt bort: ljuset har färdats hit i minst 12,97 miljarder år (eller rödförskjutning på minst 7,6), med andra ord en tillbakablick till då universum var blott en tjugondedel av sin nuvarande ålder. Ännu finns det inga bilder – de lär ändå inte vara så snygga – men rapporterna finns att läsa t ex här bland NASA:s GCN-cirkulärer.

Swifts första försök till en bild i synligt ljus på gammablixten 090423, med läget som den mätt i gammastrålning och röntgenljus som en röd cirkel.

När galaxhopar krockar på sitt ståtliga vis blir det hett, utdraget och intressant för såna som undrar hur universum ser ut och utvecklas på riktigt stora skalor. Ett bra exempel är Gevärskulehopen aka Projektilhopen som är vårt mest påtagliga bevis för att mörk materia verkligen finns. Nu har astronomerna Cheng-Jiun Ma, Harald Ebeling och Elizabeth Barrett använt Chandra- och Hubbleteleskopen för att kartlägga en annan, denna gång riktigt komplicerad kollision. I galaxhopen MACSJ0717.5+3745 går hela fyra galaxhopar samman. Forskarna ser dessutom bevis för att galaxhoparna ramlat ihop längs en 13 miljoner ljusår lång ström av galaxer och mörk materia. Det är sådana mäktiga och tröga strömmar – och krockarna som sker där de möts – som tros ligga bakom hur galaxerna ligger omsöm utspridda och ihopsamlade i universums kosmiska väv.
Mer hos Chandrateleskopet
Originalartikeln på arXiv.org

Optiken i GEO600:s laserinterferometer, som denna spegel i kvarts, måste vara extremt noga slipad för att kunna mäta mycket små avständsskillnader. (Bild: Albert-Einstein-Institut, Hannover)

Nu tror fysikern Craig Hogan att bruset kan vara ett slags ‘pixlighet’ i själva rumtiden, något som stämmer överens med tanken om att universum kan vara ett gigantiskt hologram. Enligt den holografiska principen kan man förklara ett av problemen med svarta hål: att information går förlorad när saker ramlar in i hålet. Forskare som sysslar med teorier om kvantgravitation – något som man behöver för att förklara både svarta hål och big bang – tror att informationen kan kodas in i det svarta hålets yttre gräns, händelsehorisonten. På samma sätt, resonerar man, kan hela universums innehåll vara liksom inskrivet i horisonten som omger det och bortom vilket vi inte kan se. Då blir universum ett hologram. Om det stämmer skulle då rumtiden vara brusig, eller ‘pixlig’, på betydligt större skalor (om ändå löjligt små) än man tidigare trott, har Hogan räknat ut. Fascinerande nog stämmer hans beräkningar överens med bruset som man sett på GEO600. Dåliga nyheter för folk som ser fram emot gravitationsvågorna, kanske. Men om universum blir både enklare och konstigare så känns det å andra sidan ganska kul, tycker jag.