Visst verkar det självklart att stora explosioner skapar damm? Men ute i rymden är det lätt att ha fel, och astronomer har länge tvistat om vad som egentligen skapar de stora mängder av kosmiskt stoft och damm i universum. Men nu kommer bilder som rymdteleskopet Herschel tagit på en gammal supernova som verkar avgöra saken: stjärnor som smäller skapar skitmycket stoft.
Frågan är intressant inte bara för städpersonal med stora ambitioner: stoftkorn verkar behövas för att livets viktiga molekyler ska kunna byggas i rymden, och det är dammpartiklar som blir frön till planeter som den vi bor på.
Bakom upptäckten ligger ett internationellt forskarteam lett av Londonbaserade Mikako Matsuura där även min gamla kollega Peter Lundqvist vid Stockholms universitet ingår. Deras nya Herschelbilder av området kring supernova 1987A i vår granngalax Stora magellanska molnet är speciellt känsliga för mycket kall stoft med temperaturer upp till bara några tiotals grader över den absoluta nollpunkten. Att supernovan skiner så pass starkt i bilderna tyder på att den sedan smällen 1987 tillverkat så mycket som tusen gånger mer stoft än någon hade trott var möjligt. Den totala massan motsvarar 200 000 jordstora planeter. Forskarna räknar med att det är supernovan själv som skapat stoftet under åren efter den small, och att den gjorde det mycket effektivt. Kan andra supernovor lyckas med konststycket har astronomer nu en vettig förklaring till varför galaxer i det avlägsna (och unga) universum ofta stoltserar med ohyggliga mängder stoft och damm. Förresten kom den stoftglada forskarbloggaren Lars ”Astrosmurfen” Mattsson, som nyligen fram till att stoftintresserade kosmologer har storskaliga problem. Om supernovorna nu kan skapa så här mycket stoft kan han kanske lägga ner stridsyxan.
Mer om Herschel och SN 1987A hittar du i pressmeddelandet från ESA, forskningsartikeln på ArXiv och i Science.

Pulsarens mystiska ”blobb” Den kända Krabbnebulosan har en okänd tvilling på södra stjärnhimlen med det mindre eggande namnet SNR 0540-69.3. Krabbtvillingens pulsar är omgiven av en nebulosa som stockholmsastronomen Natalia Lundqvist och hennes kollegor följt med rymdteleskopen Hubble och Chandra för att försöka lista ut hur det här extrema stället i rymden egentligen fungerar. I en artikel som publiceras snart i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society går forskarna till botten med en mystisk ljuskälla som dök upp bredvid pulsaren 1999 och som ingen riktigt kunde förklara. Det verkar som att ”blobben” (ja så kallar de den) markera ett ställe där chockvågor uppstår som för över extra mycket energi från pulsaren till gasen i sin omgivning.

Nebulosan kring Krabbpulsarens södra tvilling PSR 0540 – och dess underliga blobb. (Bild: Lundqvist m fl 2010/MNRAS)

Har alla fel om stoft i galaxer? Det misstänker astronomen och bloggaren Lars Mattsson I en artikel som också kommer ut snart i Monthly Notices har han försökt få ihop teorin om stoftet och dammet mellan stjärnorna med observationer som gjorts av avlägsna kvasarer och galaxer som tyder på oväntad stora mängder rymdstoft. Resultat: dödläge. Det går inte och Lars undrar om inte själva observationerna kan vara fel.

Unga planetsystem lever farligt Lundaastronomerna Daniel Malmberg och Melvyn Davies undrade varför så många exoplaneter har så avlånga banor, och prövade idén om att deras planetsystem rubbas när en grannstjärna passerar lite för nära. De beräknar att mellan 5 och 15 procent av planeter som kretsar kring stjärnor i stjärnhopar kan till och med kastas ut från sina solar mot den interstellära rymden. Med i artikeln finns ett fint flödesdiagram som visar alla sannolika och mindre sannolika öden för planetsystem. Vilka händelser har lett fram till de solsystem vi ser – vårt och andras? Det är bara en av följdfrågorna som forskare ännu inte riktigt kan svara på.

Flödesdiagram för planetsystem som vårt (med etiketten ”Planets on wider orbits”) och andra. (Malmberg m. fl. 2010/MNRAS)

Tidigare vulkanutbrott, framförallt indonesiska Krakatau, har spytt ut askpartiklar med rätt storlek – strax under en mikrometer – för att göra att månen ser blå ut. Det händer när de små askkorn sprider långvågigt, rött ljus men släpper igenom blått ljus med sina kortare våglängder.
Askpartiklarna som mätts från isländska vulkanen Eyjafjallajökull innehåller helt klart många mycket små partiklar: det rapporterar till exempel den bloggande geologen Þrostur Þorsteinsson vid Islands universitet (klicka på grafen till höger). Under den kommande veckan blir månen mer framträdande på kvällshimlen. Redan nu är stjärnorna lite mer dämpade ljusa än normalt, enligt amatörastronomen Thomas Karlsson på Astronomiguiden. Något som förresten förutspåddes av Borås Astronomiska Sällskaps bloggare Bengt Erlandsson häromdagen. Blir månen blåare också? Vi får helt enkelt gå ut och kolla.
Bild på askpartiklar hos isländske astrofysikbloggaren Steinn Sigurðsson
Mer om blåa månar hos NASA
Mer om askan hos DN: här och här

Stoft finns det gott om i universum, och det försvårar astronomers jobb genom att skymma objekt som man vill observera. En annan jobbig aspekt är just att man vet så lite om dess kemiska sammansättning, eller till och med var det kommer ifrån. Stjärnors atmosfär är en favorit; särskilt de röda jättarna som kallas post-AGB-stjärnor kan förutom att skapa stoft också skjuta ut det i rymden. En ny studie av dubbelstjärnsystemet HD44179 bekräftar denna idé.
Läs artikeln hos arXiv

Jo, det är en mindre galax som råkar ligga längs synlinjen framför en större galax. Där skiner alltså ljuset från den bakre galaxen igenom den främre och man ser tydligt hur den mindre galaxens ytterdelar skymmer bakgrundsljuset från den större. Det är en stor mängd små stoftpartiklar som skymmer ljuset och därför vet man att det finns mycket stoft även utanför de delar där den mindre galaxen syns av sig självt.

Stoft är mycket viktigt i galaxer. Det brukar finnas där det även finns kall gas i molekylform och därmed i områden där nya stjärnor kan bildas. Upptäckten av stoft i galaxernas ytterkanter kan därför förklara varför man ibland ser områden där stjärnor bildas långt ut i spiralgalaxernas skivor.

Tyvärr är det ganska sällsynt att galaxer skymmer varandra på detta viset. Galaxparet ovan är katalogiserat som 2MASX J00482185-2507365 och syns på himlen i närheten av galaxen NGC 253 som är mer närbelägen och därför bättre känd.

Läs mer på engelska i pressmeddelandet eller på Cosmic Variance, en förträfflig vetenskapsblogg.

Astronomer har länge vetat att universum innehåller en hel del stoft som skymmer ljuset från avlägsna objekt. Men hur mycket stoft finns det egentligen, och hur mycket av universums ljus skyms egentligen?

En ny studie har använt sig av det så kallade Millennium-galaxkatalogen och kombinerat det med nya stoftmodeller för de galaxer som man observerat med det 2,5-meter stora Isaac Newton-teleskopet på La Palma. Den nya analysen, ledd av Simon Driver vid University of St Andrews, har visat att det hittills uppskattade stoftinnehållet har underskattats, och att universum innehåller mycket mera stoft än vad vi tidigare trodde. Det nya värdet på universums stoftinnehåll innebär att vi bara ser hälften av alla fotoner från fjärran universum, och därmed att universum är i princip två gånger ljusstarkare än våra mätningar visar. Resultatet har publicerats i månadens utgåva av Astrophysical Journal Letters.