Månen pekar ut Saturnus och sin polare, stjärnan Spica, på morgonhimlen i januari 2011, sedan blir det fler tillfällen under våren. Titta lågt i sydväst.

Under årets första månader visar månen upp Saturnus under två dagar varje månad. Då ligger månen nära både Saturnus och den jämnljusa men lite blåare stjärnan Spica i stjärnbilden Jungfrun. Första gången blir nu i veckan på morgonen den 25 och 26 januari (låt dig bara inte distraheras av den mycket ljusare Venus som härjar samtidigt i sydost). Den optimala skådningstiden är lagom till frukost kl 07 (se bilden ovan för Stockholms horisont). Sedan nätterna mot den 21 och 23 februari under småtimmarna. Kvällsshow med trion blir det sedan den 21 och 22 mars, och sedan 16 och 17 april och 14-15 maj.

Blev det mulet trots allt kan du alltid trösta dig med att bläddra på nätet bland sonden Cassinis fantastiska närbilder på Saturnus och dess månar. Vill du se något helt färskt, kolla in en fin en animering av okända potatismånen Prometheus eller närbilder på kratriga Rhea.

En konstnärs tolkning av den enorma ringen runt Saturnus som nyligen upptäcktes av Spitzer. Saturnus syns som en liten punkt i mitten. (Bild: NASA)

Saturnus ringar behöver väl knappast någon presentation, men det är åter tid att rikta intresset mot dem. Tisdagen den 6/10 tillkännagavs rymdteleskopet Spitzers upptäckt av ytterligare en ring runt planeten (AB, SvD, SVT).

Redan dess storlek gör den intressant, med en radie av 128 till 207 Jupiter-radier och ungefär 20 Jupiter-radier i tjocklek har den övertagit titeln som största planetring i vårt solsystem med råge. De tidigare innehavarna av titeln var Saturnus E-ring och det svaga täcket av material runt Jupiter. Saturnus E-ring sträcker sig från 3 till ungefär 20 gånger Jupiters radie; det innebär att rekordet har förbättrats tiofalt!

Om den hade varit synlig för blotta ögat hade vi kunnat se den sträcka ut sig en fullmånes storlek om varje sida av Saturnus. Men ljuset från ringen är ytterst svagt; det var med Spitzers infraröda instrument som man från skenet av ringstoftet kunde urskilja ringen, som består av is och stoft.

Men ringen särskiljer sig inte bara från de övriga ringarna runt Saturnus med sin storlek. På grund av sin enorma utsträckning har Saturnus en liten gravitationell påverkan på ringen. För de övriga närmre ringarna har gravitationen gett dem en ekvatoriell bana, men den nya ringen har behållit sin lutning med 27 grader mot de övriga. Detta gör att den delar bana med en av Saturnus yttersta månar Phoebe, som tros vara källan till ringens material. Materialet kan komma från att Phoebe träffas av mindre objekt, som kometer, som vid kollisionen slungar ut material från månens yta och fyller på ringen med material.

Det viktigaste med upptäckten av ringen är att den kan hjälpa till att lösa mysteriet kring en av Saturnus månar Japetus, som har en ljus och en mörk sida som bildar ett mönster som inte är helt olikt den välkända yin-yang symbolen. Forskare har länge trott att det finns ett samband mellan månarna Phoebe och Japetus som går i banor i motsatta riktningar runt Saturnus. Det man tror är att delar av det mörka materialet som slungas ut från Phoebe och ansamlas i ringen sakteligen faller in mot Japetus och färgar delar av ytan mörk.

Saturnus var en av de första riktigt märkliga himlakroppar som Galileo kikade upp emot. Till skillnad från stjärnor och andra planeter, har Saturnus en ringliknande formation kring sig som utmärker den. Ringen, eller ringarna, består av små och stora sten och minimånar. De sträcker sig 300 000 km utanför planeten, men endast några tiotal meter tjocka. Ringarna ligger längs ekvatorn, som i sin tur ligger med 27 graders lutning från planetens rotationsaxel (jämför med jordens 23 graders lutning), och denna konfiguration gör att vart femtonde år ser vi ringarna från sidan. Därför ser de ut att försvinna temporärt. Den som vill se en ringlös Saturnus med egna ögon kan dock bli besviken: planeten befinner sig just nu nära solen på himlen och dyker upp i öster innan gryningen först i slutet av september.

Har något krockat med Saturnus’ märkliga månstyrda F-ring? Det ser ut så i denna bild från i juni. Nu för första gången på 30 år det vårdagjämning på Saturnus, vilket betyder att ringarna i år bjuder på sällsynt spännande skuggeffekter där de inte är helt platta. Som Phil Plait skriver på sin blogg ser det ut som om ringen blivit träffat av något, på samma sätt som Jupiter häromveckan. Helt klart är att man inte riktigt kan lita på Saturnus kilometertunna ringar och deras skuggspel…

Astronomiårsfirandet fortsätter under helgen, och på lördag den 13 juni händer det extra mycket. I Uppsala invigs en (platt, men ändå) skalmodell av planeten Saturnus på Celsiustorget stadens centrum. Därmed tar Saturnus plats i Sweden Solar System, i alla fall så länge planerna för ett saturnusformat planetarium förblir bara planer. Festen, med astronomisnack, blåsmusik och saturnalisk improvisation pågår mellan 11 och 12. Mer info hos Uppsala universitet

Senare under eftermiddagen blir det solen för hela slanten i regi av Svenska Astronomiska Sällskapet på Naturum Dalarna. Vädret ser ut att bli uruselt för de planerade solobservationer, men Gösta och Dan som presenterar det hela är inte sådana som låter sig hejdas av lite moln.

Och i Varberg blir det En strålande dag på torget. Strålning i all dess former utlovas av Charlotte och Halland i universum-gänget.
Mer om dessa och en massa andra evenemang framöver finns såklart på Astronomiårets svenska hemsida astronomi2009.se.

När Galilei började studera himlarna med sitt teleskop hösten 1609 visste han förstås inte vad som låg framför honom. Men under några intensiva månader gjorde han den ena enastående upptäckten efter den andra. Vetenskapligt sett så var kanske Venus faser det mest sensationella, men det som gjorde honom känd över hela Europa var förstås upptäckten av Jupiters fyra månar. Hade Jupiter stått bättre till på himlen så hade vi kunnat fortsätta med dessa, men när så inte är fallet ska vi istället ägna denna del åt Saturnus och vad som för en tid såg ut som ytterligare två månar.

Galilei upptäckte Jupiters månar i januari 1610. Under våren flyttade planeten långsamt allt närmare solen och när den försvann i diset, riktade han istället sin uppmärksamhet mot Saturnus.  I ett brev beskriver han vad han såg: ”[T]he star of Saturn is not a single one, but an arrangement of three that almost touch each other and never move or change with respect to each other; and they are placed on a line along the zodiac, the one in the middle being about three times larger than the other two on the sides; and they are situated in the form oOo.”

Galilei har alltså siktat Saturnus ring, men han har svårt att förstå vad han ser.  Att det handlar om tre stjärnor, det vill säga Saturnus och en måne på vardera sidan, är den enklaste tolkningen. Men detta kom på skam när han återvände till Saturnus 1612, och då till sin förvåning upptäcker att ‘månarna’ nu hade försvunnit. (Idag vet vi att detta berodde på en så kallad ringpassage som uppkommer när jorden passerar ringplanet och ringen därmed reduceras till en smalt steck.) Än mer förbryllad torde han ha blivit när han ytterligare några år senare 1616 ånyo observerade Saturnus. Ringens hade nu en mer fördelaktig vinkel och så här beskriver han denna tredje vy: ”The two companions are no longer two small perfectly round globes [...] but are present much larger and no longer round [...] that is, two half ellipses with two little dark triangles in the middle of the figure and contiguous to the middle globe of Saturn, which is seen, as always, perfectly round.” Som framgår är han snubblande nära den moderna tolkningen. Galilei skulle emellertid aldrig ta steget fullt ut och det skulle dröja ytterligare några decennier innan Christian Huygens löste gåtan genom att föreslå att Saturnus omgärdas av en ring (1655).

Ringens lutning vid olika tidpunkter (bilden från Hubble Heritage Team).

Observationsuppdraget denna gång är förstås att själv försöka få en skymt av Saturnus ring i kikaren. En vanlig fältkikare bör räcka men det är helt avgörande att du kan hålla den stilla. Ett stativ är att föredra, men den kan också gå om du stödjer kikaren mot ett staket, en stolsrygg eller liknande. Saturnus själv är lätt att hitta i Lejonets stjärnbild som står i öster vid åttatiden på kvällen och högt i söder vid midnatt. Planeten hittar du under Lejonets baktass och den lyser svagt orange och starkare än någon av stjärnorna i Lejonet.  Det ska också sägas att vi är på väg mot ännu en ringpassage, så får du en skymt av ringen så är det som två smala steck på vardera sida Saturnus.

Clear skies!

Ikväll passerar den hypade kometen Lulin bara fyra månbreddar från planeten Saturnus. Här kommer några tips för att bäst ta del av spektaklet ikväll – och följa kometen under de kommande veckorna.

1. Se till att du har rätt utrustning. Är det jättemörkt där du är så kan du kanske skönja den med blotta ögat, men åtminstone en liten kikare kommer du att behöva för att uppskatta synen.
2. Gå ut sent. Kometen syns bäst mellan kl 23 och 04 ungefär. Du behöver fri sikt mot söder (och en mörk plats, som sagt).
3. Hitta med karta. Ikväll ligger Lulin strax söder om Saturnus i Lejonets stjärnbild. Natten den 27 passerar den Regulus klaraste stjärna Regulus. Under mars flyttar den in i Kräftan (se kartan nedan) och sen Tvillingarna. Detaljerade stjärnkartor är bra att ha: kolla hos Sky & Telsescope och Caffeinated Astronomy.
4. Ta din tid! Visst är det kallt men mörkerseendet tar lite tid att slå till. Vänta minst 20 minuter innan du ger upp.
5. Läs på. Kometer är mycket gamla, isiga och sotiga himlakroppar. Lulin upptäcktes från Taiwans Lulinobservatorium 2007, och kommer nog aldrig besöka oss igen. Läs mer på Wikipedia eller hos cometography.com. Den är känd för sina två svansar – jonsvansen som solvinden blåser ut och stoftsvansen som pekar åt motsatt håll.
6. Låt inte förväntingarna bli allt för höga. Kometen ser ut som en svag suddig stjärna, och är då ett lätt byte för grannens säkerhetslampa eller idrottsplatsens strålkastarljus. Lulin kan inte heller mäta sig med spektakulära kometer som förra årets Holmes, 1990-talets Hale-Bopp och Hyakutake, eller ens Halleys senaste besök.
7. Gick det inget vidare? Prova igen nästa gång det är stjärnklart, kolla på Saturnus istället, eller surfa över till spaceweather.com:s fina samling Lulin-bilder. Och man vet aldrig, det kan komma en bättre komet när som helst.

[Den 24 februari bjuder förresten Saturnus på en dramatiskt mångdubbelt månpassage (NASA, Sky & Telescope), men det sker under förmiddagen då Saturnus inte syns från Sverige.]

Bengt Rutersten fångade kometen Lulin från södra Stockholm natten mot lördag. Han har fler kometkort på sin hemsida. (P-M Hedén har också plåtat den, och på Astronomiguiden är folk också i farten).

En sak missade Clas Svahn dock. Saturnus är årets paradplanet på natthimlen och lär bli en favorit bland allmänheten, i synnerhet under 100 timmar astronomi i början av april. Men om man vill se planetens berömda ringar är 2009 ett riktigt dåligt år. Så var det även år 1612 då Galileo Galilei konstaterade att planeten hade helt ändrat skepnad sen sina första observationer 1610. I hans teleskop såg Saturnus ut som en trippelplanet, men nu var den helt rund igen. 2009 är Saturnus ringar återigen svårsedda med vanliga kikare, men den besvikne kan trösta sig med att inte heller Galilei kände igen himlakroppen som skulle bli sinnebilden för en planet.

Förresten syns Saturnus redan på natthimlen, i Lejonets stjärnbild under de tidiga morgontimmarna, lagom kanske till promenaden hem från nyårsfesten. Gott nytt astronomiår!

Mellan 1996 och 2000 fångade Hubbleteleskopet Saturnus-ringarnas skiftande orientering på natthimlen. Nu vid årsskiftet är ringarna som mest osynliga: under våren kommer de att öppna en smula för att i september återigen bli som ett svårobserverat streck. Några svenska Saturnus-bilder finns på astronet.se.

Bästa ISS-framför-nåt-annat bild förblir dock Thierry Legaults makalösa bild av ISS och rymdfärjan Atlantis framför solen från september 2006.

Närmare hemma fångade Bengt Rutersten Saturnus i tisdags, strax efter att månen åkt framför den. Bilden finns anslagen på Astronomiguidens forum.