Lördagen den 3 april fick solen sitt mest dramatiska utbrott på tre år. En så kallad massutkastning från vår stjärnas superheta omgivande korona som skickade en ström av energiska partiklar rakt emot jorden i 500 kilometer i sekunden. Det låter ju häftigt, men det här vär ingen speciellt kraftig solstorm, så det hände inget med våra kommunikationssystem som ju ligger i riskzonen när de allra värsta stormarna slår till. Den lilla och inte så kända solsatelliten Proba-2, i rymden sedan november 2009, fångade en spektakulär film av utbrottet som du kan se här hos ESA.
Själv har jag tittat ut på stockholmsstjärnhimlen de senaste stjärnklara kvällarna i hopp om att kunna skönja några gröna stråk, men förgäves. En som lyckats fånga norrskenet efter just den här solstormen är vår polare astrofotografen P-M Hedén. Från Funäsdalen fångade han bilder på otroligt vackra norrsken som finns här på hans blogg Klar himmel.

…och snart var partikelströmmarna framme vid jorden och för P-M Hedén uppe i Dalarna blev det en hel natts fotografering. Klicka på bilden och här för att se fler och större bilder. (Foto: P-M Hedén)

Att spåra och förebygga inför solstormar är viktigt men inte alls enkelt. Nya framsteg rapporterades i veckan vid britternas National Astronomy Meeting i Glasgow (pressmeddelande här och här). Ett gäng forskare har med hjälp av med två andra solsatelliter samt Kiruna-byggda instrument ombord på sonder vid Venus och Mars letat just vilka mätdata som bästa kan spåras längs hela den långa men snabba resan hit, medan ett annat team har använt bland annat lärdomar från svenska kraftnät för att förstå hur magnetiska stormar kan påverka våra elsystem.

Det var tydligt att Gabriella trivs på sitt jobb, och hon berättade för oss att hennes egen forskning innebär analys av data från Mars Express och Venus Express. Genom att jämföra med mätningar kring jorden hoppas man förstå hur planeter med och utan eget magnetfält påverkas av solvinden. Gabriella studerar bland annat hur joniserat helium från solvinden kan tränga in i Mars atmosfär.

En konstnärs bild som visar syre och andra joner på väg ut från atmosfären (Bild: NASA/ESA)

Jordens atmosfär läcker kontinuerligen syre och andra joner. En stor mängd med data från Satellitmätningar från 80 talet och 90 talet har analyserats av Hans Nilsson (från Institutet för rymdfysik (IRF)) och hans medarbetare, och visat att joner som flyr jordens atmosfär accelererar när de kommer längre bort från jorden. Något måste knuffa dessa partiklar för att de ska överkomma jordens gravitationella dragkraft. Forskargruppen har lyckats mäta styrkan och riktningen av jordens magnetfält, och därmed följa dess förändringar under en länger tidsperiod. En kartläggning som använts för att fastställa att jordens magnetfält styr jonerna bort från jorden. Mängden med syre och andra joner som förs ut ur atmosfären är försummbart för att ändra syrebalansen, dock är studien intressant då den visar att jordens omgivning inte bara består av partiklar från solen, men också från jorden själv. Läs mera hos ESA.

Meteorer är ljusstrimmor som alstras av små interplanetära kroppar som kolliderar med jordens atmosfär. På grund av de extrema fysiska förhållandena under sådana kollisioner skapar meteorer även regioner med joniserat plasma som kan reflektera observerbara radiovågor. I en doktorsavhandling som framlades för ett par timmar sedan (6 maj 2008, kl. 9) av Csilla Szasz vid institutet för rymdfysik, presenteras nya helt oberoende mätningar gjorda under fyra 24-timmarsmätningar vid olika årstider, där man detekterat 410 meteorer, och mycket noggrant kunnat beräkna meteoroidernas banor, samt uppskatta deras ljusstyrka. Csilla Szasz har konstaterat att ingen av de observerade meteoroiderna verkar vara av interstellärt eller asteroidursprung, samt att deras troligaste ursprung är kometer, framför allt kortperiodskometer (<200 år).

”Avhandlingen diskuterar även hur sporadiska meteorers dygns- och säsongsinflöde beror på geografisk latitud och meteorradianternas distribution på himmelssfären”, skriver Csilla Szasz i introduktionen till sin avhandling. Detta innebär att de nya mätningarna dessutom har använts för att kartlägga stoftfördelningen längs jordens bana runt solen.

Läs mera hos institutet för rymdfysik (IRF)

Avhandlingen kan laddas ned i pdf-format från Umeå universitets publikationsportal

Såhär skulle en rymdsond med elsegel kunna se ut. När trådarna laddas så börjar de känna trycket från solvinden (de gröna pilarna) och sonden rör sig. Nu söker forskarna pengar för att kunna bygga en prototyp som kan testa om konceptet fungerar i rymden.