Den 24 september föll resterna efter miljösatelliten UARS ned i Stilla havet och ingen blev skadad (tidigare inlägg). Sådant är mycket ovanligt men ändå är det redan dags igen. Mellan 20 och 25 oktober 2011 kommer ännu en satellit ner, denna gång det tyskbyggda rymdteleskopet Rosat (Expressen). Satellitens bana tar den inte lika långt norrut som UARS. Dess rester, troligen ett 30-tal bitar, kommer alltså inte att slå ner över Sverige. Precis som med UARS kommer man inte veta mycket om riskzonen förrän strax innan återinträdet. NASA och tyska centret för luft- och rymdfart DLR håller dock koll och uppdateringar finns på till exempel Twitter-flödet @ROSAT_Reentry. Av det som väntas vara kvar efter återinträdet i atmosfären är det framförallt teleskopets 1,7 ton tunga, värmeresistenta spegel utgör största risken, skriver DLR. Det finns en liten men inte obefintlig risk att någon blir skadad av rymdskrot från Rosat: den uppges av diverse källor som 1 på 2000, något högre än för amerikanska UARS.

Nedfallet kanske syns från Sverige. När satelliten brinner upp i atmosfären kan det bli en blixt som är synlig härifrån. Som med UARS blir det sannolikt över obebodda trakter eller ovan molntäcke då ingen ser på. Men chansen att se spektakeln finns: enligt satellitberäkningssajten Calsky syns Rosat regelbundet från södra Sverige, och då säkert även när slutet är inne.
Rosat har liksom UARS inget att skämmas för, rent vetenskapligt. Teleskopet, ett samarbete mellan Tyskland, Storbritannien och USA, lyckades som ingen tidigare kartlägga himlen i röntgenstrålning och upptäckte nya typer av himlakroppar.

År 1680 eller däromkring exploderade en stjärna i vår galax, 10 000 ljusår från jorden. Nu 330 år senare skiner resten efter explosionen i röntgenstrålning, och den är ett favoritobjekt för rymdkännare. Cas A heter den. I mitten ligger en liten ljuskälla som skiner i röntgenstrålning på ett sätt som astronomer inte har kunnat förstå. Skulle den rentav kunna härbärgera ett svart hål som ligger där och slukar materia? Nu tror astronomerna Wynn Ho och Craig Heinke från England respektive Kanada att de listat ut vad den är: en så kallad neutronstjärna med en mycket egendomlig yta. Neutronstjärnan är troligtvis bara 20 kilometer i diameter men väger ungefär 40 procent mer än solen, massiva grejer med andra ord. Å andra sidan är det precis det man väntar sig ska skapas när en tung stjärna exploderar som en supernova. Neutronstjärnans underliga ljusstrålning, dess spektrum alltså, förklarar Ho och Heinke med att den har en atmosfär av kol. Som är bara några centimeter tjock, har en jämn temperatur på 2 miljoner grader och är dessutom – andas lugnt nu – lika tät som diamant. Hu.
Forskarna utvecklar sin modell för stjärnan i veckans nummer av tidskriften Nature; artikeln finns att läsa på arxiv.org.

Den observerade UV blixten från stjärnan när supernovan exploderar (Bild: Oxford universitet)

Astronomer observerar ofta stjärnor vid deras sista utvecklingsstadier, eller efter det att de har redan exploderat i en supernova. Observationer av supernovor strax vid explosionens tidpunkt är dock mycket svårare att utföra då stjärnutvecklingsmodellerna inte kan förutsäga explosionens exakta tidpunkt.  För mindre än en månad sedan kom den första röntgenbilden från en exploderande supernova, och nu har ett internationnellt forskarlag observerat UV strålning från en röd superjätte när den exploderar i en supernova. Den observerade strålningen kommer från den miljongradiga stjärnans kärna. Med fyra timmars fördröjning följs denna blixt av en shock våg som tränger igenom stjärnan med en hastighet upp mot 50 milljoner kilometer per timme, och så föds en supernova.

Läs pressmeddelandet hos Oxford universitet

Bilden beskriver de olika stadier som stjärnan igenomgår enligt den nya studien genomförd av fransmännen Brassart och Luminet vid Paris observatorium. (Bild. J.-P. Luminet)

Läs mera hos Science Daily

]]> http://www.popast.nu/2008/05/stjarna-som-passerar-svart-hal-blir-aldrig-sig-lik.html/feed 0