En konstnärs tolkning av den enorma ringen runt Saturnus som nyligen upptäcktes av Spitzer. Saturnus syns som en liten punkt i mitten. (Bild: NASA)

Saturnus ringar behöver väl knappast någon presentation, men det är åter tid att rikta intresset mot dem. Tisdagen den 6/10 tillkännagavs rymdteleskopet Spitzers upptäckt av ytterligare en ring runt planeten (AB, SvD, SVT).

Redan dess storlek gör den intressant, med en radie av 128 till 207 Jupiter-radier och ungefär 20 Jupiter-radier i tjocklek har den övertagit titeln som största planetring i vårt solsystem med råge. De tidigare innehavarna av titeln var Saturnus E-ring och det svaga täcket av material runt Jupiter. Saturnus E-ring sträcker sig från 3 till ungefär 20 gånger Jupiters radie; det innebär att rekordet har förbättrats tiofalt!

Om den hade varit synlig för blotta ögat hade vi kunnat se den sträcka ut sig en fullmånes storlek om varje sida av Saturnus. Men ljuset från ringen är ytterst svagt; det var med Spitzers infraröda instrument som man från skenet av ringstoftet kunde urskilja ringen, som består av is och stoft.

Men ringen särskiljer sig inte bara från de övriga ringarna runt Saturnus med sin storlek. På grund av sin enorma utsträckning har Saturnus en liten gravitationell påverkan på ringen. För de övriga närmre ringarna har gravitationen gett dem en ekvatoriell bana, men den nya ringen har behållit sin lutning med 27 grader mot de övriga. Detta gör att den delar bana med en av Saturnus yttersta månar Phoebe, som tros vara källan till ringens material. Materialet kan komma från att Phoebe träffas av mindre objekt, som kometer, som vid kollisionen slungar ut material från månens yta och fyller på ringen med material.

Det viktigaste med upptäckten av ringen är att den kan hjälpa till att lösa mysteriet kring en av Saturnus månar Japetus, som har en ljus och en mörk sida som bildar ett mönster som inte är helt olikt den välkända yin-yang symbolen. Forskare har länge trott att det finns ett samband mellan månarna Phoebe och Japetus som går i banor i motsatta riktningar runt Saturnus. Det man tror är att delar av det mörka materialet som slungas ut från Phoebe och ansamlas i ringen sakteligen faller in mot Japetus och färgar delar av ytan mörk.

Saturnus var en av de första riktigt märkliga himlakroppar som Galileo kikade upp emot. Till skillnad från stjärnor och andra planeter, har Saturnus en ringliknande formation kring sig som utmärker den. Ringen, eller ringarna, består av små och stora sten och minimånar. De sträcker sig 300 000 km utanför planeten, men endast några tiotal meter tjocka. Ringarna ligger längs ekvatorn, som i sin tur ligger med 27 graders lutning från planetens rotationsaxel (jämför med jordens 23 graders lutning), och denna konfiguration gör att vart femtonde år ser vi ringarna från sidan. Därför ser de ut att försvinna temporärt. Den som vill se en ringlös Saturnus med egna ögon kan dock bli besviken: planeten befinner sig just nu nära solen på himlen och dyker upp i öster innan gryningen först i slutet av september.

Har något krockat med Saturnus’ märkliga månstyrda F-ring? Det ser ut så i denna bild från i juni. Nu för första gången på 30 år det vårdagjämning på Saturnus, vilket betyder att ringarna i år bjuder på sällsynt spännande skuggeffekter där de inte är helt platta. Som Phil Plait skriver på sin blogg ser det ut som om ringen blivit träffat av något, på samma sätt som Jupiter häromveckan. Helt klart är att man inte riktigt kan lita på Saturnus kilometertunna ringar och deras skuggspel…

En sak missade Clas Svahn dock. Saturnus är årets paradplanet på natthimlen och lär bli en favorit bland allmänheten, i synnerhet under 100 timmar astronomi i början av april. Men om man vill se planetens berömda ringar är 2009 ett riktigt dåligt år. Så var det även år 1612 då Galileo Galilei konstaterade att planeten hade helt ändrat skepnad sen sina första observationer 1610. I hans teleskop såg Saturnus ut som en trippelplanet, men nu var den helt rund igen. 2009 är Saturnus ringar återigen svårsedda med vanliga kikare, men den besvikne kan trösta sig med att inte heller Galilei kände igen himlakroppen som skulle bli sinnebilden för en planet.

Förresten syns Saturnus redan på natthimlen, i Lejonets stjärnbild under de tidiga morgontimmarna, lagom kanske till promenaden hem från nyårsfesten. Gott nytt astronomiår!

Mellan 1996 och 2000 fångade Hubbleteleskopet Saturnus-ringarnas skiftande orientering på natthimlen. Nu vid årsskiftet är ringarna som mest osynliga: under våren kommer de att öppna en smula för att i september återigen bli som ett svårobserverat streck. Några svenska Saturnus-bilder finns på astronet.se.