Populär Astronomi » radioastronomi

Astronomer på himlen, del 11: Minkowskis objekt

Johan Kärnfelt — Sat, 26 Nov 2011 22:10:17 +0000

Ett central problem i radioastronomins barndom var att upprätta identiteten mellan en radiokälla på himlen och ett visuellt eller fotografisk objekt som denna strålning kunde tänkas härstamma från. Radiokällorna var påfallande stora, och i de fall man lyckats fastställa en visuell källa låg de normalt en bra bit ifrån denna, och de hade ofta också en helt annan form eller orientering. En av de astronomer som försökte tackla detta problem var tysk-amerikanen Rudolf Minkowski, och det är från en av hans många artiklar på området som dagens objektnamn härstammar.

Rudolf Minkowski (1895-1976) – brorson till den kanske mer berömde kosmologen Hermann Minkowski – tillhörde den generation forskare av judiskt ursprung som tvingades fly från Tyskland under nazisternas härjningar. Han hade disputerat i Breslau 1921 på en avhandling inom spektroskopin och hade därefter gjort sig en karriär inom fysiken. När Hitler efter maktövertagandet beordrade universiteten att göra sig av med alla judiska lärare, tvingades han 1935 att fly landet. Han begav sig till USA där vännen och kollegan Walter Baade, som hade lämnat Tyskland redan 1931, ordnade en assistentanställning åt honom på Mount Wilson-observatoriet i Kalifornien. Minkowski skulle tillhöra staben på observatoriet under större delen av sin karriär, även om han från 1948 engagerades vid systerobservatoriet på Mount Palomar. Det är också här vi finner honom när han gör den ovan nämnda studien.

Sedan 1950 hade Minkowski tillsammans med Baade intresserat sig för radioastronomin, och de två var djupt engagerade i arbetet med att hitta optiska motsvarigheter till radiokällorna. Vid slutet av 50-talet hade astronomerna konstaterat att en del radiokällor kunde kopplas till supernovor i vår egen galax, men att den övervägande majoriteten verkade ha ungefär samma fördelning över himlen som galaxerna. Det var därför naturligt att anta att dessa hängde ihop. Vidare menade man att normala galaxer inte verkade kunna associeras med de extragalaktiska radiokällorna, utan att det snarare var kraftigt störda galaxer eller krockande galaxer som emitterade denna strålning.

I en artikel publicerad 1958 redogör Minkowski för denna bakgrund, och diskuterar sedan några fall där identifikationen är problematisk. Ett exempel är en radiokälla i Valfiskens stjärnbild, innesluten i galaxhopen Abell 194 och i närheten av galaxparet NGC 545/547. Om dessa galaxer är i färd med att kollidera, så skulle de kunna utgöra en optisk kandidat. Problemet är bara, menar Minkowski, att de fotografiskt ser för välartade ut. Dessutom verkar de allra senaste radioobservationernas bättre noggrannhet ha krympt ihop källan så mycket att galaxparet fallit utanför. Istället föreslår han att källan är associerad med ett betydligt ljussvagare och oregelbundet galaxpar strax intill. Det är detta objekt som sedan dess bär Minkowskis namn.

På bilden har radioobservationer (rosalila toner), liksom observationer i H-alpha (blått) som indikerar stjärnbildning, överlagrats på ett optiskt fotografi av galaxhopen. Galaxparet NGC 545/547 finns till vänster i bild, den aktiva galaxen NGC 541 med det rosa jeten till höger, och Minkowskis objekt skymtar som en vit avlång fläck inbäddad i en blå slöja strax till vänster om denna. Bilden är hämtad från Steve Croft et al, ”Minkowski’s object: A starburst triggered by a radio jet”, i Astrophysical journal, 647, 2006.

Senare studier har emellertid visat att detta inte är ett galaxpar, utan snarare en enda, men mycket oregelbunden dvärggalax. Vidare har man visat att den identitet som Minkowski föreslog mellan objektet och radiokällan inte håller, utan att radiostrålningen härstammar från ytterligare en galax i närheten, nämligen NGC 541. Slutligen har man visat att den radiojet som denna aktiva galax sänder ut är så kraftig att den har drivit fram stjärnbildning i den gas som finns i dess omgivningar och därmed i praktiken skapat Minkowskis objekt.

För amatörastronomer lagda åt det visuella hållet är Minkowskis objekt minst sagt en utmaning, och kanske är det bättre ämnat för astrofotografer än visuellt orienterade amatörer (notera att Minkowskis objekt syns i bilden på Abell 194 som jag länkade till ovan). Att döma av de få visuella rapporter som finns på nätet, krävs ett teleskop om minst 450 mm öppning och därtill en högklassig himmel, men även med dessa förutsättningar är det bästa man kan hoppas på en liten och ytterst ljussvag sudd precis i utkanten av NGC 541. Nämnda galax är däremot förhållandevis ljusstark (magnitud 12), och därmed enkel att lokalisera i den norra delen av Valfiskens stjärnbild och strax under Fiskarnas stjärnbilder (man kan exempelvis använda karta B63 här). Och för den som inte nöjer sig med detta finns det faktiskt ytterligare två objekt med namn efter Minkowski, nämligen Minkowskis fjäril i Ormbäraren och Minkowskis fotspår i Svanen. Kanske får vi anledning att återvända till dessa vid ett senare tillfälle.

Clear skies

/Johan

Gästinlägg: Radioteleskop i rymden ger skjuts åt rysk rymdforskning

Robert Cumming — Fri, 22 Jul 2011 17:00:22 +0000

Vad vet vi om Rysslands nya rymdteleskop? Vi bad Anders Nyholm, amatörastronom, lundastudent och guide på Tycho-Brahe-museet på Ven, att berätta om ett radioteleskop utöver det vanliga.
Sedan Sovjetunionens sammanbrott för tjugo år sedan har det ryska rymdprogrammet mest handlat om rymdstationerna Mir och ISS, navigationssystemet GLONASS och om militära satelliter. Vetenskapliga satelliter har hört till undantagen, men nu planeras allt fler rymdsonder och rymdteleskop. Ett viktigt steg i nytändningen ägde rum måndagen den 18 juli, då en Zenitraket lyfte från Bajkonur i Kazakstan med det ryska radioteleskopet RadioAstron (också kallat Spektr-R) ombord. På ritbordet har RadioAstron existerat i olika versioner sedan början av 1980-talet, och nu finns det på riktigt. Man får en känsla för hur stolta ryssarna är över sitt efterlängtade rymdteleskop då man betraktar den här ordlösa filmen (YouTube).

RadioAstrons antenn, med diametern 10 m, består av 27 utfällbara blad som öppnades utan problem den 22 juli. Teleskopet har placerats i en starkt excentrisk bana runt jorden, med högsta höjd kring 340 000 km och en omloppstid på 7-10 dygn. Projektet kan följas på dess hemsida hos Lebedevs fysiska institut.

RadioAstron som det ska se ut i rymden. (Bild: ASC)

Det vetenskapliga programmet är ambitiöst, med inslag av kosmologi och galaxastronomi, studier av svarta hål, det interstellära mediet och stjärnbildning. Ett viktigt mål med RadioAstron är att göra högupplösta observationer genom att låta teleskopet i rymden samverka med radioteleskop på jorden – s.k. interferometri, då man åstadkommer upplösning liknande den som ett teleskop med storlek motsvarande avståndet mellan de medverkande teleskopen skulle ha haft. Som bäst väntas upplösningar på i storleksordningen mikrobågsekunder; tusentals gånger högre än Hubbleteleskopets, fast i radiostrålning. På RadioAstron finns också Plasma-F, ett instrument som skall studera magnetfält och plasma i den interplanetära rymden, och ett tyskt instrument som skall räkna mikrometeoroider. Finland bidrar till teleskopet med delar av radioutrustningen.

Ryssland förbereder ytterligare två nya rymdteleskop. Det ena, kallat Spektr-UF eller World Space Observatory (WSU), skall observera i ultraviolett med en 1,7 m huvudspegel och kommer att skjutas upp tidigast 2012. Det andra, Spektr-RG, skall verka i röntgen- och gammastrålning, och skall skjutas upp tidigast 2013. Tillsammans med rymdsonden Fobos-Grunt, med uppskjutning satt till november i år och mål att föra prover från marsmånen Phobos till jorden, så tyder rymdteleskopen på en ny blomstringstid för rysk rymdforskning.

För västerlänningen finns en källa framför andra till kunskap och nyheter om det ryska rymdprogrammet: Anatoly Zaks fina webbplats Russian Space Web.

Anders Nyholm

Svarta hål kan få snurr på det skruvade ljuset

Robert Cumming — Wed, 16 Feb 2011 13:31:41 +0000

Ljus som lyckas ta sig ut från kanten till ett snabbt snurrande svart hål skulle kunna självt kunna vara snabbt snurrande. Radioteleskop med rätt utrustning skulle kunna upptäcka fenomenet – och testa Einsteins allmänna relativetsteori – om de riktas mot det supertunga svarta hålet i mitten av Vintergatan. Det tror bland andra uppsalafysikern Bo Thidé efter nya beräkningar som han och kollegor från Italien, Spanien och Australien beskriver i en artikel i Nature Physics (se även UNT, TT/SVT, DN/TT – som fått saken lite om bakfoten – och pressmeddelandet hos IRF).

Skruvade ljusvågor kan enligt forskare skapas av snurrande svarta hål. Såhär tänker sig fysiker att en sån kan se ut. Bild: M. J. Padgett, J. Leach (U. Glasgow) m fl, Royal Society

Thidé är sedan tidigare känd för att vilja få mer ut av vanligt ljus än de flesta nöjer sig med, och det här med ljusets så kallade banrörelsemoment är något han länge velat komma åt. Det är kanske nu som detta skruvade ljus börjar komma ut på banan och söka både tekniska tillämpningar och astronomiska utmaningar. I en annan artikel som ännu inte är publicerad men finns ute på ArXiv.org berättar Thidé och sina italienska kollegor hur de dessutom lyckats skapa radiovågor med banrörelsemoment i labbet i Uppsala. Och det slutar inte där. Den 11 mars ordnar han och italienska kollegan Fabrizio Tamburini, som lett svarta-håls-studien, ett offentligt experiment i Venedig där skruvade radiosignaler ska sändas över ett avstånd på 479 meter i Venedigs berömda kanalsystem. För att ytterligare få medierna och vetenskapen att gå i spinn görs detta på 115-årsdagen av när radiopionjären Marconi fick patent för sin tids banbrytande radioteknik. Mer om händelsen i Venedig finns på experimentets egna hemsida (på engelska och italienska).
Är framtiden ljus för de skruvade vågorna? Det är mycket möjligt, och Albert Einstein skulle uppskattat de nya möjligheterna att sätta hans teorier på prov. Å andra sidan är det tveksamt om dagens radioteleskop klarar av att ta emot och känna igen skruvade signaler från rymden, säger radioastronomer jag pratat med, och steget att kunna dra slutsatser om svarta hål verkar ligga en bit in i framtiden. Först får vi se hur det går bland gondolerna den 11 mars.

Sveriges LOFAR-station börjar äntligen ta form

Robert Cumming — Fri, 26 Nov 2010 10:49:26 +0000

Här blir det snart antenntätt: första spadtagen inför Onsalas station i europeiska teleskopet LOFAR. Foton: Onsala rymdobservatorium/Leif Helldner

Europas ambitiösa nya radioteleskop LOFAR får nu sin efterlängtade svenska station vid Onsala rymdobservatorium där jag jobbar. Planerna har länge funnits för att det lite fula men tekniskt häpnadsväckande antennätverket skulle få en svensk utpost, som Garrelt Mellema och John Conway skrev i Populär Astronomi redan 2008 (deras fina artikel om LOFAR finns som pdf). Förseningar är vanliga när det gäller mark och tillstånd och i det här fallet tog det tid för att alla skulle kunna komma överens. Men nu är vi igång, marken på LOFAR-fältet har plattats till och kablar börjar läggas. Framför det gamla 20-meters teleskopets snöboll finns nu tre provantenner som våra tekniker övat på att sätta upp (bilden till höger). Till sommaren 2011 finns alla 192 på plats och kan börja spana upp mot rymden efter de långa radiovågorna från okända pulsarer, kallt vätgas från när universum först lyste upp, och kosmiska partiklar som slår mot månen. Det är en spännande tid: LOFAR-stationen blir landets största nya radioteleskop sedan 1976. Ute i Europa färdigställs dessutom syskonstationen i Chilbolton i England och till helgen invigs den i franska Nançay med Frankrikes forskningsminister på plats.
Pressmeddelande hos Chalmers

Underbara radioteleskopet LOFAR fångar sin första galax

Robert Cumming — Thu, 11 Feb 2010 12:56:17 +0000

3C 61.1 heter galaxen som LOFAR gjort ett nytt skarpt porträtt av (t h) som sopar mattan med tidigare bilder (t v). Galaxen ligger cirka 2,5 miljarder ljusår bort. Det som lyser i radiovågor är en stråle av energiska partiklar som kastas ut från ett jättelikt svart hål i mitten av galaxen. Bild: R. van Weeren (Leidens observatorium)/LOFAR

Europas bisarra men spännande jätte-radioteleskop LOFAR börjar komma igång på riktigt. Nu har man släppt en bild på en avlägsen galax som visar att LOFAR kan göra saker som inget teleskop tidigare kunnat göra, eller i alla fall ta de skarpaste bilderna av radiovågor med våglängd kring en meter, frekvens 173 megahertz alltså. Inte lika maffig som gårdagens nya bild på Orionnebulosan kanske (DN, ESO), men ändå imponerande.
Det tycker i alla fall Garrelt Mellema, astronom vid Stockholms universitet som länge jobbat med LOFAR:
– Jag blev riktigt, riktigt glad när jag såg bilden, säger han. Den ser väldigt bra ut, och dessutom är det här en frekvens där vi aldrig förr sett liknande bilder.
Garrelt skrev förresten om LOFAR i Populär Astronomis decembernummer och nu har jag lagt upp hans artikel som pdf. Snart LOFAR dessutom inte bara på holländsk mark utan även i Sverige vid Onsala rymdobservatorium i norra Halland: det kan du också läsa om i artikeln.

Planetstort, live och med en fot i Västsverige – världens värsta radioteleskop

Robert Cumming — Tue, 13 Jan 2009 19:36:15 +0000

… som är dessutom lite svenskt. Internationella astronomiåret invigs i Paris den 15-16 januari och i Stockholm den 15 januari. Samtidigt så bildas ett radioteleskop stort som jorden – ihopkopplat över nätet. Experimentet 24 hours of e-VLBI kommer att samla några av världens främsta radioteleskop, bland dem Onsala rymdobservatoriums 20- och 25-meters teleskop, för att för första gången göra superskarpa observationer och visa upp resultaten i realtid på nätet. Under ett dygn stirrar radiotelekop på 18 olika ställen i världen på tre avlägsna kvasarer, unga svarta-håls-drivna galaxer, och med hjälp av superdatorn JIVE i Holland sammanfogas signalerna. Bilderna som det blir av teleskopsdygnet visas sedan på nätet, och den som gillar tekniska data och grafer kan få sitt lystmäte direkt på experimentets hemsida.

Världens radioteleskop går samman för att visa upp sina trollkonster (och 3 kvasarer) och fira starten på astronomiåret 2009. Onsala rymdobservatorium deltar, som man kan se om man jämför bilden med den vi la upp när vi skrev om nätverket i september 2008.

Träspritsmätningar gör Vintergatan tyngre

Robert Cumming — Tue, 06 Jan 2009 17:58:09 +0000

Just nu är det galna astronomiveckan – och inte bara på grund av Astronomiårets förestående invigningar. I Kalifornien har Amerikanska astronomiska sällskapet AAS sitt vintermöte och då står pressmeddelanden som spön i den kosmiska backen.

Såhär kan vår snabbsnurrande tunga Vintergata se ut, liksom ovanifrån. De blåa och gröna prickar markerar de gasmoln vars nyuppmätta avstånd rör om i galaxen. Bild: Robert Hurt, IPAC; Mark Reid, CfA, NRAO/AUI/NSF

Först ut: Vintergatan snurrar snabbare än astronomer tidigare trott (NRAO, Science News SvD, DN). Amerikanske radioastronomen Mark Reid med kollegor har använt ljuset från masrar i rymden (dvs naturliga slags laser som uppstår i molnen mellan stjärnorna) för att mäta ett antal moln i vår galax’ spiralarmar. Historiskt har astronomer trots uppfinningsrikedom och slit varit relativt kassa på att mäta avstånd i vår egen galax. Men med en bra maserkälla och några sammankopplade radioteleskop så kan man nu göra små underverk. Så det tyder på att galaxen snurrar med en hastighet på hela 254 kilometer i sekunden, en bra bit över det tidigare värdet på ca 220. Snabbare rotation betyder att galaxen också måste vara tyngre, och det gör i sin tur att Vintergatan blir ungefär jämntung med Andromedagalaxen. Dit vi redan är på väg, så det kan hända att vår framtida kollision med Andromeda kan äga rum något tidigare än forskarna tidigare förutspått. Å andra sidan visar mätningarna att de ställen där galaxens nya stjärnor föds rör sig inte i helt cirkulära banor, så sista ordet ännu inte är sagt om Vintergatans rörelser – och hennes vikt.

Träspriten då? Maserstrålningen som radioastronomerna har mätt upp har sitt ursprung i mängder med molekyler av just metanol.

Om att skicka interstellära signaler

Thomas Marquart — Mon, 22 Sep 2008 10:46:20 +0000

Jag kom just tillbaka från ett föredrag som gavs av David G. Messerschmitt inom ramen för tvärvetenskapliga forskningscentret CDP här i Uppsala. Ämnet var ”Broadband Interstellar Beacons”, alltså radiosignaler som är designade för att väcka en annan civilisations uppmärksamhet.

Messerschmitt berättade att man till följd av Cyclops-rapporten från 1970 först och främst har sökt efter signaler från utomjordingar (SETI) som antingen var begränsade till en viss frekvens eller bestod av korta pulser. Det beror på att mer komplicerade signaler ser ut som brus om man inte i förväg har kommit överens mellan sändare och mottagare om hur signalen ska se ut. Det är ju inte möjligt med någon som man inte har haft kontakt med tidigare; då kan man inte använda sig av signaler som liknar brus. Motparten har inte rätt skräddarsydda filter som separerar signalen från äkta brus.

Messerschmitts huvudargument i sitt föredrag var dock att så inte behöver vara fallet och att man kanske har sökt på fel sätt under 30 års tid. Han menar nämligen att signaler med stor bandbredd har många fördelar när det gäller överföringen. De är t.ex. mindre känsliga för störningar och används därför för de flesta moderna kommunikationsmetoder. Han menar vidare att det finns mycket övertygande grundläggande argument som bestämmer större delar av hur en sådan signal skulle designas för att väcka uppmärksamhet hos någon annan. Dessa argument skulle vara likadana, oavsett hur utomjordingarnas teknik skulle se ut i detalj. Man skulle på detta vis alltså komma överens utan att ha talat med varandra och därför är det kanske inte hopplöst ändå att upptäcka utomjordiska bredbandssignaler.

En sådan signal skulle med stor sannolikhet inte bara se ut som brus, utan dess innehåll skulle även bestå av nästan slumpmässiga tal. Med ”nästan slumpmässigt” menas att man använder sig av så kallade pseudo-slumptal och återigen finns det då ett fåtal ganska närliggande val. Till exempel är sifforna i talet π ganska så slumpfördelade och skulle kunna upptäckas om man gissar rätt i hur de där ute har tänkt.

Att leta efter sådana signaler ligger dock fortfarande några år in i framtiden, men är något som Allen Telescope Array, som är under uppbyggnad i Kalifornien, skulle kunna klara av.

Ut i det omöjliga

Robert Cumming — Wed, 19 Mar 2008 07:54:00 +0000

— Det enda sätt att upptäcka gränserna för vad som är möjligt, är att våga sig förbi dem, ut i det omöjliga.
Det andra av Arthur C. Clarkes tre lagar

Arthur C. Clarke, författare och rymdpionjär, har gått ur tiden, rapporterar DN bland andra. Kanske dags att läsa om Malin Sandströms gästinlägg om hans liv och verk från i december. Ute i bloggosfären har Jennifer Ouellettes blogg Cocktail party physics en kort men fin dödsruna signerad författaren Lee Kottner, medan på annat håll får han kritik för att aldrig ha kommit ut som homosexuell.

Radioteleskopet SEST i Chile, där Lars E. B. Johansson var station manager, efter en snöstorm 1997. (Bild: L. Haikala)
I lördags drabbades Onsala rymdobservatorium av ett annat dödsfall: radioastronomen Lars E. B. Johansson som var med och grundade det framgångsrika svenska millimeterteleskopet SEST. Han var också den som kunde mer än någon annan om Onsalaobservatoriets golfboll-liknande 20-meters radioteleskop.
— Lars besatt en oerhörd, förmodligen inom Sverige unik, erfarenhet och kompetens för att driva ett högteknologiskt radioteleskop, skriver Onsalachefen Hans Olofsson i ett e-brev igår.

Stort gasmoln på väg att krocka med Vintergatan

Robert Cumming — Sat, 12 Jan 2008 10:24:00 +0000

Smiths moln och hur den kommer att krocka med Vintergatan om 20 till 40 miljoner år. Notera att solen ligger ändå rätt långt bort från händelsernas centrum i nästa spiralarm. (Bild: Bill Saxton, NRAO/AUI/NSF)
År 1963 upptäckte studenten Gail Smith ett stort och underligt gasmoln utanför Vintergatan. Smiths moln, som det kallas, är ett av många så kallade ‘höghastighetsmoln’ av kall gas som håller till mellan vår galax och dess granngalaxer.
Nu har radioastronomer med amerikanen Felix Lockman i spetsen lyckats mäta hastigheten både på molnet och dess omgivning. Slutsatsen är dramatisk: Smiths moln är inte bara på väg att ramla in i mitten på vår galax, utan den håller redan på att krocka med dess utkanter. Molnet, som ligger 8000 ljusår bort, är ungefär 11000 ljusår lång och 2500 ljusår bred — om man hade radiokänsliga ögon skulle det täcka ett område på himlen stort som Orion. Det innehåller dessutom tillräckligt mycket gas att skapa en miljon nya stjärnor. Förmodligen är det precis det som molnet kommer att göra när den krockar med galaxen på riktigt om 20 till 40 miljoner år. Då kan det bli en med Vintergatans mått mätt ordentlig babyboom. Resultaten presenterades på Amerikanska astronomiska sällskapets vintermöte i Austin på fredagen.

Vi ringde upp Sofia Feltzing, docent i astronomi vid Lunds universitet som forskar om just Vintergatan.
— Det är ett spännande resultat, säger hon. Det visar hur galaxer utvecklas med tiden genom att växelverka med sin omgivning.
Sofia Feltzing tror inte att en sådan kollision kan påverka galaxen på stor skala. Molnet verkar vara för litet.
— Men det kommer definitivt att ställa till oreda i just det område där det träffar!, säger hon.

Pressmeddelande hos NRAO
Artikel i New Scientist
Sammanfattning av Lockmans presentation på AAS-mötet
Notis hos BBC

Andra bloggar om: rymden, astronomi, galaxer, vintergatan

Orionnebulosan flyttar närmare

Robert Cumming — Wed, 10 Oct 2007 09:44:00 +0000

Orionnebulosan i en bild tagen med Spitzerteleskopet 2004. Nu vet vi lite bättre hur långt bort den ligger. (Bild: NASA/JPL-Caltech/T. Megeath (University of Toledo))

Hur långt bort ligger stjärnorna? Det vet man inte så noga alla gånger. Men nu tipsar Centauri dreams och space.com om en intressant avståndsnyhet: Vinterhimlens mesta gasmoln, Orionnebulosan, ligger ungefär 300 ljusår närmare oss än vi trodde. Amerikanska astronomen Karin Sandstrom med kollegor gjorde den nya mätningen med radioteleskopnätverket VLBA, som använder jordens hela bredd för att mäta radiokällors position på himlen med extrem noggrannhet. För att komma åt avståndet till Orionnebulosan så kikade man på stjärnan GMR A, som är en stark radiokälla (och trots sitt namn inte har något att göra med det GMR som ligger bakom årets Nobelpris i fysik). Den såg nämligen ut att flytta på sig på himlen under 2 års tid på ett sätt som pekar på att den ligger 1270 ljusår bort, plus minus 75 ljusår. Att Orionnebulosan ligger närmare än man trott betyder att dess stjärnor måste vara ljussvagare. I sin tur innebär det att de yngsta av dem kan vara dubbelt så gamla som man tidigare trott, skriver Sandstrom i artikeln som publiceras i Astrophysical Journal.
Andra bloggar om: rymden, astronomi, nebulosor, Orion, avstånd

En kosmisk gåta på 5 millisekunder

Robert Cumming — Sun, 30 Sep 2007 12:33:00 +0000

Universum är inte helt utforskat, kan man lugnt konstatera. Ändå är det sällan som astronomer upptäcker helt nya fenomen. Men nu har det hänt, i aktuella fallet ett kort och extremt mystiskt utbrott av radiostrålning, som nu rapporteras från samma riktning som vår granngalax Lilla Magellanska molnet. Troligen ligger dock källan bra mycket längre bort. Astronomerna bakom upptäckten, som gjordes med Parkes-radioteleskopet i Australien, har inte en susning om vad det kan vara för supernova eller svart hål eller stjärna som är skyldig till utbrottet. Likadana korta utbrott — det varade i bara 5 millisekunder — skulle enligt forskarna kunna ske varje dag, men det är först nu som vi vet hur vi ska hitta dem.
Pressrelease hos NRAO
Originalartikel i Science Now
Natures blogg The great beyond

Radiokarta över det Lilla Magellanska molnet, med den nya radiokällans läge markerat. (Bild: D. Lorimer m fl, NRAO/AUI/NSF)

Radioteleskop i jordens storlek – nu i realtid

Andreas Sandberg — Thu, 06 Sep 2007 14:25:00 +0000

Såhär kopplades radioteleskopen samman tvärs över vår kära jord (Bild: Paul Boven / JIVE / NASA Visible Earth)

Radioteleskopi har en stor fördel – med hjälp av så kallad interferometri kan man koppla samman flera radioteleskop och då få en upplösning som skulle motsvaras av ett enda teleskop med samma storlek som avståndet mellan teleskopen. Genom att använda teleskop på olika kontinenter kan man därigenom få extremt hög upplösning, eftersom det kan motsvara att använda ett radioteleskop som är lika stort som hela jorden.

Denna teknik finns redan och används flitigt av radioastronomer, men det kan ta flera veckor att föra samman data från alla teleskop, och aldrig tidigare har man kunnat göra detta i realtid. Det är Australiens ”vetenskapsbyrå” CSIRO som ordnade detta för en konferens för nätverksexperter i Kina. Det handlar om väldigt stora datamängder över väldigt stora avstånd, och först nu har man kunnat koppla samman ett radioteleskop i Australien med ett i Kina och några i Europa med den hastighet som krävs.

Läs pressreleasen på CSIROs hemsida

Ny teknik får radiosignaler att blomma ut

Robert Cumming — Tue, 28 Aug 2007 06:37:00 +0000

Radiovågor från rymden — eller från radiosändare på jorden — kan erbjuda mycket mer information än vad nuvarande radiomottagare utnyttjar. Nya beräkningar visar för första gången hur man kan, med rätt sorts antenn och en schysst superdator, krama information ur en radiosignal på ett sätt som bara laserforskare hittills kunnat göra. Bakom genombrottet ligger ett gäng rymdfysiker och matematiker lett av rymdfysikern Bo Thidé vid Institutet för rymdfysik i Uppsala. I teamet ingår forskare från Tyskland, Ryssland och Skottland, samt civilingenjörsstudenterna Johan Sjöholm och Kristoffer Palmer.

Med rätt slags antenner och en del datorkkraft kan man se skillnaden mellan radiosignaler med olika kvantfysiska egenskaper. I bilden visas hur en dubbelring av antenner uppfattar signaler med olika mängder (andas djupt nu) banrörelsemängdsmoment. (Bild: IRF)
SR Vetenskapsradion fångar upp att tekniken i framtiden kan innebära ett nytt sätt för radiokanaler att dela på frekvenser. Den kan också ha sina tillämpningar inom mobiltelefonin. Thidé och sina kollegor har redan börjat testa tekniken inom LOIS, skandinavisk pendang till antennätverket LOFAR, som blir Europas nästa stora radioteleskop.
Pressrelease hos IRF
Originalartikel på arXiv.org
Andra bloggar om: rymden, teknik, teleskop, mobilkommunikation