Diamantplaneten PSR J1719-1438 b är uppföljaren till 1992 års mesta astronyhet: upptäckten av de första planeter kring en pulsar. Enligt astronomen Matthew Bailes och kollegor, som hittade beviset för den i radiopulserna från pulsaren som den kretsar kring, är den egentligen relativt ny som planet (forskningsartikeln på ArXiv). För några miljarder år sedan var paret helt annorlunda: en tung jättestjärna med en mindre, rätt vanlig stjärna som följeslagare. Den tunga stjärnan exploderade tidigt som en supernova. Dess polare har under mycket tappat massa under lång tid och nötts ner tills den inte längre kvalar in som stjärna. Den täta består troligen nästan bara av kol, och är så pass tät att kolet måste vara kristallform. Diamant, men inte som vi känner det: stjärnan måste vara ungefär 7 gånger tätare och ytan är troligen mer lik grafit. En kul diskussion om hur den skulle kunna vara finns hos vita dvärgsexperten Steinn Sigurðsson. För astronomer är diamantplaneten en extrem test av vad vi vet om hur olika typer av dubbelstjärna utvecklas. Och vad de lämnar efter sig.

Jämfört med diamantparets bisarra och förhållande har den ”ömöjliga” stjärnan SDSS J102915+172917 (bild ovan) levt stillsamt och asketiskt (pressmeddelande och forskningsartikel hos ESO; New Scientist, Vetenskapsradion). Astronomen Elisabetta Caffau och hennes team har mätt upp dess för astronomer häpnadsväckande innehåll: nästan bara väte och helium, med knappt kännbara spår av tyngre grundämnen. För att små stjärnor (typ solen) ska kunna bildas i dagens universum behövs gott om kol och syre och sånt. Annars blir det inte tillräckligt tätt och svalt i de gasmoln som stjärnorna föds ur. När den här uråldriga stjärnan föddes, för mer än 13 miljarder år sedan, tror astronomer att tunga stjärnor var de enda som kunde skapas. Ändå finns gamla lilla SDSS J102915+172917 och berättar stilla att det är något vi inte begriper. Antingen att en liten stjärna faktiskt kan gömma undan kol och kväve och lura oss – eller att de första stjärnorna inte alla var bländande ljusa, kortlivade giganter.
Stockholmsastronomen Garrelt Mellema skriver förresten mer om detta på engelska på OKC-bloggen.

Pulsarens mystiska ”blobb” Den kända Krabbnebulosan har en okänd tvilling på södra stjärnhimlen med det mindre eggande namnet SNR 0540-69.3. Krabbtvillingens pulsar är omgiven av en nebulosa som stockholmsastronomen Natalia Lundqvist och hennes kollegor följt med rymdteleskopen Hubble och Chandra för att försöka lista ut hur det här extrema stället i rymden egentligen fungerar. I en artikel som publiceras snart i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society går forskarna till botten med en mystisk ljuskälla som dök upp bredvid pulsaren 1999 och som ingen riktigt kunde förklara. Det verkar som att ”blobben” (ja så kallar de den) markera ett ställe där chockvågor uppstår som för över extra mycket energi från pulsaren till gasen i sin omgivning.

Nebulosan kring Krabbpulsarens södra tvilling PSR 0540 – och dess underliga blobb. (Bild: Lundqvist m fl 2010/MNRAS)

Har alla fel om stoft i galaxer? Det misstänker astronomen och bloggaren Lars Mattsson I en artikel som också kommer ut snart i Monthly Notices har han försökt få ihop teorin om stoftet och dammet mellan stjärnorna med observationer som gjorts av avlägsna kvasarer och galaxer som tyder på oväntad stora mängder rymdstoft. Resultat: dödläge. Det går inte och Lars undrar om inte själva observationerna kan vara fel.

Unga planetsystem lever farligt Lundaastronomerna Daniel Malmberg och Melvyn Davies undrade varför så många exoplaneter har så avlånga banor, och prövade idén om att deras planetsystem rubbas när en grannstjärna passerar lite för nära. De beräknar att mellan 5 och 15 procent av planeter som kretsar kring stjärnor i stjärnhopar kan till och med kastas ut från sina solar mot den interstellära rymden. Med i artikeln finns ett fint flödesdiagram som visar alla sannolika och mindre sannolika öden för planetsystem. Vilka händelser har lett fram till de solsystem vi ser – vårt och andras? Det är bara en av följdfrågorna som forskare ännu inte riktigt kan svara på.

Flödesdiagram för planetsystem som vårt (med etiketten ”Planets on wider orbits”) och andra. (Malmberg m. fl. 2010/MNRAS)

Einstein@Home är en datafördelningsprojekt som drivs av Max Planck institutet för gravitationell fysik och Wisconsin-Milwakee universitetet i USA. Projektet möjliggör användning av astronomiska observationer rörande gravitationsvåger och radio observationer från Arecibo observatoriet i omkring 500000 användares hemdatorer när datorn inte används, till exempel som skärmsläckare, och användaren kan då vara med och upptäcka diverse fenomen i bilderna. En sådan upptäckt gjordes nyligen av tre amatörastronomer Chris Colvin, Helen Colvin, och Daniel Gebhardt, som upptäckte an ny isolerad neutornstjärna som roterar 41 varv per sekund (en pulsar alltså). Den nya upptäckten är särskilt intressant då pulsaren är troligen en ”återanvänd” pulsar som en gång i tiden har haft en kompanionstjärna med mycket svag magnetfält.

Läs den vetenskapliga artikeln hos arXiv

Mörka materians konkurrent: Pulsaren Geminga ligger drygt 500 ljusår bort kanske kan ligga bakom Pamelas antipartiklar. Eller så skapas de av mörk materia längre ut i galaxen. (Bild: ESA)

– Det kanske finns en näraliggande pulsar som i magnetosfären skapar högenergetiska elektroner och positroner. En bra kandidat är Gemingapulsaren.
Om pulsarer ändå kan uteslutas, så blir Pamelas mätningar det mest direkta beviset på att det är okända partiklar som ligger bakom den mörka materian. Men Pamelaforskarna lämnar båda förklaringarna öppna. Enligt Pearce är det kul även om det inte ligger mörk materia bakom mätningarna.
– Jag tycker båda fallen är intressanta. Å ena sidan så har man den här jättespektakulära observationen av mörk materia. Å andra sidan har man öppnat ett helt nytt fönster mot de här pulsarerna. Det är ingen som upptäckt positroner från pulsarer tidigare, så det är absolut intressant.
Möjligheten till att det är mörk materia har fått igång världens fysiker. I synnerhet på en konferens i Stockholm i augusti.
PA: Kan du berätta om när paparazzin slog till?
– Vi bestämde oss för att vi skulle presentera resultaten vid några väl valda konferenser först för att få nåt slags återkoppling, men tydligt säga att resultaten var preliminära.
Men redan på andra konferensen märktes att intresset var större än de hade räknat med. Under Pamelas presentation hade till och med mötesordföranden kameran i högsta hugg.
– Folk visste att vi skulle presentera nånting och alla var beredda med sina kameror. Vi kanske var lite naiva.
Sedan dess har mängder med forskare gjort egna tolkningar på Pamelamätningarna och publicerat dem på nätet.
Mark tycker att det blev bra publicitet för Pamela, men är inte helt nöjd med att vissa av fysikerna använde smygtagna bilder i sina artiklar.
– Om man visar upp resultatet så är det klart att man inte kan förhindra folk att jobba med dem. Men jag tycker det är lite synd att folk tar bilder och inte säger explicit varifrån de kommer, och inte säger att de var preliminära till exempel.
Ute i rymden fortsätter Pamela att samla in kosmiska partiklar. Efter ungefär ett år till blir det dags att släppa ännu några resultat. Då hoppas Mark Pearce att Pamela kan komma ännu närmare de mystiska mörka partiklarna.
Läs hela intervjun i Populär Astronomi 2008/4 (pdf)

Posten smyglanserade på onsdagen två nya frimärken som firar astronomiåret på ett oväntat och spännande sätt. Istället för klassiska astronomiska motiv har man valt att visa instrumentritningar och en stjärnkarta. Strongt av Posten och resultatet är hur snyggt som helst, tycker jag. Diagrammen är på det ännu rätt okända svenska ballongexperimentet PoGOLite, som väntas flyga 2010. PoGOLite kommer att fånga upp gammastrålning från ett enda ställe – pulsaren i Krabbnebulosan och hoppas för första gången mäta polarisering hos gammastrålningen. Krabbpulsaren är det som finns kvar av stjärnan som exploderade år 1054 och det är den som lyser upp den folkkära Krabbnebulosan. Frimärksformgivaren Einar Åkerlind har låtit nebulosan gestaltas av ett stjärnformat hål i stansat ut ur frimärket, kanske för att symbolisera stjärnan som sken där fram till för tusen år sedan. Genialiskt och kul, och enligt Posten första gången ett svenskt frimärke görs med ett hål i.

En skiss av hur en pulsar kan se ut, med sitt stora magnetfält. Gammastrålningen kan komma från de stora rosafärgade områdena (Bild: NASA)

De flesta pulsarer ger ifrån sig en mängd elektromagnetisk strålning, framförallt i radioområdet, i vilket de första pulsarerna upptäcktes i slutet på 60-talet. Yngre pulsarer (som Krabbpulsaren och Velapulsaren) ger också ifrån sig strålning i vanligt, synligt ljus. Men aldrig tidigare har man kunnat se en pulsar som bara ger ifrån sig gammastrålning. Den här pulsaren ligger i en supernovarest som kallas CTA 1, ungefär 4 600 ljusår från Jorden i stjärnbilden Cepheus. Den ”blinkar” ungefär tre gånger per sekund, men Fermi ser bara ungefär en gammafoton i minuten. Genom att titta under lång tid kan man till slut få ihop tillräckligt mycket data för att se att det finns ett regelbundet mönster.

Upptäckten är förstås viktig för pulsarforskare, eftersom man nu måste försöka föra in den här pulsaren i tidigare modeller. Troligen är det så att gammastrålningen kommer från ett större område än radiostrålningen, och pulsaren är vinklad så att vi bara ser gammastrålningen, men inte radiovågorna. Samtidigt visar den att vi nu har tillräckliga medel för att göra detaljerade och relativt exakta observationer i gammaområdet, vilket är väldigt svårt eftersom gammastrålning har en tendens att bara åka rakt igenom de flesta material. Man kan därför inte reflektera gammastrålar i speglar eller liknande, som man gör i ett vanligt teleskop.

Läs mer om Fermi på NASAs engelska sida om teleskopet, eller från den svenska gruppen.

Den första pulsaren upptäcktes på 60-talet, och förbryllade dåtidens radioastronomer med sin stadiga, regelbundna puls. Man undersökte till och med möjligheten att pulsen kunde komma från en avlägsen intelligent civilisation, men det dröjde inte länge innan man insåg att det rörde sig om en mycket snabbt roterande neutronstjärna. Idag har vi upptäckt över 1800 pulsarer bara i vår egen galax.

En bild av hur vi tror att en magnetar kan se ut, med utritade magnetfältlinjer (Bild: Robert Mallozzi, University of Alabama / NASA)

Man har länge undrat hur pulsarer och magnetarer hänger ihop; om alla magnetarer är en mycket ovanlig typ av pulsar, eller om alla pulsarer förr eller senare går igenom ett magnetar-stadium. Det är för tidigt att säga om Kes 75-pulsaren verkligen har blivit en magnetar eller om den bara visar tillfälliga magnetar-liknande egenskaper i form av kraftiga röntgenutbrott, men med tanke på hur exotiska magnetarer är, är det ändå en viktig upptäckt.

Resultaten publicerades den 21 februari i Science. Läs pressreleasen hos McGills nyhetssidor.