Himlens andra superstjärna just nu är Jupiter som står högt i söder under kvällen. Ut med kikaren och se månarna! I mitten av mars kan vi se fram emot att Jupiter och Venus uppträder tillsammans. Som närmast kommer de bara sex månbreddar från varandra på kvällshimlen den 13 mars.

Efter klockan 22 kommer Mars upp och blir den starkast lysande ”stjärna” i syd för den som tar sig hem från nyårsfesten. Tjusigt rödaktig såklart. I en liten kikare är Mars inte så spännande att titta på men för landets amatörastronomer är Mars redan ett lockande fotoobjekt: se till exempel solsystemsgalleriet på Astronet.

Saturnus blir en favorit för kvällsskådare först fram emot våren, men är redan nu synlig i stjärnbilden Jungfrun för den som är uppe under småtimmarna.

Vill du se samtliga planeter i solsystemet under 2012? Då är det alltså guldläge att börja nu. Uranus kan du bocka av på kvällshimlen med hjälp av en mindre kikare, bra stjärnkarta och/eller skarp syn (ladda ner Stellarium och Mag 7 Star Atlas för hjälp på traven). Merkurius dyker upp i lågt i väster i skymningen i början av mars. Den svårsedda Neptunus ligger i Vattumannen och blir ett projekt för sensommaren. För att se dvärgplaneten Pluto behöver du bli kompis med någon som bor i syd och har ett stort teleskop. Det är ett nytt år, allt är möjligt – ja med undantag för det där med Nibiru alltså.

Eris, bakom henne mörka månen Dysnomia och i fjärran den svala solen. Så föreställer sig Luis Calçada den tyngsta dvärgplaneten. (Bild: ESO/L. Calçada)

Är de då tvillingar, som ESO:s pressmeddelande antyder? Inte alls, säger Eris upptäckare, planetvetaren och bloggaren Mike Brown. I ett nytt och karakteristiskt underhållande blogginlägg förklarar Brown hur de senaste observationerna visar att Eris och Pluto är helt bisarrt olika. Sedan tidigare vet vi att Eris väger 27 procent mer än Pluto, och därför är den 27 procent tätare. Eris yta är dessutom glansigt vit (något som inspirerat Dag Kättström), och tävlar i reflexförmåga med Saturnus berömda ismåne Enceladus.
Pluto och Eris visar sig vara små mystiska himlakroppar med helt olika livshistorier att berätta. Deras mindre kumpan Makemake är dessutom enligt nya observationer inte ens rund och kanske mer liknar rugbybollsformade dvärgplaneten Haumea än runda Pluto och Eris.
Enligt Mike Brown är det dessutom fullt möjligt att större himlakroppar än Pluto och Eris ligger ännu oupptäckta i solsystemets utkanter. I vilket fall är det dags att betrakta Plutos lagbyte till de coola dvärgplaneterna som ett imagemässigt ganska smart drag.

Såhär ser det ut när man klickar sig på icehunters.org. Nån an de vita prickar som jag markerat kan vara en ny polare till Pluto i solsystemets utkanter. (Bild: IceHunters)

Alla kan delta i projektet IceHunters genom att logga in och leta vita fläckar bland svartvita bilder av stjärnfält i galaxen. Jag provade nyss – som med alla andra Zooniverse-projekt är det avkopplande, lätt att bli bra på, och spännande. De vita fläckarna som jag upptäckte kan visst vara föränderliga stjärnor istället för små istäckta mini-Pluton, men möjligheten finns att hitta just den himlakropp som blir den mest avlägsna som någonsin besöks av en rymdsond från jorden. Snacka om kittlande.
Gå till IceHunters och prova på
Är du förresten redan inbiten medborgarforskare i något tidigare Zooniverse-projekt? Slå gärna en signal till Populär Astronomi om du är det. Vi misstänker att ni är rätt många därute som deltar i astronomiforskningen på ett ganska nytt sätt utan att få uppmärksamhet.

Pulsarens mystiska ”blobb” Den kända Krabbnebulosan har en okänd tvilling på södra stjärnhimlen med det mindre eggande namnet SNR 0540-69.3. Krabbtvillingens pulsar är omgiven av en nebulosa som stockholmsastronomen Natalia Lundqvist och hennes kollegor följt med rymdteleskopen Hubble och Chandra för att försöka lista ut hur det här extrema stället i rymden egentligen fungerar. I en artikel som publiceras snart i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society går forskarna till botten med en mystisk ljuskälla som dök upp bredvid pulsaren 1999 och som ingen riktigt kunde förklara. Det verkar som att ”blobben” (ja så kallar de den) markera ett ställe där chockvågor uppstår som för över extra mycket energi från pulsaren till gasen i sin omgivning.

Nebulosan kring Krabbpulsarens södra tvilling PSR 0540 – och dess underliga blobb. (Bild: Lundqvist m fl 2010/MNRAS)

Har alla fel om stoft i galaxer? Det misstänker astronomen och bloggaren Lars Mattsson I en artikel som också kommer ut snart i Monthly Notices har han försökt få ihop teorin om stoftet och dammet mellan stjärnorna med observationer som gjorts av avlägsna kvasarer och galaxer som tyder på oväntad stora mängder rymdstoft. Resultat: dödläge. Det går inte och Lars undrar om inte själva observationerna kan vara fel.

Unga planetsystem lever farligt Lundaastronomerna Daniel Malmberg och Melvyn Davies undrade varför så många exoplaneter har så avlånga banor, och prövade idén om att deras planetsystem rubbas när en grannstjärna passerar lite för nära. De beräknar att mellan 5 och 15 procent av planeter som kretsar kring stjärnor i stjärnhopar kan till och med kastas ut från sina solar mot den interstellära rymden. Med i artikeln finns ett fint flödesdiagram som visar alla sannolika och mindre sannolika öden för planetsystem. Vilka händelser har lett fram till de solsystem vi ser – vårt och andras? Det är bara en av följdfrågorna som forskare ännu inte riktigt kan svara på.

Flödesdiagram för planetsystem som vårt (med etiketten ”Planets on wider orbits”) och andra. (Malmberg m. fl. 2010/MNRAS)

Jag vet, eftersom jag var ute på husets takterrass här i södra Stockholm igår kväll och fick själv syn på den, blinkande hemlighetsfullt där solnedgångens brandgula och nattens blåa fonder möts. Första försöket gjorde jag strax efter nio. Jag hade kollat på Yoursky och tyckt att det såg lovande ut. Men det var lite för tidigt, och jag visste inte riktigt vart jag skulle titta. Mot västnordväst skulle det vara, men hur pass högt upp? Gick in igen och denna gång drog jag igång ypperliga gratisplanetarieprogrammet Stellarium (ladda ner det nu om du inte redan gjort det), som talade om att Merkurius låg ca 8 grader ovan horisonten, lite mindre än en utsträckt näve alltså. Upp till taket igen alltså, nu var det 21.30 och de första stjärnorna kunde skymtas. Kollade kikarens fokus (en liten kikare är ganska praktiskt att ha med om man letar Merkurius), riktade in den mot västnordväst och där var den ju! En kvart senare var den längre till höger och närmare horisonten men tydligare mot den mörkare bakgrunden, jag kunde prova utan kikare och visst syntes den även med blotta ögat. Sjukt tillfredsställande

På tisdag blir det lättare, då månens tunna skära syns strax ovan Merkurius. Kolla till exempel NAK-radarparet Sven Mårdh och André Frankes karta som visar hur Merkurius ligger sedd från Norrköping. Borta på Astronomiguiden diskuteras säsongens första amatörobservationer på Merkurius. Heder åt Thomas Karlsson från Varberg som lyckades få syn på den redan den 24 april.

Merkurius sedd från närmare håll av sonden Messenger. I veckan blev det klart med namn på några av de kratrar och andra sevärdheter som Messenger upptäckte när den svängde förbi i januari, och som vanligt på Merkurius blev det konstnärer av olika slag som som fick låna sina namn till kratrarna.

Stjärnan HAT-P-3 i Stora björnen sedd från Sandviken. Just när denna bild togs passerade en Jupiter-liknande planet framför stjärnan och gjorde den lite ljussvagare än vanligt. (Bild: Anders Hemlin)

Planeten HAT-P-3 b som Anders observerade är ungefär lika stor som Jupiter men hälften så tung. Den ligger ynka 6 miljoner kilometer från stjärnan, en trettiondedel av avståndet mellan jorden och solen, och snurrar runt sin stjärna på lite mindre än tre dagar. HAT-P-3 b, som ligger 450 ljusår bort i stjärnbilden Stora björnen, upptäcktes 2007 av HATNet-projektet. Sedan ett par år tillbaka håller amatörastronomer runt om i världen koll på andra planetsystem i galaxen, bland annat genom projekten AXA och Transitsearch.
[Uppdatering 26/3: Först ut med svenska exoplanetobservationer var faktiskt en annan Anders i Skåne, redan 2003: läs om det här.]
Andra bloggar om: planeter, exoplaneter, rymden, astronomi, Sandviken, amatörastronomer