Den kan bli årets viktigaste rymdfärd – men just nu är det oklart när den blir av. Dragon, byggd av företaget SpaceX, blir den första mer eller mindre privata rymdfarkosten som åker till och docka med den Internationella rymdstationen ISS. Det blir ett avgörande steg i NASA:s planer att öppna upp för nya aktörer i omloppsbana och att täcka upp för de nu nedlagda rymdfärjorna. Just denna gång blir det inte så kommersiellt som man skulle kunna tro. Dragon ingår i ett särskilt NASA-program, COTS för att utveckla den kommersiella sektorn. Det har faktiskt varit igång sedan 2006. SpaceX med entreprenören och visionären Elon Musk i spetsen leder just nu utvecklingen, strax före Orbital Sciences som bygger raketen Antares för NASA och COTS. Efter Dragons första framgångsrika rymdfärd 2011 (som Dag Kättström skrev om i Populär Astronomi 2011/1) blir Musk och SpaceX säkert först att nå ISS, men när är ännu mycket oklart. Dragons flygning till rymdstationen har skjutits fram ett antal gånger och SpaceX understryker på sin hemsida att framgång är ingalunda garanterad. Tidigare skulle Dragon upp den 7 februari, men enligt senaste besked får vi vänta åtminstone till slutet av mars (Huffington Post). Den åker med ombord på en Falcon 9-raket, också gjord av SpaceX, från rymdbasen Cape Canaveral i Florida. Under tiden bjuder SpaceX:s hemsida på en titt inuti kapseln.

Höjdpunkterna hittills inkluderar ett tal av den kände partikelfysikern Steven Weinberg, samt en visning av den nya dokumentärfilmen Saving Hubble, som handlar om det sista reparationsuppdraget till Hubbleteleskopet som skedde 2009.

Både Weinberg och denna film belyser relationen mellan vetenskapen och politiken i USA. Efter att partikelacceleratorn Superconducting Super Collider stoppades av kongressen 1993 har Weinberg varit starkt kritisk till vetenskapligt okunniga politiker, samt att skatterna i USA blivit så låga att stora och viktiga projekt inte längre kan utföras. Jag noterade också en del skarpa kommentarer gentemot att man lagt en stor del av de resurser som finns på bemannad rymdfärd, något som enligt Weinberg har försumbart vetenskapligt värde (bilden av viktlösa astronauter som äter viktlösa chokladpraliner dyker upp i huvudet).

Splittringen över frågan av meningen med människor i rymden togs också upp i Saving Hubble. Här beskrivs NASA:s chef mellan 2001 och 2006, Sean O’Keefe, som en ganska omdömeslös lakej till George W. Bush. Under Bush presidentskap skulle det mesta av NASA:s resurser styras om till kolonisering av solsystemet, inledningsvis månen och Mars. Saker som rymdteleskop och annat var inte viktigt. Dock slutade detta i en opinionsstorm från allmänheten, som till slut fick kongressen och senaten att engagera sig, och beslutet reverserades. Saving Hubble är en mycket välgjord film, som lyfter fram den stora glädje och entusiasm vanliga människor på gatan uttrycker när de blir tillfrågade om Hubble och dess bilder.

Uppenbarligen behövdes det en bemannad rymdfärd för att korrigera optiken i Hubble 1993, samt i flera efterföljande uppgraderingar och reparationer.  Weinbergs kontring mot detta är att för de pengar som det kostar att ha bemannade rymdfärder, hade man kunnat bygga och skicka upp många fler teleskop, även om varje teleskop skulle ha kortare livstid. Debatten lär fortsätta…

Trailer för Saving Hubble (via David Gaynes på Vimeo).

JWST:s svenskaste del, den nyss färdigtestade infrarödkameran MIRI. (Foto: STFC/RAL Space)

En felfri nedflygning genom jordens atmosfär slutade i mörker på Kennedy Space Center i Florida efter en drygt 12 dygn lång resa till Internationella rymdstationen. Atlantis är tillbaka på jorden och rymdfärjans tid är definitivt över. Nu väntar en ny tid för den bemannade rymdfarten där ingen riktigt vet hur USA och NASA ska ta vägen. Säker är att trafiken till och från rymdstationen fortsätter, närmaste ny resa upp blir på en Sojuz-farkost i september med en amerikan och två ryssar ombord. Mer om läget för NASA och vad det betyder skrev vi om förra veckan. Skyttelnostalgiker kanske vill läsa alla våra inlägg om rymdfärjan sedan PopAst-bloggens start.

Nu när Atlantis åkt upp till rymdstationen för allra sista gången fick de svenska medierna ett tillfälle recensera både rymdfärjan, NASA, USA:s rymdprogram och rymdutforskningen i allmänhet. För de flesta var politikerveckan i Almedalen långt mer intressant. Andra, säkert provocerade av decennier av hurtfriska rymdrapporter, tog chansen att vara lite skadeglada.

I Vetenskapsradion summerade Per Helgesson rymdhistorian lite dystert men träffsäkert: kapplöpning till månen, olyckor och triumfer, Hubbleteleskopet och Christer Fuglesang. Ibland bra, men inte som man tänkt sig, och nu är det över. Temat återkommer. Inte heller för Svenska dagbladets kolumnist Lars Ryding gick det som han tänkt sig: ”En gäspning för nästa rymdäventyr” är den passande rubriken. Ryding håller med ledaren i brittiska Economist den 30 juni att rymden drabbats av avtagande avkastning och är helt enkelt inte lika kul som förr. Skånskans ledarskribent Lars J Eriksson är inne på samma deprimerande spår: enligt honom har erövringen av rymden till och med varit ”ett av mänsklighetens stolligaste beslut”.

Intressantare tongångar finns också. Rymdstyrelsens Olle Norberg intervjuas av TT (Expressen) och efterlyser  tydliga besked om vad som händer i efter färjorna.
– Det är väldigt många av oss som hoppas att NASA ska ta bladet från munnen och berätta hur planen ser ut, säger han och ekar det som astronomkändisen Neil DeGrasse Tyson skrev på Twitter i fredags.

”Annars gör vi egna planer”, skulle man vilja att Olle Norberg menar. Och intressant nog går nu ESA ut med att Europas förslag till en egen rymdfärja, IXV, ska få testflygas redan 2012. Men NASA är (som Sydsvenskan påpekar) fortfarande världsledaren och det är konstigt att NASA:s budgetkris och nedläggningsbeslutet om James-Webb-teleskopet inte blir föremål för mer analys i medierna.

USA:s föreslagna prioriteringar mellan rymdteleskop, klimatforskning och raketutveckling är i högsta grad politiska (se Steinn Sigurðssons senaste analys). I Sverige är rymden så pass opolitisk att det kan bli jättekonstigt bara en politiker tar upp den. Varför inledde statsministern Fredrik Reinfeldt sitt tal i Almedalen med sina funderingar om liv ute i rymden? (SVT Play). Det är en oerhört fascinerande fråga som jag ännu inte fått svar på, säger han, och låter såklart både sansad och nyfiken. Sedan skämtar han bort inledningen med en kommentar om huruvida en viss kvällstidning finns i rymden. I resten av talet är det globala förändringar och hotet från de rödgröna som står i fokus. Jag håller i brist på bättre bevis med Katrine Kielos i Aftonbladet. Han vill att vi ska tro att han läser Economist. Men, och det här missade Kielos, han har ännu inte gett upp på rymdutforskningen. Det där lilla får vi nöja oss med så länge.

James Webb-teleskopet är rymdteleskopet som ska ta vid efter det framgångsrika och folkkära Hubbleteleskopet. Men projektet att ta fram teleskopet har drabbats av skenande kostnader och på senare tid har det befarats att hela projektet skulle kunna läggas ned, ungefär som USA gjorde 1993 med partikelacceleratorn Superconducting Supercollider. Nu har en inflytelserik och republikandominerad kommitté i den amerikanska kongressen föreslagit att NASA:s budget som helhet skärs ned med 9 procent 2012, och för att uppnå detta rekommenderat att James Webb-teleskopet läggs ned. Presidenten Barack Obama hade tidigare begärt fortsatt stöd på 2,8 miljarder kronor om året för teleskopet. Kommittén tycks ha valt att skära ned på forskning, där teleskopet är den största budgetposten, till förmån för bland annat nya rymdfarkosten MPCV som ska ta över efter rymdfärjan.
Rymdbloggen Universe Today summerar situationen; det gör även Natures newsblogg. Bland forskarkommentarerna konstaterar Sarah Kendrew att nedläggning är ingalunda utredd och den redan tidigare svartsynte Steinn Sigurðsson säger ”vad var det jag sa”. Lars Mattsson undrar på sin blogg om det verkligen är klokt att ”bakbinda en hel generation” astrofysiker när USA:s militära utgifter ökar och konkurrensen hårdnar med länder som Kina och Indien som satsar mer på naturvetenskapen.
Svenska forskare är förresten med på ett hörn i James Webb-teleskopet. Stockholms universitet ingår i det internationella konsortiet som bygger och testar dess instrument för mellanvågigt infrarött ljus, MIRI, och det svenska delprojektet leds av Kay Justtanont vid Chalmers.
Kommitténs förslag går inte nödvändigtvis igenom, men oavsett vilken lösning som amerikanerna väljer för att lösa problemen för ”teleskopet som åt upp astronomin” så kommer det innebära tuffa nedskärningar som kommer att påverka även europeiska forskare. Som med Hubbleteleskopet ingår europeiska rymdorganet ESA som partner i jätteprojektet som nu ser ut att aldrig bli klart.

Uppsändning 1: Den sista rymdfärjan. NASA:s Atlantis blir USA:s sista återanvändbara rymdfarkost på ett bra tag. Den ska lyfta tidigast fredagen den 8 juli med rymdstationen som mål. Mer om flygningen finns hos hos Johnny Rönnbergs Astrowebb och såklart hos NASA. I Stockholm ordnar Tekniska museet ett trevligt uppsändningsjippo i samband med deras NASA-utställning.

PoGOLite på Esrange. (Foto: Mark Pearce)

Svenska tidningar luftar dessutom åsikter om NASA och rymdprogrammet. Tidningen ETC skriver om det hela, gör en bra summering av läget och lyfter fram, som sig bör från vänster, kostnaden och farligheten men även internationella samarbeten. De får dessutom ett snack med fd rymdfärjeastronaut Christer Fuglesang. I söndagens DN var Karin Bojs mer frispråkig och konstaterade att rymdfärjan och rymdstationen kostat mer än de smakat när det gäller konkreta forskningsframgångar. Men liksom med 60- och 70-talets månfärder har rymdfärjan omsatt våra rymddrömmar i praktik på ett sätt som inte lätt går att översätta till dollar och kronor.

Uppsändning 2: PoGOLite kämpar med vädret på Esrange. Det stora svenska ballongexperimentet kan lyfta redan på onsdag kväll kl 22, om vindarna tillåter. Rymdkanalen publicerar regelbundna PoGOLite-rapporter från KTH:s professor på plats, Mark Pearce, som ger en känsla för spänningen inför uppsändningen. Mark hittar du också på Twitter som @markp8183.

Området nära stjärnan Rho Ophiuichi där väteperoxid upptäckts: cirkeln markerar platsen. Bild: ESO/S. Guisard

Uppsändning 3: Raketen Phocus tar en kall vända i rymden. I ett pressmeddelande meddelar Rymdstyrelsen att ännu ett svenskt rymdprojekt är klart för uppsändning. Rymd och rymd förresten. Phocus ska upp till mesosfären, 80+ kilometer ovan jord, för att på plats undersöka sommarnätternas vackraste, kallaste och mest mystiska fenomen: de nattlysande molnen. Har du sett molnen själv? Natten mot 19 juni sägs de t ex tydligt över större delen av Sverige (se bild av Jonas Carlsson på Astronet. Från den 8 juli står Phocus beredd på att åka om det återigen blir nattlysande show.

Svensk rymdupptäckt 1: Väteperoxid i rymden. Idag släppte vi på Onsala rymdobservatorium och vi på ESO (två av mina andra jobb samtidigt alltså) nyheten om att molekylen H₂O₂ hittats för första gång i rymden, i kalla moln nära stjärnan Rho i stjärnan Ormbäraren, 400 ljusår bort. Hur mycket blek- eller desinfektionsmedel blir det? Drygt två gånger månens massa, säger min kollega Per Bergman. Upptäckten, som gjorts med teleskopet APEX i Chile, är rolig för astronomer framförallt för att den berättar nya saker om hur vatten- och syremolekyler bildas i rymden. Mer om detta kan du läsa i pressmeddelandet (Chalmers, ESO) eller i forskningsartikeln (hos A&A eller ArXiv).

Svensk rymdupptäckt 2: Något oväntat och coolt utlovas på torsdag kväll enligt mina kontakter, och ett internationellt team med svenska forskare inblandade. Timingen torde innebära en artikel i ansedda tidskriften Nature, kan det stämma? Vi återkommer!

NASA:s nästa sista rymdfärjeflygning någonsin inleddes under måndag eftermiddag svensk tid. Mer om uppdraget – och om partikelexperimentet AMS ombord på färjan – skrev vi alldeles nyligen. Kampen om antimaterian och den mörka materian har börjat! Bevakning av hela rymduppdraget hittar du till exempel här hos Astrowebb.
Endeavours resa blir också sista gången som en europeisk astronaut åker rymdfärja, påminner ESA i ett pressmeddelande. Italienske astronauten Roberto Vittori gör sällskap uppe på rymdstationen med landsmannen Paolo Nespoli. Europeiska astronauter tar inte slut när Vittori åker hem, men deras transportmedel framöver blir ryska Sojuz-kapslar. Europas nästa generation av rymdfarare tränar redan för längre uppdrag på ISS. Först upp blir ännu en italienare, Luca Parmitano, som väntas debutera i rymden 2013.

Sent i februari gjorde ESA ännu en sållning bland de planerade rymdfarkosterna i sitt program Cosmic Vision, och när det gäller de allra nyaste, medelstora rymdprojekten som får gå vidare till nästa steg den svenska inblandningen obefintlig. Det har gjort att att Rymdstyrelsen i början av mars ställde in en planerad utlysning av pengar till projekten.

Om NEAT i PA 2011/1

Detta efter att Rymdstyrelsen 2010 öronmärkt 10 miljoner kronor till teknikutveckling inför ”framtida svenska instrumentbidrag till ESA-projekt”. Framförallt tror ESA inte tillräckligt på NEAT, tvillingfarkosten som skulle återanvända teknik från de svenska Prisma-satelliterna Mango och Tango som just nu fortsätter att pröva ny teknik i rymden. Om NEAT kunde du läsa här i december och i Populär Astronomis marsnummer.

Det låter som ett bakslag för svensk rymdforskning. Men är det det? Nej, säger Lennart Nordh, forskningsansvarig vid Rymdstyrelsen, tycker inte att det var anmärkningsvärt att Sverige inte är med bland de uttagna medelstora projekt. Han är precis hemkommen från Svenska rymdforskares samarbetsgrupps årliga möte som ägt rum under de senaste två dagarna i Lund när jag ringer upp honom.
– Jag tycker inte det egentligen. Fyrtiotvå förslag kom in, och bland de var det tolv med svensk inblandning. Bara fyra stycken valdes ut för att gå vidare, säger han.

Lennart Nordh berättar att han satt med som ex officio ledamot i ESA:s rymdforskningsråd SSAC som fattade beslutet om NEAT. Dubbelsatelliten var enligt Nordh ett av de projekten som vara nära att få ESA:s förtroende. Men det hade brister.
– Flera projekt föll på att de var antingen för dyra eller för svåra att genomföra. NEAT är teknologiskt sett inte tillräckligt förberett.
Enligt Nordh är det inte så förvånande. NEAT-forskarna vill mäta stjärnors rörelser med en precision som är långt bättre än tidigare rymdteleskop som Hipparcos och Gaia, och det ansåg man inte bevisat att det skulle funka. ESA tar nu steg för att spännande projekt som NEAT kan få hjälp med att utveckla tekniken, berättar Lennart Nordh. Han hoppas också att några Sveriges rymdforskare tar egna initiativ och lierar sig men de projekten som nu gått vidare.

Vilka projekt är det då? De fyra är EChO som kommer att studera exoplaneters atmosfärer, LOFT, som vill undersöka svarta hål genom att mäta röntgenstrålning med hög tidsupplösning, Marco Polo-R, en flygning till en jordnära asteroid för att hämta hem prover och lära mer om solsystemets födelse, och STE-QUEST som kommer att använda klockor i rymden för att testa grundbultar i Einsteins relativitetsteori. Projekten drivs mest av forskare i Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien, men bland våra grannländer deltar Finland i både LOFT och Marco Polo-R.

Svenska forskare lyser också med sin frånvaro bland ESA:s kvararande stora projekt som tävlar om uppsändning 2020. Kirunas rymdforskare på IRF är med på ett hörn i jupitersonden EJSM/Laplace, men både röntgenobservatoriet IXO och LISA, som ska leta efter gravitationsvågor, saknar svensk inblandning.

Vilket av dessa tre rymdfarkoster som ESA satsar på avslöjas i juni 2011, men det kan bli ingen alls – tack vare brist på amerikanska pengar. Tidigare planerade NASA att delfinansiera projektet som vinner; till exempel skulle jupitersonden besöka Ganymedes i europeisk regi och den potentiellt livsdugliga ismånen Europa under NASA:s ledning. Men nu drar USA sig ur, och säger att man helt enkelt inte har råd. Enligt ESA:s chef för framtidsprogrammet Cosmic Vision, David Southwood, är det nu möjligt att med halva stålarna så blir inte något av de stora projekten av. NASA:s beslut kommer samtidigt som man samlat amerikanska forskare för att prioritera det närmaste årtiondets planetforskning. Resultatet av den övningen var att återigen på grund av pengabrist prioritera en flygning till den redan hårt trafikerade planeten Mars för att utföra astrobiologiska experiment och hämta hem prover, projektet MAX-C, uppger Nature News. Ett planerat jupiterprojekt ratades på grund av att det var överraskande dyrt.

Som tur är har Sveriges rymdforskare ändå gott om framtida ESA-rymdprojekt att hålla på med, berättar PopAst-medarbetare Gabriella Stenberg när jag ringer upp henne strax efter mötet i Lund.
– Jag tycker att vi är med på så mycket som vi rimligen kan tänkas kunna göra.
Kirunas rymdfysiker är med på merkuriussonden BepiColombo och vid Institutet för rymdfysik i Uppsala jobbar man med Solar Orbiter som ska undersöka solens poltrakter, och i Lund och Uppsala förbereds det för stjärnkartläggaren GAIA, och i Stockholm för exoplaneternas PLATO. Att NEAT inte tycks bli av är tråkigt, men sett med lite bredare perspektiv så är det inte långt ifrån det enda som kan ge spännande europeiska och svenska rymdupptäckter under de kommande decennierna.

Mot rymden för 39:e och sista gången: Christer Fuglesangs gamla rymdfärja Discovery. (Foto: NASA)
Som både Astrowebb och New Scientist anmärker blir läget ännu mer jobbigare för Hubbleteleskopets redan trängda efterträdare i rymden James Webb Space Telescope, vars kostnader skenat iväg under flera år. NASA flyttar pengar från det snart avslutade rymdfärjeprogrammet till andra forskningsprojekt inom den bemannade rymdfarten (en extra slant till robotutvecklingen ingår säkert), medan James Webb tycks ta faktiskt kål på andra astronomisatelliter. Den bloggande astrofysikern Steinn Sigurðsson påpekar att rymdteleskopet WFIRST, som förra året seglade upp som etta på amerikanernas önskelista för framtiden, nu är så gott som dött. Likaså drar USA sig ut ur ESA:s Euclid. Trist för den som vill åt universums geometri, den mörka energin och mikrolinsade planeterna.
NASA pressas även från andra håll: ett gäng republikanska politiker vill minska dess forskning om jordens klimat, uppger space.com (och Sven Elander på svenska Supermiljöbloggen). Namnet NASA:s senaste klimatsatellit Glory, som sänds upp i dagarna, känns en smula ironisk i sammanhanget, men amerikanerna lyckas alltjämt med att påminna oss om vad rymdutforskningen borde handla om. Discovery och Glory, upptäckter, ära och härlighet.

Ett hundraårigt projekt som ska göra det möjligt för människan att resa till stjärnorna. Det lät spännande – och inte så lite Star Trek – när det presenterades i höstas, men efter projektet Hundred Year Starships första konferens den 12-13 januari råder det delade meningar om utsikterna för USA:s tilltänkta Aniara. På bloggen Centauri Dreams rapporterar Marc Millis om mötet vid Golden Gate-bron i Kalifornien där ett 30-tal inbjudna skulle diskutera projektets nästa steg och enas om mål för organisationens första par årtionden. Projektet initierades av NASA:s Ames-forskningscenter och det amerikanska försvarsdepartementets avdelning för strategisk ny teknik, DARPA, men hur det ska fortsätta är oklart. Millis rapport andas frustration över att det är projektets organisation och marknadsföring som blivit dess första prioritet att diskutera. Ska det vara amerikanskt eller globalt? Hur ska organisationen överleva hundra år? Han presenterar de delmål som delegaterna kom överens om, och visst ser de prioriterade aktiviteter smått komiska ut när de hamnar bredvid varandra. Så här ser till exempel att göra-listan för de första 5 åren:

• Bevisa att andra beboeliga världar finns
• Skapa en trovärdig plan
• Skapa en global vision av hopp
• En succéfilm som drar in motsvarande 3 miljarder kronor

Inom 10 år hoppas man dessutom kunna lista ut hur man kan kommunicera snabbare än ljuset, vilket i mina öron låter oerhört optimistiskt (svar kanske vi får i den 5 maj. Då ordnas, meddelar David Dunér på Lunds astrobiologiblogg, ett möte om just interstellär kommunikation).
Än så länge släpper i varje fall vare sig DARPA eller NASA några nya pengar för forskning eller utbildningsinsatser inom interstellär rymdfart, och det hundraårs-rymdskeppet får klara sig ett tag till så gott som utan budget. Marc Millis blev besviken men alla på mötet var inte lika dystra. Planetary Societys solsegelexpert Lou Friedman skriver istället om ”sprakande kreativitet” i sin rapport i The Space Review. Som bevis nämner han mötesdeltagaren och mikrobiologen Craig Venters idé om att försöka skapa liv på andra planeter genom att skicka information om beståndsdelarna ska läggas ihop på en lämplig planet någonstans. Men för att sikta bokstavligen mot stjärnorna och göra verklighet av sådana potentiellt klyftiga infall behövs både hårt arbete och kanske lika nyskapande arbetsformer.

Kelly och Giffords

Som kongressledamot har Giffords uttryckt sig starkt emot NASA:s nya inriktning under Obama-administrationen och mot nedläggningen av Constellation-projektet. Nättidningen Spaceflight Now ger en bra summering av hennes uttalanden i frågan. För USA:s astronauter, och bland dem just bröderna Kelly, bjuder det nya året rymdfärjornas allra sista flygningar: först det försenade Discovery (uppdateringar finns hos Astrowebb) sedan Endeavour i april enligt nuvarande planen och eventuellt en sista flygning med Atlantis, tidigast i juni. Inget tyder på att den tragiska skottlossningen i Arizona har någon koppling till Gabriella Giffords engagemang för rymdfarten, men för de närmast inblandade gör det ett redan tufft år ännu tuffare.

NASA:s rymdfärjor är snart historia, och nu på måndag väntas första uppsändningsförsöket inför sista rymdresan för Christer Fuglesangs gamla Discovery. Astrowebb summerar uppdraget som än en gång handlar det om att bygga vidare på den internationella rymdstationen ISS. Men i besättningen ingår inte bara Christers gamla kollegor Nicole Stott och Tim Kopra utan även den människoliknande roboten Robonaut 2, utvecklad av NASA och biljätten General Motors (och redan omskriven hos t ex Wired, Prylfeber, Rymdkanalen och Metro). På robonauten R2:s hemsida får man inte bara de sedvanliga länkar till robotens Facebook-sida och Twitter-flöde, utan även info om varför NASA skickar upp något så science fiction-aktigt till rymdstationen. Det handlar om att testa robotteknik som kan använda samma verktyg och miljöer som vanliga astronauter, och nu vill man givetvis kontrollera att R2 fungerar i rymden lika bra som på jorden inför framtida arbeten på ISS.
Förslag finns även för en robot med mänskligt utseende till månen – det så kallade Project M – men det är oklart om eller när det skulle kunna bli av. Även robotförtjusta landet Japans rymdstyrelse JAXA planerar för någorlunda igenkännbara robotar på en framtida månbas (NODE på japanska, Universe Today på engelska).