(Graf: P. Laursen m fl 2011)

1 Vätemoln ger svar om de första stjärnorna. Astronomer är extremt nyfikna på återjoniseringens tidsålder, en tid i universums barndom som de har mycket lite koll på. De bygger gigantiska teleskop som LOFAR och SKA med mål att undersöka vad som hände då, strax efter att de första stjärnorna tändes. Men Peter Laursen, dansk astrofysiker vid Stockholms universitet, har tillsammans med kollegor hittat ett nytt sätt att redan nu leta reda på denna tidsålder. De har räknat fram exakt hur ljus från väteatomer åker mellan kalla moln utspridda mellan galaxerna, och hur man känner igen spåren av återjoniseringen i den så kallade Lyman alfa-skogen. Läs artikeln på ArXiv

Utanför Vintergatsbandet träder bakgrunden fram, här som Fermi ser den i gammastrålning. (Bild: A. Cuoco m fl 2011)

2 Fermi letar mörka materian i bakgrunden Ett team från Oskar Klein Center i Stockholm med Alessandro Cuoco i spetsen har gjort en ordentlig analys av vad gammateleskopet Fermi har att säga om den ännu mystiska mörka materian. Fermis bilder av himlen som den ser ut i gammastrålning innehåller information som kan hjälpa till att ringa in vilka slags partiklar det är som utgör den mörka materian. Läs artikeln på ArXiv.

2006 fick galaxen NGC 1316 ett nytt ansikte utåt med två supernovor synliga samtidigt.
(Bild: NASA/Swift/S. Immler)

3 Talar supernovor sanning om hur långt borta de är? År 2006 smällde hela fyra supernovor i en rund och stor galax som är känd för astronomer som Fornax A. Alla var av samma sort som årets Nobelpristagare använt för att upptäcka den mörka energin genom att uppskatta hur långt borta de är. Maxi Stritzinger vid Stockholms universitet och hans forskarkollegor tyckte att de fyra smällar i Fornax A gav ett tillfälle att ta reda på exakt hur bra supernovorna är på det här med att mäta avstånd. Tre supernovor fick godkänt, men den som bleknade snabbast gav fel svar. Läsa artikeln kan du göra här på ArXiv.

4 Vintergatans okända historia. Lundaastronomen Thomas Bensby forsätter att mäta vad avlägsna solliknande stjärnor består av som tillhör galaxens centrala bula, bulb eller bulle. Hans team har nu upptäckt att stjärnorna delar sig i två olika grupper och dessutom är överraskande olika solen. Bulestjärnorna innehåller antingen mer tunga grundämnen än solen eller mindre. Det får astronomer att misstänkta att Vintergatans bula inte liknar andra galaxers bulor. Vilket betyder att vår galax är inte som vi trodde att den var. Läs artikeln på ArXiv.

5 Hur såg de första galaxerna ut? Det vet ingen och ännu har ingen kunnat titta tillräckligt långt bort (och tillräckligt länge tillbaka i tiden) för att se någon trovärdig Galax 1.0. Men stockholmsastronomen Erik Zackrisson och hans team tänker göra det med det planerade superdyra James Webb Space Telescope och har räknat fram sin bästa gissning på galaxernas färger. Läs den på ArXiv.

6 Gammastrålning kan leda oss till den mörka materian. Det tror fysikern Lars Bergström med kollegor vid Oskar Klein Center i Stockholm efter att ha räknat hur lätt det är att upptäcka olika möjliga typer av mörk materia-partiklar med de olika experiment som just nu pågår för att leta efter dem. De finner att är det är förvånansvärt effektivt att titta efter gammastrålning från rymden. Läs deras artikel på ArXiv eller mer om jakten på mörk materia i Populär Astronomi 2011/4.

7 Stjärnor kan vara fläckiga utan starka magnetfält. Bilder på norrsken och solens skiva visar hur magnetisk vår sol är, och vi vet att solfläckarna är kopplade till solens magnetfält. Gäller det även för andra stjärnor? Det kan vara helt annorlunda, visar ett team med uppsalaastronomen Vitaly Makaganiuk i spetsen. De studerade några stjärnor som har olika innehåll på olika delar av sin yta och upptäckte att de ändå inte hade mätbara magnetfält. Just varför återstår att se. Artikeln på ArXiv.

8 Statistik för dig som letar supersymmetrisk mörk materia. Fysikerna vid Oskar Klein Center i Stockholm lämnar inget till slumpen i jakten på den mörka materian. Yashar Akrami med kollegor har kikat extra noga på vad teorin om supersymmetri skulle kunna ge för utslag i detekterade partiklar i olika mörk materia-experiment, bland annat vid kändisacceleratorn LHC i Schweiz. Läs artikeln på ArXiv

9 Så tjock är galaxens tjocka skiva. Stjärnornas fördelning i Vintergatan har en del att berätta om vår galax historia, som till exempel i ännu ett arbete av Thomas Bensby och hans vänner i Lund och på annat håll. De har lyckats med hjälp av röda jättar för första gången uppskatta hur tjock vår galax så kallat tjocka skiva är (cirka 6500 ljusår är måttet de kom fram till). Läs artikeln

10 Märklig kemi där stjärnor föds. Onsalaastronomen Per Bergman gillar molekyler i rymden och vad de berättar om kemin som reglerar hur stjärnor bildas. I en nebulosa Ormbäraren upptäckte han och hans kollegor ovanligt många molekyler av formaldehyd som innehåller atomer av deuterium (den tunga varianten av väte) i sig. Varför? Exotiska kemiska reaktioner där stoftkorn är inblandade verkar den mest troliga förklaringen. Artikeln på ArXiv

Joniserade bubblor
(Bild: M. Friedrich m fl)

Spår efter de första stjärnorna har ingen sett men framtidens radioteleskop hoppas få en skymt. Då gäller det att kunna känna igen det man ser. Ett team lett av stockholmsastronomen Martina Friedrich har provat olika knep för att mäta bubbelstrukturen som universum borde uppvisat några hundra miljoner år efter big bang och som ska kunna mätas på riktigt när nya teleskop som LOFAR – och kanske ännu hellre efterföljaren SKA – kommer igång.

WASP-12 b enligt NASA:s rymdkonstnär Greg Bacon.

Mikaels feta planet År 2009 bestämde sig Mikael Ingemyr, då student på Rymdgymnasiet, att han själv ville se på när en exoplanet passerar framför sin stjärna. Idén ledde via en essätävling till mätningar på teleskopet NOT på Kanarieöarna och vidare till ett sommarjobb på amerikanska universitet MIT, allt dokumenterat i en blogg på nätet. Planeten som Mikael observerade visade sig vara ovanligt utsträckt, något som fastställs i en vetenskaplig artikel som han skrivit ihop med kollegorna från MIT-vistelsen.

Grafen tätnar: Pamelas nya partiklar
jämförs (Bild: O. Adriani m fl.)

Pamelas nya partiklar KTH:s mest berömda rymdexperiment Pamela har tidigare frestat världens fysiker med överraskande mätningar av kosmiska positroner kanske skvallrade om mörk materia-partiklar i galaxen. I två nya artiklar presenteras satellitexperimentets insamlade elektroner respektive protoner och heliumkärnor (se även Science och Cern Courier). De nya mätningarna visar inga nya tecken på mörk materia, vilket förstås är tråkigt, men tyder ändå på att de kosmiska partiklarna som träffar jorden (och Pamela) har ett brokigare ursprung än man tidigare vågat anta. Nya källor till kosmiska partiklar tycks behövas, såsom vita dvärgar och stora bubblor av het gas.

Polaroidglasögon för stjärnspanare Det har varit världsbäst på att upptäcka exoplaneter: nu blir chilenska instrumentet HARPS världsbäst på att se stjärnor i polariserat ljus. Astronomer vill göra det för att kunna kartlägga stjärnors magnetfält, något som borde kunna berätta om villkoren för liv kring andra solar. Nya HARPSPol presenterades av ESO i fjol, och nu kommer de första mätningarna i en en färsk artikel på ArXiv av uppsalaastronomen Oleg Kochukov med kollegor. Än så länge inga överraskningar (kändisstjärnan alfa Centauri A visar till exempel inga tecken på polarisering) men det hela bådar tydligen gott för framtida studier av andra stjärnors magnetfält och allt vad det innebär för kunskaper om rymdväder och eventuell klimatpåverkan.

Vi frågade stockholmsastronomen Michael Blomqvist, som disputerade i våras med en avhandling om avlägsna supernovor och vad de kan säga om hur symmetriskt universums expansion egentligen är.

PA: Det mörka flödet upptäcktes 2008. Är det samma typ av mörker som ligger bakom det här som med den mörka materian och den mörka energin, eller gillar astrofysikerna bara att låta lite mystiska?
– ”Mörkt flöde” är bara det namn som vi använder för fenomenet att galaxhopar tycks röra sig bort från oss i en gemensam riktning med mycket hög hastighet. På motsvarande sätt är ”mörk energi” vårt begrepp för att förklara effekten att universums expansion accelererar. Kosmologer gillar att använda mystiska namn i brist på en fysikalisk förståelse. Huruvida det mörka flödet har en koppling till mörk energi vet man inte idag.

PA: Du har ju forskat om vad supernovor kan berätta om universums storskaliga symmetri. Vad är det bästa beviset just nu för att universum skulle vara storskaligt skevt?
– Blickar man väldigt långt ut ser universum extremt symmetriskt ut, både i den kosmiska bakgrundsstrålningen och i supernovors ljusstyrkor. I vår nära omgivning ser dock universum som förväntat olika ut i olika riktningar, på grund av att materian har klumpat ihop sig till stora strukturer. Det mörka flödet – om upptäckten verkligen stämmer – skulle vara den starkaste indikationen på en skevhet utanför den mest närbelägna delen av universum.

PA: Det mörka flödet skulle alltså bero på delar av universum som ligger liksom utanför det som vi kan se… Hur lyckas du själv tänka på sånt här utan att bli snurrig i huvudet?
– Kosmologi drar begreppet om tid och rum till sin spets! Det kan vara klurigt att skaffa sig en intuitiv bild av universum, men detta bidrar till att göra ämnet så fascinerande. Att det finns en horisont bortom vilken vi inte kan observera i universum, det beror på att signaler från mer avlägsna platser inte har hunnit fram till oss ännu. Hur fysikens lagar ser ut där kan vi alltså inte veta.

Nya mätningar av de föränderliga cepheidstjärnor i spiralgalaxen NGC 5584 har preciserat universums utvidgande och ringat in den mörka energin. (Bild: NASA, ESA, A. Riess/STScI/JHU, L. Macri/Texas A&M, Hubble Heritage Team/STScI/AURA)

Förresten har nya mätningar med Hubbleteleskopet nu kunnat visa att kosmos acceleration inte bara beror på att vi ligger mitt i en ovanligt tom del av universum. Ett team med Adam Riess i spetsen har kunnat precisera Hubble-konstanten som mäter hur snabbt universum utvidgas. Den nya siffran för er kosmologinördar är 73.8 +/- 2.4 – i kilometer per sekund per megaparsek. Med den på plats blir universum ungefär lika bisarrt som förut, men inte mer bisarrt än nödvändigt.

Statens pengar till astronomi- och rymdforskning går för det mesta genom det mäktiga Vetenskapsrådet. Nästa år, 2012, bestäms prioriteringarna för landets forskare när regeringen presenterar sin forskningspolitiska proposition – det blir forskningsministern Jan Björklunds stora chans att sätta sin prägel på vad det betyder att hålla på med forskning i Sverige. Inför detta presenterar nu Vetenskapsrådet ett gäng spännande diskussionsdokument om forskningsläget inom ett antal olika områden. Anonyma experter summerar styrkor och svagheter, utmaningar och hot inom bland andra just Populär Astronomis favoritämnen. Läs dokumenten (pdf) för Astronomi och astrofysik, Astropartikelfysik och subatomär fysik och Fusions-, rymd- och plasmafysik.
Rapporterna ska vara provisoriska och allt är tydligen upp till diskussion: meningen är alla ska få läsa och tycka till – alltså offentligt, på webben, i sann social-media-anda. Imponerande för en av naturen inte helt snabbfotad myndighet.
Vad finns det för skoj i dokumenten? De ger en bra sammanfattning om var forskningsfronten ligger för de olika disciplinerna, men delar även ut några subtila kängor och en del självkritik. Astro-experterna har till exempel inte gillat regeringens strategiska satsningar. Trots grundforskningens förtjänster har den missgynnats medan stödet gått till de mer tillämpade områden. De uttrycker oro för personalbrist och dåliga karriärmöjligheter för forskare. På den positiva sidan pekas Stockholms Oskar Klein Center ut som en lyckad satsning på spetsforskning, där Stockholms universitet och KTH samarbetar för att ta itu med kosmologernas och astrofysikernas största gåtor, mörk energi och mörk materia. Astronomins andra riktigt heta fält, exoplanetforskning, är svag i Sverige, säger astrofysikrapporten, med bara några utspridda enstaka forskare som utmärker sig.
Vad bör Vetenskapsrådet och Sverige prioritera inför 2012? Nu är det upp till andra än rapporternas anonyma experter – kanske du själv – att tycka till här på vr.se.

År 2006 förlorade Pluto sin planetstatus efter att astronomer röstat om saken. Nu kan hela galaxer gå ett liknande öde till mötes. Är de minsta galaxern ‘bara’ stjärnhopar – och är de största stjärnhoparna egentligen galaxer?

Nya upptäckter om de minsta galaxer och de största stjärnhoparna visar att skiljelinjen mellan stjärnfamiljerna inte är så tydlig som man har trott. Nu vill astronomerna Duncan Forbes och Pavel Kroupa att astronomer – eller för den delen alla intresserade – ska få rösta om var gränsen ska gå mellan stjärnhop och galax. Idén släpptes den 20 januari i en vetenskaplig artikel och ett pressmeddelande.

Stjärnhop? Stjärnfattiga
dvärggalaxen Herkules.
Bild: LBT/MPIA

Bakom utspelet ligger en större debatt inom den moderna astronomin – den om den mörka materian, som ju står för hela 75 procent av massan i universum. Stjärnhopar visar inga tecken på mörk materia medan de minsta galaxerna innehåller stora mängder. Kroupa tycker att galaxerna kring Vintergatan motbevisar teorierna om mörk materia som annars gjort succé bland forskare, framförallt som förklaring för hur universum ser ut på de största skalorna. Detta propagerar han för på bloggen The Dark Matter Crisis, och i december debatterades frågan i en Great Dark Matter Debate i Bonn, Tyskland (som förresten finns inspelad på Youtube) där Kroupa hade som motståndare professor Simon White.

De flesta astronomer är trots allt rätt säkra på att mörk materia verkligen finns, och teorins succéer som till exempel Gevärskulehopen övertyger de allra flesta. Men det finns gott om utrymme för konkurrerande teorier att ge sig in i leken, i synnerhet så länge experimenten som letar mörk materia-partiklar hittar inget. Omröstningen finns på nätet på http://www.surveymonkey.com/s/wlrjmws. Mer om de minsta galaxerna kan du läsa i Populär Astronomis decembernummer.

Studier av bland annat supernovor (SNe) pekar ut de mest troliga värden för kosmologernas favoritparametrar. Om w är -1 så har Einstein svaret om hur det accelererande universum ska beskrivas. (Graf: från Amanullah m fl 2010)

1 Supernovorna ringar in den mörka energins egenskaper. Vad är den mörka energin och varför accelererar universums utvidgande? Rahman Amanullah med kollegor vid Stockholms universitet och på annat håll i världen detaljstuderade några välvalda exploderande stjärnor, supernovor alltså. Sedan la de ihop de nya data med alla tidigare mätningar och räknade ut vad alltsammans säger om den mörka energin och dess historia. Resultatet: den mörka energin är fortfarande på fri fot, så att säga, men signalementet börjar bli tydligt. Framförallt tycks den inte ha inte ha ändrat skepnad under universums livstid. Dessutom pekar observationerna på att den beskrivs bäst av Einsteins kosmologiska konstanten. Det innebär att det som ligger bakom vårt accelererande kosmos är är ett slags inneboende energi som finns i varje del av själva rummet. Artikeln i Astrophysical Journal gav nästan hundra citeringar, ett pressmeddelande från Stockholms universitet och Rahman Amanullah fick ge sin syn på allt det mörka i tidningen Fokus i oktober. artikeln på ArXiv

Graf: mörka partiklarna ringas in. (Bild: C. Savage m fl)

2 Har någon detekterat partiklarna som utgör den mörka materian?
Universums massa består till största del av den ännu helt mystiska mörka materian. Bland experimenten som försöker fånga partiklar av mörk materia på jorden är kanske inget mer spännande och kontroversiellt än DAMA/Libra-experimentet i Italien. Men dess resultat verkar inte stämma överens med andra liknande experiment. Stockholmsfysikern Chris Savage med kollegor räknade på vad de olika experimentens resultat kan tänkas säga om möjliga mörk materia-partiklar och kom fram till att de inte alla kan vara rätt. Den mörka spänningen stiger. Artikeln publicerades på ArXiv i juni.

Segue 1, avbildad i gammastrålning. Så gott det går.
(Bild: Fermiteleskopet/P. Scott m fl)

3 Minsta galaxen får säga sitt om den mörka materian. Vintergatans minsta grannar tros innehålla mycket mörk materia i förhållande till deras stjärninnehåll, och allra minst är minigalaxen Segue 1. Om den mörka materian består av partiklar som bara extremt sällan krockar och ger sig till känna via gammastrålning så är det på sådana här ställen som det gäller att leta. Rymdteleskopet Fermi stirrade hoppfullt mot Segue 1 under sitt första år men såg precis inga tecken på en sådan signal. Det visar Pat Scott (Stockholms universitet) med kollegor i den här artikeln, som räknar dessutom ut vad den uteblivna signalen ställer för krav på dagens mest tänkbara teorier om mörk materia-partiklarna. Artikeln publicerades i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics i juni och finns på ArXiv.

En lyckad teoretisk modell (svart linje) lyckas förklara
en gammablixts spektrum (mätpunkterna). (Graf: F. Ryde m fl)

4 Den dolda ordningen i gammablixtarnas kaotiska sken. En tung men kompakt stjärna exploderar och i dess mitt föds ett svart hål som varslar universum medelst två strålar av ohyggligt energiska partiklar. Så tror astronomer attt de förr helt mystiska gammablixtarna funka, men hur de sekundkorta utbrott av gammastrålning egentligen kommer till är ännu mycket oklart. Forskarteamet bakom den här artikeln, lett av KTH-astrofysikern Felix Ryde, analyserar vad rymdteleskopet Fermi såg när det upptäckte gammablixten som flammade upp den 2 september 2009, och visar att den faktiskt låter sig förklaras av ganska enkla om än extrema processer. Ett steg alltså mot att kunna förstå hur universums allra största stjärnsmällar funkar. Läs artikeln, som utkom i februari i Astrophysical Journal Letters.

En stjärna ljusnar och bleknar när en annan passerar framför den.
(Graf: Bensby m fl 2010)

5 Stjärnor som teleskop. Ljuset från stjärnor i Vintergatan berättar om vilka grundämnen de är gjorda av, och därmed om galaxens historia. En knepig fråga för forskare inom galaxhistoria är hur Vintergatans centrala utbuktning, även känd som bulben, kom till, och varför galaxer med tyngre svarta hål i mitten har bulber med mer stjärnor i. Men därute i bulben är det bara de allra ljusaste jättestjärnorna vars innehållsförteckning kan mätas med dagens teleskop. Thomas Bensby och Sofia Feltzing från Lund har tillsammans med ett gäng kollegor kommit runt problemet på ett spännande sätt. De kunde mäta några av bulbens annars oåtkomligt ljussvaga dussinstjärnor genom att använda mellanliggande stjärnor som förstoringslinser. Fenomenet kallas mikrolinsning och har Einsteins allmänna relativitetsteori i botten.  Resultaten? Bulbens mindre stjärnor är ett sammansättningsmässigt brokigare gäng än man hade trott utifrån deras ljusare syskon. Det ger stöd åt idén att bulben bildats när mindre galaxer och gasmoln slukades av Vintergatan tidigt i dess historia, och en hel del nya fakta som behöver förklaras av de som bygger datormodeller av hur vår galax blev den den är. Artikeln är med ett nummer av Astronomy & Astrophysics från i mars och kan läsas även på ArXiv.

6 Hur kom de kosmiska partiklarna hit? Stockholmsfysikern Antje Putze med kollegor beskriver sin sofistikerade datormodell för hur kosmiska partiklar med olika energier reser tvärs över galaxen. Artikeln på ArXiv
7 Infrarött stjärnljus ger insikter om bulben. Vintergatans bulb skapades under galaxens första par miljarder år, enligt infraröda högprecisionsmätningar av 11 röda jättestjärnor som lundaastronomen Nils Ryde gjort med hjälpa av några kollegor och jätteteleskopet VLT i Chile. Artikeln på ArXiv
8 Spår av uråldriga stjärnexplosioner i en pytteliten galax. Stjärnorna i den lilla och mycket ljussvaga galaxen Bootes I är gjord av materia som berikats av bara några få tidigare supernovor, upptäckte Sofia Feltzing (Lund) och kollegor. Läs artikeln
9 Bor vi mitt i ett otroligt stort tomrum i universum? Nej, säger Michael Blomqvist och Edvard Mörtsell vid Stockholms universitet. Tanken om att universums accelerande expansion kan förklaras om vi bara råkar befinna oss mitt i en ovanligt gles del av universum motbevisas av mätningar som gjorts av avlägsna supernovor. Läs artikeln
10 Hubbles uppföljare kan hitta mörka stjärnor. Stjärnor som lever länge med mörk materia som kraftkälla borde ha funnits förr i universum. Ett forskarlag lett av stockholmsastronomen Erik Zackrisson har räknat ut hur man skulle kunna känna igen sådana ”mörka stjärnor” och drar slutsatsen att de kanske ligger inom räckhåll för Hubbleteleskopets efterträdare, NASA:s budgetslukande James Webb Space Telescope. Artikeln på ArXiv

Två röda prickar som skiljer sig från mängden händelser i CDMS-experimentet. Inte tillräckligt många för att lösa gåtan om den mörka materian, men bevis för att jakten fortsätter. (Bild: CDMS)

Christers glada gula partikel är en neutralino. Den har än så länge inte setts i verkligheten men många astropartikelfysiker tror att den är en het kandidat till att förklara den mörka materian.

Allt om Christers andra rymdresa kommer du förresten att kunna läsa i Populär Astronomis nästa nummer, som släpps den 8 juni. Under tiden så kan du läsa om den hos Astrowebb.

Astropartikelfysiken är ett galet spännande forskningsfält just nu. Med betoning på galet, kanske – ni minns väl historien om paparrazzi-fysikerna från förra sommaren? Målet är samma som då: att hitta partiklarna som man tror utgör den mörka materian. Den som lyckas kan säkert vinna ett Nobelpris.

Partiklarna i fråga är de som strömmar in från rymden bortom solsystemet och kallas kosmiska partiklar eller kosmisk strålning. De flesta av dessa accelereras i supernovarester och hos pulsarer, men några kanske, kanske, skapas när okända och osynliga partiklar av mörk materia kolliderar med varandra. Kan man se bevis för mörk materia bland de kosmiska partiklarna med högst energi? Eller kan man förklara allt med näraliggande pulsarer istället?

Läget såhär långt är följande. Den delvis svenska satellitexperimentet Pamela upptäckte en allt för hög andel positroner (antimaterians motsvarande till elektroner) bland de kosmiska partiklarna med högst energi. Bevis för mörk materia? Kanske, tyckte forskarna, och skrev massor med artiklar om resultaten. Sen kom ballongexperimentet ATIC och såg en ‘bump’ i spektrumet: oväntat många kosmiska elektroner med en viss energi (Nature News). Det var, tyckte vissa, helt rätt slags tecken på mörk materia bestående av så kallade Kaluza-Klein-partiklar. En skörd artiklar följde.

Nu har Rymdteleskopet Fermi gjort om ATIC:s mätningar, fast bättre. Fermi, uppe sedan sommaren 2008, är egentligen byggt för att detektera gammastrålning, men teleskopets kamera LAT visar sig vara en hejare på att istället samla in kosmiska elektroner och positroner. De nya resultaten släpptes på ArXiv.org häromdagen (pressmeddelanden hos NASA och Italienska rymdstyrelsen, kommentar hos Cosmic Variance).

ATIC:s bump är borta, och med den en del av förhoppningarna om tydligt bevis på mörk materia. Jan Conrad, som är projektledare för Sveriges Fermi-forskare, medger att vi nu verkar vara lite längre bort från att hitta mörk materia. Samtidigt är resultaten inte entydiga.
– Vi kan inte riktigt påstå att vi ser en bump här, men det är definitivt spännande, säger han.

Rätt vad det är så kan man faktiskt klämma in mörk materia som förklaring till Fermis nya data. Det har Stockholm universitets Lars Bergström, Joakim Edsjö och Gabrijela Zaharijaš visat i en artikel som släpptes i tisdags (pressmeddelande från Stockholms universitet). Men det tar emot, och det funkar lika bra med pulsarer som förklaring till Fermis mätningar.

Kommer de kosmiska partiklarna att leda oss till den mörka materian då? Astropartikelfolket ger i alla fall inte upp. Artikelflödet fortsätter (kolla t ex dagens tolkning av Fermis data), och redan nästa vecka blir det konferens om Pamela i Rom. Där ryktas det att Pamela-forskarna ska presentera egna nya mätningar av kosmiska elektroner. Då kanske det ljusnar ännu en gång för den mörka sidan…

Mörka materians konkurrent: Pulsaren Geminga ligger drygt 500 ljusår bort kanske kan ligga bakom Pamelas antipartiklar. Eller så skapas de av mörk materia längre ut i galaxen. (Bild: ESA)

– Det kanske finns en näraliggande pulsar som i magnetosfären skapar högenergetiska elektroner och positroner. En bra kandidat är Gemingapulsaren.
Om pulsarer ändå kan uteslutas, så blir Pamelas mätningar det mest direkta beviset på att det är okända partiklar som ligger bakom den mörka materian. Men Pamelaforskarna lämnar båda förklaringarna öppna. Enligt Pearce är det kul även om det inte ligger mörk materia bakom mätningarna.
– Jag tycker båda fallen är intressanta. Å ena sidan så har man den här jättespektakulära observationen av mörk materia. Å andra sidan har man öppnat ett helt nytt fönster mot de här pulsarerna. Det är ingen som upptäckt positroner från pulsarer tidigare, så det är absolut intressant.
Möjligheten till att det är mörk materia har fått igång världens fysiker. I synnerhet på en konferens i Stockholm i augusti.
PA: Kan du berätta om när paparazzin slog till?
– Vi bestämde oss för att vi skulle presentera resultaten vid några väl valda konferenser först för att få nåt slags återkoppling, men tydligt säga att resultaten var preliminära.
Men redan på andra konferensen märktes att intresset var större än de hade räknat med. Under Pamelas presentation hade till och med mötesordföranden kameran i högsta hugg.
– Folk visste att vi skulle presentera nånting och alla var beredda med sina kameror. Vi kanske var lite naiva.
Sedan dess har mängder med forskare gjort egna tolkningar på Pamelamätningarna och publicerat dem på nätet.
Mark tycker att det blev bra publicitet för Pamela, men är inte helt nöjd med att vissa av fysikerna använde smygtagna bilder i sina artiklar.
– Om man visar upp resultatet så är det klart att man inte kan förhindra folk att jobba med dem. Men jag tycker det är lite synd att folk tar bilder och inte säger explicit varifrån de kommer, och inte säger att de var preliminära till exempel.
Ute i rymden fortsätter Pamela att samla in kosmiska partiklar. Efter ungefär ett år till blir det dags att släppa ännu några resultat. Då hoppas Mark Pearce att Pamela kan komma ännu närmare de mystiska mörka partiklarna.
Läs hela intervjun i Populär Astronomi 2008/4 (pdf)

Kan de rätta generna bli krav för resan till Mars?
– Om man finner det etiskt försvarbart, så är det från en medicinsk synpunkt möjligt i framtiden att plocka ut individer som har vissa önskvärda egenskaper, säger professor Dag Linnarsson vid Karolinska institutet.
Vi intervjuar Dag Linnarsson, expert i rymdmedicin och en av dem som valde ut Christer Fuglesang som astronaut. För att klara resan till Mars så kan vi behöva välja ut de astronauter som är rent genetiskt bäst lämpade för att utstå rymdens påfrestningar, menar han. Dessutom berättar han om hur förvånansvärt väl kroppen fungerar i rymden, och svarar på frågan om varför inga astronauter hittills har varit öppet homosexuella.

Svensklett rymdexperiment fick fysikerna att tumma på forskningsetiken.
Världens fysiker gick i spinn i somras när KTH-forskaren Mark Pearce och hans kolleger gick ut med att de kanske hittat bevis för den mörka materian som gäckat astronomer i decennier. Vi intervjuar Pearce om vetenskaps-papparazzin och smygtagna bilder, den kosmiska strålningen och Sveriges roll i satellitexperimentet Pamela som ligger bakom upptäckten.
– Folk visste att vi skulle presentera nånting och alla var beredda med sina kameror, säger han.
Forskningen väntas publiceras inom kort i tidskriften Nature och en artikel finns att läsa på ArXiv.org.

Vatten på Mars. Omslagsplanet denna gång är Mars. Astrobiologen Henrik Johansson berättar om isskrapande landaren Phoenix’ tid på Mars och vad upptäckten av vatten betyder för jakten på liv.

Dessutom: Det senaste om astronomiåret 2009, debatt om Sveriges kopplingar till krigföring i rymden, de svenska asteroiderna, radioastronomi för alla i Västsverige, skolklassen från Tullinge som fick provköra proffsens teleskop, och allt om höstens nya bilder på främmande solsystem.

Eftersom gasen väger mycket mer än galaxerna har man alltså en situation där det mesta av vanlig materia ligger i mitten samtidigt som mörka materian finns någon annanstans. Om man nu använder gravitationslinseffekten av objekt som ligger bakom galaxhopen kan man kartlägga var det mesta av totala massan finns (blått i bilden). Att resultaten visar att det mesta av massan finns där mörka materian förväntas vara är enligt många ett starkt stöd för mörk materia till skillnad från alternativa teorier som istället föreslår att vi inte riktigt har koll på själva gravitationslagen.

Vissa har dock varit skeptiska eftersom ”kulan” har varit det enda exemplet. Nu finns det ett till. Bilden nere visar galaxhopen MACSJ0025.4-1222 som är i ett likadant tillstånd och visar i stort sett samma resultat.

Läs vidare hos Nasa eller New Scientist.

Galaxhopen MACSJ0025.4-1222. I rött visas den heta gasen och i blått massfördelningen. Bild: NASA/ESA/CXC/M Bradac/UCSB/S Allen/Stanford