Ombord på tvillingsatelliterna GRAIL-A och -B är ett NASA-experiment som tar bilder på månens baksida för att studeras av mellan- och högstadieelever. Experimentet MoonKAM är det första som enbart syftar på utbildning och dess högupplösningsbilder skapar unika utforskningsmöjligheter. Satelliterna, som vardera är ungefär lika stora som en tvättmaskin, skickades upp under september 2011 och hamnade i omloppsbana vid nyår. Nu har de tagit sina första bilder på månen. Någongång i mars kommer elever att kunna beställa bilder på sina favoritkratrar för att utforska månen. Se en videopresentation här eller läs mer om projektet på MoonKAM:s hemsida.

Månförmörkelsen den 10 december 2011 av P-M Hedén. Klicka för fler bilder.

De närmaste dagarna har vi dessutom ännu en anledning att tycka illa om månen: hon gör det mer eller mindre omöjligt att njuta av årets i vanliga fall mest användarvänliga meteorregn, geminiderna. Månen ligger i år i närheten av stjärnbilden Tvillingarna där meteorerna ser ut att strömma ut ifrån och gör att bara de allra ljusaste stjärnfall blir synliga mot den månupplysta himlen. Geminiderna nämns knappt ens i Internationella meteororganisationens kalendarium för 2011. Fy på dig måne!
Sedan tar man en titt på P-M Hedéns fotografier på månförmörkelsen (ovan) och man är faktiskt redo att förlåta det mesta.

Tisdagen den 21 december 2010 bjuder på en märklig syn på himlen: en månförmörkelse vid månnedgång och soluppgång. Månen glider in i jordens kärnskugga 07:32 och klockan 08:40 är månen helt förmörkad. I vanliga fall vid månförmörkelser ser den blodröd ut och i USA laddar bland andra NASA för en folklig uppesittarnatt. Härifrån kommer upplevelsen vara en helt annan, då månen ligger lågt på himlen och sedd från södra Sverige går månen ner i nordväst innan förmörkelsen riktigt kommit igång. Från norra Sverige ligger månen högre på den rätt ljusa himlen. Bara i norra Norrland står månen över horisonten under hela förmörkelsen. Har du tur med väder och observationsplats – klart och en fri horisont är ett måste – så kan du kanske se solen komma upp medan månförmörkelsen pågår på andra sidan himlen. Då är det just luften över oss som som solljuset bryts igenom och som gör samtidigt månen röd för nattsuddarna i Amerika.

Vintersolståndet inträffar förresten på förmiddagen den 22 december: borta på astroinfo.se summerar André Franke allt du behöver veta om den tidpunkten och årets kortaste dag.

Den 4 januari är det dags för en ny och mer spännande gryningsförmörkelse. 2011 årets bästa – om än partiella – solförmörkelse syns bäst från Skellefteå, med som bäst 85 procent at solskivan skyms av månen.

Kinas rymdprogram kan ta ännu ett steg framåt i veckan då landets andra månsond Chang’e 2 väntas sändas upp den 1 oktober. Det uppger flera kinesiska och internationella medier, och bilden ovan är hämtad från ett inslag på engelska hos CNTV. Astrowebb-Johnny Rönnberg har också skrivit om den nya sonden. Chang’e 2 är en uppdaterad version av föregångaren Chang’e 1 som studerade månen och kraschlandade på ytan mars 2009. Planetary Societys Emily Lakdawalla har på sin blogg samlat information om sonden. Även om instrumenteringen i stort sett liknar den som flögs på första sonden siktar man på att kunna ta bilder på månytan med ännu högre upplösning, ner till 10 meter, än till exempel Japans sond Kaguya och NASA:s LRO. Uppsändning tycks vara schedulerad för Kinas nationaldag: timingen försökte man redan med Chang’e 1 år 2007, som dock kom upp i rymden först den 27 oktober.

NASA:s månsond LRO (som står för Lunar Reconnaissance Orbiter) består av tre kameror. Två högupplösningskameror tar svartvita bilder på ett litet synfält, med upplösning ned till 1 meter. Den tredje kameran är en så kallad vidvinkelkamera som tar färgbilder som täcker hela månens yta med upplösning på 100 meter. Den direkta kombinationa av dessa kameror resulterar i förvrängda bilder, men månentusiasten Maurice Collins från Nya Zeeland har funnit ett sätt att korrigera för en del snedvridningar. Vi uppmärksammar här hans fina bilder. Klicka här för att se flera i hög upplösning.

Handledning för kraterjägare från nya Moonzoo. (Videosnutt: Moon Zoo: Boulder Wars från The Zooniverse på Vimeo.)

Tidigare vulkanutbrott, framförallt indonesiska Krakatau, har spytt ut askpartiklar med rätt storlek – strax under en mikrometer – för att göra att månen ser blå ut. Det händer när de små askkorn sprider långvågigt, rött ljus men släpper igenom blått ljus med sina kortare våglängder.
Askpartiklarna som mätts från isländska vulkanen Eyjafjallajökull innehåller helt klart många mycket små partiklar: det rapporterar till exempel den bloggande geologen Þrostur Þorsteinsson vid Islands universitet (klicka på grafen till höger). Under den kommande veckan blir månen mer framträdande på kvällshimlen. Redan nu är stjärnorna lite mer dämpade ljusa än normalt, enligt amatörastronomen Thomas Karlsson på Astronomiguiden. Något som förresten förutspåddes av Borås Astronomiska Sällskaps bloggare Bengt Erlandsson häromdagen. Blir månen blåare också? Vi får helt enkelt gå ut och kolla.
Bild på askpartiklar hos isländske astrofysikbloggaren Steinn Sigurðsson
Mer om blåa månar hos NASA
Mer om askan hos DN: här och här

De tre möjliga målen för NASAs framtida projekt; månen, Venus och en gammal asteroid

Solsystemet har länge undersökts av nyfikna ögon, men ännu är det mycket som vi fortfarande inte vet, även fast det  innehåller de mest observerade objekten i universum. NASA annonserade för några dagar sedan de tre kvarvarande kandidaterna för nästa rymdprojekt till en annan himlakropp i vårt solsystem som hoppas kunna besvara några av frågorna kring detta ämne. Månen, Venus och en asteroid är de tre möjliga målen för projektet, och man hoppas kunna få en bättre förståelse för hur jorden formades eller hur liv uppstod på vår planet med deras hjälp.

På en presskonferens i eftermiddags släppte NASA nyheten att månkrockssonden LCROSS trots allt lyckades hitta vatten vid månens sydpol (DN, AB, SvD). Stoftplymen som var så svår att se strax efter nedslag (som vi rapporterade tidigare) finns på bild (ovan). Nu har man sett inte bara plymen själv utan även tydliga tecken på vattenånga i spektra som kamikazesonden tagit i både infrarött och ultraviolett ljus. Hur mycket finns det? I LCROSS’ synfält uppskattar teamet mängden till ungefär 100 kilo vatten totalt, ”tolv stycken 8-liters hinkar”. Det betyder att åtminstone denna del av månen inte längre är torrare än jordens värsta öknar.
– Det är nu lite blötare än till exempel Atacama-öknen på jorden, säger projektledaren Anthony Colaprete.
Tecken på andra ämnen finns också i spektrumet: molekylen CH är ett hett tips och etanol och organiska molekyler är inte omöjliga. Colaprete tycker att ljuset från plymen påminner om data från isiga asteroider.
– Om vi hittar organiska molekyler, då kan det vara kometer som är källan, säger han.

…men inte mycket alls. Det visar bilder som skickades tillbaka från den kraterskapande månsonden LCROSS innan den slog ned och mötte samma öde som sin raketdel till föregångare (Astrowebb, New Scientist; tidigare rapport här). En bild släpptes häromdagen av NASA och den är inte snygg. Enligt projektledaren Alex Colaprete var den ljuset från uppskrämda stoftmassorna i svagaste laget men mer eller mindre i linje med forskarnas mest pessimistiska prognoser. Nu får vi vänta tills november för att få reda på om LCROSS-forskarna lyckats dra några slutsatser om förekomsten av vatten där vid månens kalla sydpol.

I september skvallrade kirunaprofessorn Stas Barabash om det här på popast.nu. Nu släpps resultaten officiellt i tidskriften Planetary and Space Science och ett pressmeddelande hos ESA, och de bidrar med ännu en spännande pusselbit i höstens följetong om vatten på månen: hur mycket finns det, och varifrån kommer det, och går det att använda i framtiden?
När de strömmar av partiklar som utgör solvinden slår mot månens yta, så går en del åt att skapa vattenmolekyler på ytan. Det slog ner som en bomb i september, mest tack vare spektra i infrarött ljus från indiska sonden Chandrayaan-1. Nu kommer resultat från svenskbyggda experimentet SARA ombord på samma satellit, som tycks bekräfta att solvinden kan ligga bakom de små mängder is som månen lyckas behålla. Nu ger SARA oväntade nya detaljer om vad som händer när solvinden studsar mot månytan. Var femte solvindspartikel (protoner alltså) som slår ner på månen speglas tillbaka ut i rymden igen, visar det sig.
– Att se det här hade vi inte alls väntat oss, säger Stas Barabash.
På det sättet ‘skiner’ liksom månen i väteatomer. De ger sig av med hastigheter på 200 kilometer i sekunden och övervinner lät månens tyngdkraft. Resultatet ger forskarna möjlighet att använda atomerna för att kartlägga sällsynta magnetiserade bergarter på månytan.
Som Martin Wiesel vid IRF i Kiruna uttryckte det under Astronomdagarna i Stockholm i september (han är förresten huvudförfattare på artikeln):
– Månen är inte tråkig!
Pressmeddelande hos Institutet för rymdfysik
Sammanfattning av artikeln hos Planetary and Space Science

Lite värme: sonden LRO:s infrarödkamera Diviner såg i alla fall tecken på att det blev en krater när LCROSS slog ner. (Bild: NASA/GSFC/UCLA)

Så såg det ut för kamikazemånsonden LCROSS på väg ner till nedslaget i kratern Cabeus. Enligt NASA är sondens uppdrag avklarat och ser ut att ha gått enligt planen. Officiella resultat kommer senare, men händelsen var uppenbarligen inte lika spektakulär som många hade hoppats. Ingen stoftplym har ännu rapporterats från teleskop på marken, Palomarobservatoriet inräknat. En upptagning från USA:s teleskop MMT ser nästan ut att visa något, men Palomarobservatoriets skarpare bild ser bara en solupplyst fläck på en kratervägg. LCROSS värmekamera såg i alla fall en blixt i infrarött ljus från upphettad gas och skrot när nedslaget skapade den nya kratern, enligt projektledare Tony Colaprete på NASA:s presskonferens i eftermiddags.
Emily Lakdawalla skriver en bra summering av läget hos Planetary Societys blogg.
Här vid AlbaNovateleskopet drabbades de tänkta observationerna av tekniska problem, men teamet hade nog inte fått se något i alla fall. Hoppet står till Hubbleteleskopet och vattenspecialisten i sammanhanget, svenska satelliten Odin. Den lyckades observera och när jag pratade med prof Aage Sandqvist för en stund sen fick jag kika på data från de första 17 minuternas observationer, nyligen nedtankade via satellitstationen utanför Kiruna. Inga tecken på vatten men det skulle komma 103 minuters data till. Nu jobbar Odin-forskare både i Stockholm och utspridda i världen febrilt med att leta tecken på vattenånga i de nya data.

På fredag eftermiddag kl 13.32 slår NASA-sonden LCROSS ner på kratern Cabeus vid månens sydpol för att sedan leta vattenånga i de uppskrämda massorna (Metro, tidigare inlägg). Hålltider för händelsen finns här på LCROSS hemsida.
Sedd härifrån Stockholm ligger månen då bara nio månbredder över horisonten. Ändå så hoppas mina kollegor Göran Olofsson och H-G Florén kunna fånga händelsen med Stockholms universitets 1-meters AlbaNova-teleskopet. När jag pratade med H-G nyss höll han på att förbereda kameran som ska titta i infrarött ljus vid krocken. Troligen blir den en blixt, som det gjorde när sonden Smart-1 slog ner 2006. Men går den att uppfatta när månen är så pass nära horisonten? H-G tänker i alla fall försöka spela in händelsen.
– Vi kan ta bilder fort och lagra som en film, säger han. Å andra sidan vet vi inte hur känslig kameran är.
Sedan springer han bort i korridoren för att kontrollera hur det går för tekniker Uno Wänn, som fixar adapter så att kameran går att fästa vid teleskopet. Det är inte lång tid kvar och någon andra chans blir det inte.

Göran Olofsson skruvar ir-kameran på teleskopet. (Foto: Robert Cumming)

Svenska satelliten Odin kommer att kolla på krocken från rymden: läs mer hos Stockholms universitet.