Man behöver inte vara planet för att vara ett spännande resmål i solsystemet. Det visar sondaktuella asteroiden Vesta. Och nu upptäcks ännu en måne kring före detta planeten Pluto. Nya månen, som än så länge får heta P4, är mellan 13 och 34 kilometer i diameter och kretsar kring Pluto var 31:e dag. Ett syskonmåne för Charon (upptäckt 1990) och Nix och Hydra som även de upptäcktes av Hubbleteleskopet 2005. Hur bildades Plutos lilla familj? Det får vi kanske veta först när sonden New Horizons kommer på besök 2014. Men planetvetare misstänker att de mindre månar bildades i samma dvärgplanetkrock som skapade Charon, något som tycks bekräftas av datormodeller.

Vårt solsystem fortsätter alltså att bli större och roligare. Vill du läsa om de allra mest fantastiska månarna som upptäckts hittills så kan du kolla in månarnas Tio i topp i Populär Astronomis juninummer. För månnördar rekommenderas Wikipedias tabell över samtliga månar – hur många av dem har du koll på?

Havsstänk från Enceladus: skänker havet livskvalité även här? (Bild: NASA/JPL/SSI)

De små ispartiklarna nära månen visade sig vara mycket salta, något som tyder på att de inte bara blåst bort från månens yta. Enligt de nya mätningarna finns det nu bara en förklaring som funkar. Enceladus har flytande saltvatten under ytan och det är det som trängs ut ur de märkliga fårorna vid sydpolen och spruts ut i rymden.

I ESA:s pressmeddelande om upptäckten finns ett intressant citat av Nicolas Altobelli, vetenskaplig projektledare för Cassini:
– Denna upptäckt är därför ett mycket viktigt nytt bevis som visar att förhållanden som är gynnsamma för uppkomsten av liv kan uppnås på isiga kroppar som kretsar kring jätteplaneter, säger han.
Skulle det kunna finnas liv på Enceladus? Kanske på Jupiters ismåne Europa, eller runt någon ännu rätt anonym exoplanet runt en annan stjärna. Månarna håller på att bli allt mer intressanta mål i jakten på liv, både i solsystemet och längre bort. Och i Populär Astronomis nya juninummer kan du läsa om solsystemets allra mest spännande månar. Vilken plats tror du att Enceladus har i månarnas tio i topp?

På lördag den 11 september utökas världens största skalmodell Sweden Solar System (Wikipedia). Tillskottet är Saturnus största och kanske mest fascinerande måne Titan. Månmodellen invigs på Celsiustorget i Uppsala mellan kl 17 och 19, och det bjuds även på körsång och kortföredrag av bland andra Sveriges mesta titanforskare Jan-Erik Wahlund. Evenemanget ingår i Uppsalas Kulturnatt: mer info finns i Kulturnattens program.
Månen Titan är med sin tjocka och kalla atmosfär är trots allt ett av de få ställen i solsystemet som liknar jorden. Det är för kallt och ogästvänligt för vattenbaserat liv som vi känner det, men nyligen upptäcktes spännande tecken på att liv som istället baseras på metan skulle faktiskt kunna hanka sig fram där. Än så länge är beviset mer eggande än konkret och påminner mest om det ännu inte helt förklarade metanet på Mars. Exoplanetvetaren Greg Laughlin bloggade om rönen häromdagen, och på Cassini-kamerateamets hemsida berättar forskaren Chris McKay. Allt för tidigt att ropa hej, menar han, men möjligheten finns och kan undersökas i framtiden.

Under de senaste par dagarna har saturnussonden Cassini gjort ännu en djupdykning över solsystemets ballaste ställe. Hur funkar isgeysrarna vid månen Enceladus sydpol? Skulle det kunna finnas liv där? Det vet vi kanske först när Enceladus får besök av en egen landare, men under tiden så gör Cassini och dess instrument sitt bästa för att undersöka vad som försiggår där. Under senaste djupdykning mot Enceladus fångade sonden flera sanslösa vyer från Enceladus nattsida, genom isplymerna mot Saturnus solbelysta ringar och, bakom dem, mot planetens största måne Titan. De obearbetade bilderna hittar du här hos Cassinis bildlabb Ciclops. Planetary Societys Emily Lakdawalla var det som tipsade om just den här bilden. Det är visserligen ett montage, skapat av australiensiske amatörbildbehandlaren Astro0 (finns det sådana i Sverige undrar jag?), men visar mer eller mindre vad Cassini såg under flygningen häromdagen. Emily berättar mer om de nya bilderna här.

På tisdag kväll är det årsmöte för Svenska Astronomiska Sällskapet, som driver Populär Astronomi och en hel del andra projekt som syftar till att göra astronomi tillgänglig för alla. Lockbete för formaliaallergiker är ett föredrag av Alexis Brandeker om exomånar: vi har sett dem i filmen Avatar, finns de på riktigt? Spännande, förstås men valet av ny styrelse kan också bli rafflande. Vem tar över från energiknippen, professorn och fd tv-profilen Gösta Gahm? Blir det doldis eller kändis, kvinna eller man, proffsastronom eller amatör? Jag vet vem som valberedningen tänker nominera men allt kan ju hända. I alla händelser mikrobloggar jag från mötet på adressen http://twitter.com/maltesk. Befinner du dig i närheten av AlbaNova Universitetscentrum i Stockholm så är du välkommen till festligheterna från kl 19.
Landets andra rikstäckande astronomiförening SAAF valde förresten också ny styrelse nyligen: kvar som ordförande är Johan Warell.

Klockan 21:55 onsdagen den 3 mars passerar sonden Mars Express bara 67 kilometer ovan ytan på Mars måne Phobos. Målet med besöket är att kartlägga den potatisformade månens inre konstruktion. För att göra det stänger man ner farkostens samtliga datasignaler för att kunna koncentrera sig på en enda fråga – hur mycket rubbas sondens bana av Phobos tyngdkraft? Det rör sig bara om millimeter, uppger ESA, men det ska räcka för att försöka avgöra hur massan är fördelad i den avlånga månen. Är den kanske bara en skrothög till himlakropp? Kan det rentav finnas håligheter inuti den (SR Vetenskapsradion)? Framförallt vill man veta hur Phobos blev en marsmåne: genom att fångas in av den röda planeten eller skapas av resterna efter en asteroidkrock?
Phobofilernas favoritmåne kan bli ett framtida mål för en bemannad Marsresa (New Scientist); innan dess ska den i varje fall få besök av den planerade ryska landaren Fobos-Grunt. Mars Express aktuella besök ingår i en serie av tolv förbiflygningar. Bland arbetsuppgifterna för dessa är att kolla om Phobos växelverkar med solvinden på samma sätt som månen gör. Det är förstås ett jobb för kirunabyggda experimentet Aspera: mer info om det finns hos Institutet för rymdfysik (UNT).
Mer om Phobos-besöket hos ESA, där det dessutom ska livebloggas.

Annars är det bara att ta sig ut en stjärnklar kväll och titta på den ljusa stjärnan i söder – Jupiter alltså. Gärna med kikare som sagt; vilken som helst duger för att se månarna. Vilka jupitermånar syns när? Kolla jupitermånemanicken hos Sky & Telescope för att se hur de rör sig. Är du uppe sent så syns även Mars i sydost, och i gryningen äger morgonstjärnan Venus: mer planetvägledning hittar du hos till exempel NAK.

En konstnärs tolkning av den enorma ringen runt Saturnus som nyligen upptäcktes av Spitzer. Saturnus syns som en liten punkt i mitten. (Bild: NASA)

Saturnus ringar behöver väl knappast någon presentation, men det är åter tid att rikta intresset mot dem. Tisdagen den 6/10 tillkännagavs rymdteleskopet Spitzers upptäckt av ytterligare en ring runt planeten (AB, SvD, SVT).

Redan dess storlek gör den intressant, med en radie av 128 till 207 Jupiter-radier och ungefär 20 Jupiter-radier i tjocklek har den övertagit titeln som största planetring i vårt solsystem med råge. De tidigare innehavarna av titeln var Saturnus E-ring och det svaga täcket av material runt Jupiter. Saturnus E-ring sträcker sig från 3 till ungefär 20 gånger Jupiters radie; det innebär att rekordet har förbättrats tiofalt!

Om den hade varit synlig för blotta ögat hade vi kunnat se den sträcka ut sig en fullmånes storlek om varje sida av Saturnus. Men ljuset från ringen är ytterst svagt; det var med Spitzers infraröda instrument som man från skenet av ringstoftet kunde urskilja ringen, som består av is och stoft.

Men ringen särskiljer sig inte bara från de övriga ringarna runt Saturnus med sin storlek. På grund av sin enorma utsträckning har Saturnus en liten gravitationell påverkan på ringen. För de övriga närmre ringarna har gravitationen gett dem en ekvatoriell bana, men den nya ringen har behållit sin lutning med 27 grader mot de övriga. Detta gör att den delar bana med en av Saturnus yttersta månar Phoebe, som tros vara källan till ringens material. Materialet kan komma från att Phoebe träffas av mindre objekt, som kometer, som vid kollisionen slungar ut material från månens yta och fyller på ringen med material.

Det viktigaste med upptäckten av ringen är att den kan hjälpa till att lösa mysteriet kring en av Saturnus månar Japetus, som har en ljus och en mörk sida som bildar ett mönster som inte är helt olikt den välkända yin-yang symbolen. Forskare har länge trott att det finns ett samband mellan månarna Phoebe och Japetus som går i banor i motsatta riktningar runt Saturnus. Det man tror är att delar av det mörka materialet som slungas ut från Phoebe och ansamlas i ringen sakteligen faller in mot Japetus och färgar delar av ytan mörk.

Vad jag vet fick Galileo Galilei aldrig uppleva detta sällsynta fenomen, men det gjorde kanske inte så mycket med tanke på att han istället var med när månarna siktades för första gången. Galilei berättar själv hur det började i Siderius Nuncius, Den himmelska budbäraren:

Accordingly, on the seventh day of January of the present year 1610, at the first hour of the night, when I inspected the celestial constellations through a spyglass, Jupiter presented himself. And since I had prepared for myself a superlative instrument, I saw (which earlier had not happened because of the weakness of the other instruments) that tree little stars were positioned near him — small but very bright. Although I believed them to be among the number of fixed stars, they nevertheless intrigued me because they appeared to be arranged exactly along a straight line and parallel to the ecliptic, and to be brighter than others of equal size.

Tre stjärnor på en linje – två öster om och en väster om Jupiter. Om det inte vore för vad som tilldrog sig nästa natt, så hade detta inte varit mycket att fundera över. Men när han återvände till dem ett dygn senare var de alla kvar på samma linje men de inbördes avstånden hade ändrats och dessutom stod de nu väster om Jupiter. 

För att måhända få en liten aning vad som for genom Galileis huvud denna vinternatt måste vi först notera att han, och som framgår av citatet, uppfattade dessa stjärnor som just fixstjärnor. Vid Galileis tid tänkte man sig att alla stjärnor satt fästade på en stor himlasfär, vilken omslöt jorden och alla planeterna, och som vred sig ett varv runt jorden på ett dygn. Stjärnorna rörde sig alltså jämnt och kontinuerligt tillsammans över himlen, men de var alla fixerade i relation till varandra. Det var mot denna fond som planeternas rörelser avtecknade sig. Med denna bakgrund förväntade sig Galilei alltså att Jupiter under varje dygn förflyttar sig en liten bit i relation till fixstjärnorna, att de tre fixstjärnorna skulle behålla sin formation, och framförallt att Jupiter skulle lämna dem bakom sig. Men så blev alltså inte fallet.

Galileis anteckningar från de första Jupiterobservationerna. Källa: Wikipedia Commons.

Galilei följde utvecklingen under två månader. De tre stjärnorna fortsatte att göra Jupiter sällskap över himlen men andra saker tilldrog sig. På den tredje natten hade en av dem försvunnit, bara för att åter dyka upp några nätter senare. Ytterligare ett dygn senare visade det sig plötsligt att de i själva verket var fyra. Och så fortsätter det. I sin bok säger han inget om hur insikten slog honom, utan han konstaterar bara, efter att nogsamt ha redogjort för sina observationer, att:  ” These are the observations of the four Medicean planets recently, and for the first time, discovered by me.” (Upptäkten dedikeras därmed till hans blivande mecenat Cosimo de’ Medici, storhertig av Toscana.)

Jag har tidigare berättat om hur många av Galileis upptäckter på olika sätt slog mot den traditionella, aristoteliska världsbilden och hur de byggde under den nya, kopernikanska. Jupiters månar är här inget undantag. En mycket allvarlig invändning mot den kopernikanska systemet var att det har två centrum — solen som alla planeterna kretsar kring och jorden som månen rör sig runt. Detta uppfattades av traditionens försvarare som ofullgånget, fult och i stort behov av en ockhamsk rakkniv. Men med fyra månar runt Jupiter kom detta argument i gungning. Kunde Jupiter ha fyra månar, så var det kanske inte så konstigt att jorden ha en.

Med detta sagt uppmanar jag dig förstås att ge dig ut i mörkret och försöka göra om Galileis bedrift. Jupiter står nu som högst vid tolvtiden på kvällen en bit över horisonten i söder. Den känns lätt igen då den lyser betydligt starkare än någon annan stjärna.  Månarna ser man inte för blotta ögat men det räcker med en vanlig fältkikare. Studerar du planeten under några kvällar så kommer du också se vad Galilei såg, det vill säga att månarna följer planeten över himlen och att de kontinuerligt ändrar sina inbördes positioner.

Marssonden MRO:s kamera HiRise vänder bara sällan bort från den röda planetens fascinerande yta och plåtar något annat. För nästan ett år sedan skrev vi om MRO:s kort på månen Phobos. Nu har turen kommit till Mars andra måne, den 15 kilometer långa Deimos. Som vanligt med torra månytor i solsystemet är de blåare delarna något yngre. Tydligen är det inte helt klarlagt om Phobos och Deimos har ett gemensamt förflutet, men tidigare observationer med MRO verkar tyda på det. Tack Phil Plait och HiRISEs Twitter-flöde för tipset.

Världens största skalmodell av solsystemet (eller för den delen av något överhuvudtaget) Sweden Solar System firar Astronomiåret med att utvidgas åt alla håll. Särskilt i Uppsala, där Saturnus månar delas mellan stadens alla skolor. Enligt planen ska varje skola ta fram en modell av sin egen måne. Kreativitet kommer att behövas, då de flesta är ruskigt små jämfört med Globen. Extra kul för skolorna som fått de på papper mest omtalade månarna: svampliknande Hyperion går till Stenhagenskolan, kanske livsdugliga Enceladus görs av Kvarngärdesskolan och den enda månen i solsystemet med egna ringar, Rhea, landar hos Katedralskolan. Enligt projektsamordnare Anna Önehag och Johan Warell så finns det ett tjugotal månar kvar för skolor som ännu inte nappat. Den största månen Titan placeras vid Celsiushuset i centrala Uppsala, enligt pressmeddelandet från Uppsala universitet. Pengar till Saturnus själv, det planerade planetariet vid Ångströmlabbet, saknas tydligen fortfarande. Nåja, såhär ser månskolelistan ut.