Finns det liv så nära som på Mars? En av astrobiologernas stora frågor. (Bild: NASA/JPL/Univ of Arizona)

Nyupptäckta planeten Gliese 581g är ny etta på listan över de mest jordlika planeterna som vi känner till. Den ligger 20 ljusår bort och kretsar i samma system som planeterna Gliese 581c och 581d som tidigare båda två varit föremål för viss jubel bland folk som hoppas på liv ute i rymden. Pressmeddelandet om upptäckten finns här hos University of California och forskningsartikeln bakom finns på ArXiv.org inför publicering i den ansedda tidskriften Astrophysical Journal.
Hur pass jordlik är 581g då? Den väger minst 3,1 gånger jordens massa (det exakta värdet hänger på hur banan ser ut) och är förmodligen stenig som jorden, Mars och Venus. Som alla planeterna runt den lilla röda dvärgstjärnan Gliese 581 – nu finns det sex kända – ligger den mycket nära sin stjärna. Troligen har den alltid samma sida mot stjärnan, vilket betyder att trots drägliga snittemperaturer (mellan 30 och 12 minusgrader) är planeten mycket hetare på ena sidan och kallare på den andra. Sådana temperaturskillnader skapar mycket jobbiga vädersystem. Astrobiologen Caleb Scharf, som kommenterar upptäckten på sin blogg och låter ovanligt upprymd, påpekar att det är inte klarlagt. Planeten skulle i vilket fall som helst kunna ha en atmosfär, och temperaturen pekar på att den skulle kunna härbärgera vatten.

Bor det någon där? Det vet vi inte och det blir riktigt svårt att få reda på svaret. Inget ljus har setts från planeten; man har bara uppmätt hur den påverkar dess stjärnas små små rörelser i rymden, med en spektrograf på Keckteleskopet på Hawaii. Men astronomen Steven Vogt sa under pressmötet (som finns på video hos National Science Foundation) att han är ’100 procent säker’ att planeten hyser liv, med argumentet att liv på jorden visat sig kunna klara sig i de mest ogästvänliga miljöer. Det är sant men ännu har inget liv hittats utanför jorden, så även om det kan vara taktiskt smart för en exoplanetastronom att ropa hej så har vi faktiskt inget bevis.
Vad betyder upptäckten för chanserna att hitta fler liknande planeter? Här är forskarna entydiga i sin (faktiskt ganska lättlästa) artikel: om man kan hitta en skapligt jordlik planet så nära som 20 ljusår bort så kan det finnas miljontals i vår galax. Följdfrågan om det då finns utomjordingar lite överallt i universum är än så länge obesvarat och kommer att göra det ett tag till. Först behöver vi kunna bevisa att liv verkligen kan uppstå på andra ställen än jorden. Helst i solsystemet där vi har bäst möjligheter att studera det, och där är Mars samt månarna Enceladus, Europa och Titan som känns mest lovande.
Aftonbladet, DN, Andrej Kuutmann

Bokmässans mest spejsade inlag ser ut att bli Christer Fuglesang och nya Rymdresan. (film: förlaget Fri Tanke)

Messerschmitt berättade att man till följd av Cyclops-rapporten från 1970 först och främst har sökt efter signaler från utomjordingar (SETI) som antingen var begränsade till en viss frekvens eller bestod av korta pulser. Det beror på att mer komplicerade signaler ser ut som brus om man inte i förväg har kommit överens mellan sändare och mottagare om hur signalen ska se ut. Det är ju inte möjligt med någon som man inte har haft kontakt med tidigare; då kan man inte använda sig av signaler som liknar brus. Motparten har inte rätt skräddarsydda filter som separerar signalen från äkta brus.

Messerschmitts huvudargument i sitt föredrag var dock att så inte behöver vara fallet och att man kanske har sökt på fel sätt under 30 års tid. Han menar nämligen att signaler med stor bandbredd har många fördelar när det gäller överföringen. De är t.ex. mindre känsliga för störningar och används därför för de flesta moderna kommunikationsmetoder. Han menar vidare att det finns mycket övertygande grundläggande argument som bestämmer större delar av hur en sådan signal skulle designas för att väcka uppmärksamhet hos någon annan. Dessa argument skulle vara likadana, oavsett hur utomjordingarnas teknik skulle se ut i detalj. Man skulle på detta vis alltså komma överens utan att ha talat med varandra och därför är det kanske inte hopplöst ändå att upptäcka utomjordiska bredbandssignaler.

En sådan signal skulle med stor sannolikhet inte bara se ut som brus, utan dess innehåll skulle även bestå av nästan slumpmässiga tal. Med ”nästan slumpmässigt” menas att man använder sig av så kallade pseudo-slumptal och återigen finns det då ett fåtal ganska närliggande val. Till exempel är sifforna i talet π ganska så slumpfördelade och skulle kunna upptäckas om man gissar rätt i hur de där ute har tänkt.

Att leta efter sådana signaler ligger dock fortfarande några år in i framtiden, men är något som Allen Telescope Array, som är under uppbyggnad i Kalifornien, skulle kunna klara av.

Svenska satellitprojektet Prisma är tänkt att pröva precisionsformationsflygning i rymden. Nu är dubbelsatelliten nästan klar för sin första resa bort från Rymdbolagets renrum i Solna utanför Stockholm, nämligen till Frankrike för fortsatt testning. De två delarna har också fått nya namn, gamla Main blir Mango och Target blir Tango. Igår var det dopkalas i Solna med kändistät (nåja, rymdkändisarna Ella Carlsson och Sven Grahn såg jag i vimlet) mingel intill renrummet. Jag fick också träffa rymdbloggaren och ingenjören Krister Sjölander som nu inte bara skrivit om dopet på Prisma-bloggen utan även illustrerat inlägget med en bild på mig (!) tillsammans med satelliternas lika trevliga projektledare Staffan Persson.

Formationsflygning med hög precision är något som framtidens rymdteleskop behöver om vi ska kunna ta kort på jordliknande planeter runt andra stjärnor (alltså sådana som övertygar fler än bara kvällstidningsrubriksättare). I början var tanken att Prisma skulle utveckla teknik för det ambitiösa svenskledda ESA-projektet Darwin, som skulle göra just detta. Men Darwin är sedan ett år borta från ESA:s att-göra-lista. Den innehåller andra spännande grejer, bland dem XEUS/IXO där erfarenhet från Prisma kommer väl till pass. Men man undrar lite grann om beslutsfattarna inte underskattat hur mycket allmänheten vill att vi ska hitta de riktiga tvillingar till jorden som vi hoppas finns därute..

Det är alltså kanske för tidigt för att börja planera en resa till Alfa Centauri. Men det hindrar inte det sanslöst ambitiösa Ultimate Project. Det är ett litet gäng som har börjat projektera 500 år i förväg för en resa till en näraliggande stjärna för en miljon jordbor, till en kostnad på bara ett år av världens BNP. Galet, säkert, men värt att ta på allvar, tycker både Greg Laughlin och Centauri Dreams som kommenterar.

De olika kombinationer av steniga planeter som enligt Javiera Guedes och hennes kollegor kan finnas runt alfa Centauri B. Med flera års observationer tror de att planeternas rörelser borde kunna mätas härifrån jorden. (Bild: G. Laughlin/oklo.org )

Det finns ett antagande som görs nästan obemärkt i dessa beräkningar; nämligen att en avancerad civilisation skulle ha ett intresse av att sända ut signaler om sin existens. Vi gillar att tillskriva livsformer mer framstående än oss vissa egenskaper:

1) De har lämnat alla krig och liknande bakom sig.
2) De har tillgång till all energi de kan tänkas behöva.
2) De lever i en drömvärld med fred, harmoni, lycka och fullständig vetenskaplig kunskap.
3) De längtar efter att assistera andra, mer primitiva livsformer, att utvecklas och bli som dem.

Hur pass väl en sådan beskrivning stämmer in på den moderna mänskliga civilisationen själv behöver knappast kommenteras. Förutom de uppenbara motsägelserna kan också nämnas att inte en enda organisation hittills ägnat sig åt att kontinuerligt sända ut signaler om vår existens. Det har blivit några enstaka snuttar, som den här bilden som sändes 1974.

Alla vill lyssna, lyssna lyssna. I hopp om att få vara den i mänsklighetens historia
som upptäckte utomjordiskt liv.

Om man bejakar Darwinismen bör man kanske ställa sig frågan; vad säger den om antagandet att livsformer runtom i galaxen sitter och vevar iväg signaler utan teoretisk möjlighet att få svar?
Om beteende för egen överlevnad och reproduktion är allmängiltigt så stödjer knappast Darwinismen en sådan bild.
Precis som vi själva inte sitter och skriver brev som vi skickar ned till havets botten ifall nån skulle bo där, så kanske inte någon i galaxen sitter och skickar ut SETI signaler. Både vi och de föredrar nog aktiviteter som kan ge något slags resultat eller reaktion.

Vad tror DU?

Läs mer i en artikel av ryske forskaren Alexander Zaitsev, som de senaste åren betonat den möjliga situationen
av att ‘alla lyssnar och ingen sänder’…