I övrigt på bokmässan ser det ut att bli lite ont om rymden och astronomin, men göteborgsastronomen Marie Rådbo släpper sin nya Ögon känsliga för stjärnor. Henne kan du träffa på Forskartorget kl 18.05 på fredag den 26 oktober. Recensioner av boken hittar du hos GP, Sydsvenskan och såklart i nästa nummer av Populär Astronomi.
Kulturtidskrifternas blogg

Förra årets kulturtidskriftsmonter på mässan: där i mitten kan man se Populär Astronomi. Till höger Hanna från Nätverkstan Ekonomitjänst som sköter tidskrifternas prenumerationer.

Den brittiske science fiction-författaren och visionären sir Arthur C. Clarke har stått med ena foten i rymden och den andra i framtiden allt sedan 1945, då han både sålde sin första novell till Astounding Science och blev den förste att lägga fram idén om kommunikationssatelliter i en teknisk artikel i brittiska Wireless World.

Hans första bok publicerades 1951, och han har vid det här laget publicerat över 70 böcker och mer än 500 artiklar och noveller. Mest känd är filmen 2001: Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey), som Clarke författade ihop med Stanley Kubrick. Monoliter, opålitliga AI:er, supersmarta utomjordiska varelser som hjälper fram människans utveckling… alla tog de sig in i det allmänna medvetandet genom denna film från 1968, som ironiskt nog fick väldigt blandad kritik när den kom, men idag anses vara en av världens främsta filmer.

Som författare hyllas Clarke framför allt för att ha bundit ihop SF-fältet med mänskliga frågor och filosofi — samtidigt som han med sin bakgrund inom matematik och fysik skrev ”hård”, verklighetstrogen science fiction. Många författare nämner honom som inspiration och som förebild, och han har en i högsta grad levande skara fans runtom i världen — de har bland annat satt upp en blogg där folk världen runt kan framföra gratulationer till Clarke för de nittio åren. I skrivande stund har den över 400 kommentarer.

Inom rymdfältet ses Clarke som en visionär och inspiratör. Det finns till och med ett pris uppkallat efter honom; en belöning till de som mest främjat utforskningen av rymden: Sir Arthur Clarke Award, instiftat för två år sedan. Vem som helst kan nominera pristagare genom den officiella webbsidan, fram till den 31 december varje år.

Som ett tecken på Clarkes brobyggande mellan vetenskap och SF är det kanske symptomatiskt att han har skrivit den första science fiction-text som anrika vetenskapstidskriften Nature någonsin tryckt — år 1999 — som avspark för en periodvis återkommande serie med korta SF-noveller under vinjetten ”Futures” (lyssna på den här, uppläst av Clarke själv).

Så tänk lite extra på satelliter idag, hyr och se 2001, nominera en rymdutforskare, läs Salons betydligt bättre text om Clarke eller lyssna på hans torra och precisa uppläsning av egna Improving the Neighbourhood. Själv ska jag fira honom genom att slå mig ner i soffan med tusensidiga tegelstenen ”The Collected Stories”.

Andra bloggar om: Arthur C Clarke, science fiction, scifi, litteratur, rymden

Spitzerteleskopet hittar bevis för hittills oupptäcka kvasarer i det avlägsna universum. (Bild: NASA/JPL-Caltech/Commissariat a l’Energie Atomique)

Kvasarer är unga, extremt ljusstarka galaxer som har varsitt supertungt svart hål som kraftkälla. Gas snurrar in mot hålets mitt och mycket av dess rörelseenergi omvandlas till strålning. När universum var ungt så fanns det massor av kvasarer, men när man tittar långt bort i universum — och därmed tillbaka i tiden — så tycker astronomer att det funnits för få kvasarer. I alla fall för få för att gå ihop med den svaga röntgenstrålningen som man sett mot alla håll på natthimlen. Länge har man alltså misstänkt att det finns fler kvasarer, men som ligger dolda i moln av stoft och damm. Nu, tack vare skickliga observationer med rymdteleskopen Spitzer och Chandra, tror man att man äntligen hittat de här saknade kvasarerna. Med Spitzerteleskopet ser man nämligen en mängd galaxer som lyser lite konstigt i infrarött ljus. När man sen tog alla de observationer som Chandrateleskopet gjort på dessa galaxer, och la ihop dem till en enda bild (ett knep som är nytt och smått kontroversiellt), då framträdde klara tecken på kvasarers kännetecknande röntgenstrålning.
Pressmeddelande hos NASA
Originalartikeln på ArXiv.org

TT vrider till det ännu ett snäpp genom att felöversätta engelskans supermassive svarta hål med ‘supertäta’ i stället för supertunga. Kan inte typ Lillasyster göra sitt för svenska språket och göra en prejudicerande cover av Muse-låten i fråga?