Höjdpunkterna hittills inkluderar ett tal av den kände partikelfysikern Steven Weinberg, samt en visning av den nya dokumentärfilmen Saving Hubble, som handlar om det sista reparationsuppdraget till Hubbleteleskopet som skedde 2009.

Både Weinberg och denna film belyser relationen mellan vetenskapen och politiken i USA. Efter att partikelacceleratorn Superconducting Super Collider stoppades av kongressen 1993 har Weinberg varit starkt kritisk till vetenskapligt okunniga politiker, samt att skatterna i USA blivit så låga att stora och viktiga projekt inte längre kan utföras. Jag noterade också en del skarpa kommentarer gentemot att man lagt en stor del av de resurser som finns på bemannad rymdfärd, något som enligt Weinberg har försumbart vetenskapligt värde (bilden av viktlösa astronauter som äter viktlösa chokladpraliner dyker upp i huvudet).

Splittringen över frågan av meningen med människor i rymden togs också upp i Saving Hubble. Här beskrivs NASA:s chef mellan 2001 och 2006, Sean O’Keefe, som en ganska omdömeslös lakej till George W. Bush. Under Bush presidentskap skulle det mesta av NASA:s resurser styras om till kolonisering av solsystemet, inledningsvis månen och Mars. Saker som rymdteleskop och annat var inte viktigt. Dock slutade detta i en opinionsstorm från allmänheten, som till slut fick kongressen och senaten att engagera sig, och beslutet reverserades. Saving Hubble är en mycket välgjord film, som lyfter fram den stora glädje och entusiasm vanliga människor på gatan uttrycker när de blir tillfrågade om Hubble och dess bilder.

Uppenbarligen behövdes det en bemannad rymdfärd för att korrigera optiken i Hubble 1993, samt i flera efterföljande uppgraderingar och reparationer.  Weinbergs kontring mot detta är att för de pengar som det kostar att ha bemannade rymdfärder, hade man kunnat bygga och skicka upp många fler teleskop, även om varje teleskop skulle ha kortare livstid. Debatten lär fortsätta…

Trailer för Saving Hubble (via David Gaynes på Vimeo).

Hubbleteleskopet har upptäckt en mängd tidigare okända galna pyttegalaxer som var mycket vanliga när universum var yngre. De små ljusa prickarna framträdde i långa exponeringar tagna med rymdteleskopet och deras ovanliga färger fick ett gäng astronomer med Arjen van der Wel i spetsen att haja till. Var och en av galaxerna innehåller motsvarande hundra miljoner solar, vilket inte är mycket om man är en galax: det motsvarar bara en hundradel av Vintergatans stjärninnehåll. Det som ligger bakom de små galaxernas ovanliga sken är att de bildar nya stjärnor i en takt som få liknande galaxer gör i dagens universum. Eller nästan inga: de nyupptäckta avlägsna små rackarna har en hel del gemensamt med Gröna ärt-galaxerna som upptäcktes 2009 (Universe Today, Astrobloggen) av medborgarastronomiprojektet Galaxy Zoos otaliga nätklickare. Att sådana galaxer finns över huvud taget tycks berätta att dagens små galaxer kan ha gått igenom liknande faser av tokigt stjärnskapande, något som galaxforskare inte riktigt har väntat sig. Mer om ärternas nyupptäckta släktingar finns i ett pressmeddelande från Hubbleteleskopet och en forskningsartikel som snart publiceras i Astrophysical Journal.

Vi frågade stockholmsastronomen Michael Blomqvist, som disputerade i våras med en avhandling om avlägsna supernovor och vad de kan säga om hur symmetriskt universums expansion egentligen är.

PA: Det mörka flödet upptäcktes 2008. Är det samma typ av mörker som ligger bakom det här som med den mörka materian och den mörka energin, eller gillar astrofysikerna bara att låta lite mystiska?
– ”Mörkt flöde” är bara det namn som vi använder för fenomenet att galaxhopar tycks röra sig bort från oss i en gemensam riktning med mycket hög hastighet. På motsvarande sätt är ”mörk energi” vårt begrepp för att förklara effekten att universums expansion accelererar. Kosmologer gillar att använda mystiska namn i brist på en fysikalisk förståelse. Huruvida det mörka flödet har en koppling till mörk energi vet man inte idag.

PA: Du har ju forskat om vad supernovor kan berätta om universums storskaliga symmetri. Vad är det bästa beviset just nu för att universum skulle vara storskaligt skevt?
– Blickar man väldigt långt ut ser universum extremt symmetriskt ut, både i den kosmiska bakgrundsstrålningen och i supernovors ljusstyrkor. I vår nära omgivning ser dock universum som förväntat olika ut i olika riktningar, på grund av att materian har klumpat ihop sig till stora strukturer. Det mörka flödet – om upptäckten verkligen stämmer – skulle vara den starkaste indikationen på en skevhet utanför den mest närbelägna delen av universum.

PA: Det mörka flödet skulle alltså bero på delar av universum som ligger liksom utanför det som vi kan se… Hur lyckas du själv tänka på sånt här utan att bli snurrig i huvudet?
– Kosmologi drar begreppet om tid och rum till sin spets! Det kan vara klurigt att skaffa sig en intuitiv bild av universum, men detta bidrar till att göra ämnet så fascinerande. Att det finns en horisont bortom vilken vi inte kan observera i universum, det beror på att signaler från mer avlägsna platser inte har hunnit fram till oss ännu. Hur fysikens lagar ser ut där kan vi alltså inte veta.

Nya mätningar av de föränderliga cepheidstjärnor i spiralgalaxen NGC 5584 har preciserat universums utvidgande och ringat in den mörka energin. (Bild: NASA, ESA, A. Riess/STScI/JHU, L. Macri/Texas A&M, Hubble Heritage Team/STScI/AURA)

Förresten har nya mätningar med Hubbleteleskopet nu kunnat visa att kosmos acceleration inte bara beror på att vi ligger mitt i en ovanligt tom del av universum. Ett team med Adam Riess i spetsen har kunnat precisera Hubble-konstanten som mäter hur snabbt universum utvidgas. Den nya siffran för er kosmologinördar är 73.8 +/- 2.4 – i kilometer per sekund per megaparsek. Med den på plats blir universum ungefär lika bisarrt som förut, men inte mer bisarrt än nödvändigt.

Svansen efter asteroidkrocken P/2010 A2: tunnare och smalare under månaderna efter upptäckten, samtidigt som jordens bana runt solen visade upp svansen från nya vinklar. (Video: NASA, ESA och G. Bacon/STScI)

Nu är det klarlagt: den bisarra X-formade kometsvansen som upptäcktes i januari 2010 i solsystemets asteroidbälte är resterna efter en asteroidkrock. Hubbleteleskopets första häpnadsväckande bild på objektet som fick namnet P/2010 A2 följdes upp med en serie nya bilder som nu publicerats i tidskriften Nature. Astronomer fått en unik 3-d bild av den konstiga svansen, tack vare kometsonden Rosetta, som tog en egen bild från sin utkiksplats på väg mot asteroiden Lutetia som den besökte i somras.
Bilderna visar enligt de två forskarteamen bakom bilderna en 120 kilometer stor asteroidkärna och bakom den ett spår av gruspartiklar som gradvis blåsts ut av tryck från solvinden. Att partiklarna inte är mindre tyder på att stenen som slog den var rätt liten, några meter stor bara, och att krocken ägde rum i februari 2009.
Mer information finns hos Uppsala universitet, hubblesite.org och ESA.

I torsdags hade jag äran att vara med på pressvisningen av nya filmen Hubble i Cosmonovas IMAX-salong. Filmen, som är producerad av Warner Bros, handlar allmänt om rymden och astronomi med starkt fokus på det 2009 årets sista ”Servicing Mission” som skulle laga det något trasiga Hubble. Det återkommande budskapet är att drömmar kan bli verklighet, och att drömmar är värda att kämpa för. De spektakulära bilderna och animeringarna gör föreställningen helt enastående, och så rymdgalen som jag var när jag var yngre, fick jag återse alla mina egna bardomsdrömmar flera gånger under föreställningen. ETT MÅSTE för all rymdfantaster, och för de som har Leonardo DiCaprio som idol kan jag rekommendera att lyssna på den engelska berättarrösten.
Mera om filmen finns hos Cosmonova.

Unik spiralstruktur runt en stjärna observerad av Hubble. Bild: ESA/NASA & R. Sahai

Höstens mest oväntade trend är fabulösa kolstjärnor. Förra veckans hajpade CW Leo följs nu av den här häpnadsväckande bilden från Hubble-teleskopet som visar en fantastisk spiralstruktur i stjärnbilden Pegasus (spacetelescope.org). Objektet har studerats tidigare och känt som ett ljust infrarött objekt som går under namnet LL Pegasi eller AFGL 3068, men det är ingen galax som man skulle kunna tro av dess spiralstruktur. LL Pegasi har sedan tidigare identifierats som en så kallad kolstjärna, en stjärna i det senare stadiet av sitt liv (likvärdigt en röd jätte), där atmosfären domineras av kol snarare än syre som är det normala för stjärnor.

Men från vad man vet om stjärnors utveckling kan man få vissa ledtrådar som kan förklara spiralstrukturen som identifierats runt objektet och döljer det i ett tjock täcke av stoft. Stjärnor utvecklas på många olika vis beroende på deras ursprungliga massa, men gemensamt för dem alla är att de mot slutet av sina liv kastar ut mängder av materia ut i rymden, som formar vad vi kallar planetära nebulosor. Vad forskare tror är att LL Pegasi egentligen är ett binärt stjärnsystem där en stjärna går mot sitt slut samtidigt som den rör sig i en bana runt sin kompanjon, vilket skapar denna unika struktur runt stjärnorna.

Mark Morris från UCLA och hans grupp säger att observationerna av LL Pegasi kan bevisa att binära stjärnsystem är orsaken till halv-koncentriska skal som observerats runt flertalet planetära nebulosor, men att LL Pegasi är unik på det sättet att spiralstrukturen är perfekt koncentrisk, vilket man tror orsakas av att stjärnorna i det binära systemet rör sig i cirkulära banor.

Även kolstjärnefavoriten CW Leo omges faktiskt av en mängd tunna skal, som syns fint i bilden till höger (tagen vid från ESO:s VLT, smått omgjord utifrån versionen som finns i en artikel från 2006).

Hubbleteleskopet med sin nya instrumentpark fortsätter att göra spännande upptäckter. UV-spektrografen COS håller helst på med universums urpsprung, men det hindrar inte att den tittar på exoplaneter som förmörkar sina stjärnor. En spännande sådan är WASP-12 b, känd för svenska rymdfans som planeten som gymnasisten, bloggaren och amatörastronomen Mikael Ingemyr vann en tävling för att observera i december från nordiska teleskopet NOT. Hans rapporter hittar du på hans blogg. Nåja, Hubbles observationer i UV visar att tunga grundämnen i planetens redan utsträckta atmosfär ligger överraskande långt ut från planeten. Forskarnas tolkning är att jätteplaneten håller på att tappa mängder med gas som hamnar i en ström som till slut käkas upp av dess värdstjärna WASP-12. Mikaels observationer, som han gjorde tillsammans med studenterna Helena Holma och Oliver Saxén, visade redan att den här är en av de allra största exoplaneterna.
– Hubble har scoopat mig totalt! kommenterar Mikael glatt när jag frågar honom om upptäckten. Det verkar nu som att begreppet ”storlek” blivit ganska meningslöst när det gäller WASP-12 b.
Mer hos hubblesite.org
Originalartikeln på arxiv.org

Rymdteleskopet Hubble har nu varit uppe i rymden hela 20 år (AB, Cassiopeiabloggen), och efter lagningsbesöket från rymdfärjan Atlantis förra året är teleskopet faktiskt vassare än någonsin. NASA och ESA, som driver Hubble, har släppt en ny bild för att fira och redan vid första anblick ser den ut att bli en klassiker. Som med tidigare Hubble-bilder handlar det om ett område i rymden där nya stjärnor som bildas ur mörka stoftmoln. Här ser vi riktigt spejsade strukturer mitt i den rätt välkända Carinanebulosan i Kölets stjärnbild. Som dock inte går att kolla från Sveriges horisonter.
Galnast i bilden är gasstrålarna från nytända stjärnor inuti de spetsiga klippliknande stoftmolnen. Den längst upp som ser mest alienlik ut sträcker sig över 0,61 ljusår. Strålarnas riktningar använder astronomer för att spåra hur strålarna lyckas tränga sig fram i konkurrens med trycket från både vindar och uv-strålning från de unga stjärnorna runt omkring. Med i bilden är också några märkliga pyttesmå mörka moln som kallas globuletter av sina mest hängivna fans – en av dem är min kollega Gösta Gahm som jag ska försöka leta fram under dagen för en kommentar. Han är liksom jag på besök på Onsala rymdobservatorium idag, och vad jag vet ska han observera några liknande små mörka interstellära praliner, fast i radiostrålning med observatoriets 20-meters teleskop.
På Hubble-sajten hubblesite.org kan man dessutom ladda ner en festskrift som presenterar teleskopets största vetenskapliga upptäckter. Tidskriften Nature gör en egen specialare om decennierna med Hubble: artiklarna finns alla länkade här. Min favorit bland Hubbles upptäckter? Trippelringen runt supernovan 1987A, utan tvekan. Jag hade själv observerat samma ringar från marken men inte kunnat föreställa mig något så vackert och märkligt – och som förresten ännu inte riktigt har förklarats.

Nya bilder på Pluto från Hubbleteleskopet visar att den före detta planetens yta förändras med tiden. Sedan Hubbles första bilder 1994 har observationer från markbundna teleskop visat att planetens atmosfär blivit tjockare sedan dess banan tagit sig närmare solen. De nya Hubble-bilderna tyder på skillnader inte bara mellan 1994 och nu, utan även mellan olika områden runt Plutos yta. De visar en föränderlig himlakropp där avdunstande koldioxid på olika ställen verkar skapa ett slags väder. Framförallt har Pluto blivit rödare (men inte på grund av att den skäms för att inte vara planet längre – den rodnade tydligen redan mellan 2000 och 2002). Bilderna blir enligt forskarna de bästa vi får på Pluto innan sonden New Horizons kommer på besök 2015.
Mer info och fler bilder hos hubblesite.org

Stjärnbilden Orion står fint på natthimlen just nu. I Orionnebulosan, den suddiga fläcken en bit under jägarens kända bälte födds det nya stjärnor, 1300 ljusår bort från jorden. Hubbleteleskopet riktade sitt öga mot nebulosans stjärnfabrik i mitten av 1990talet och upptäckte en mängd bisarra och vackra protoplanetariska skivor, eller proplyder, där nya stjärnor och planetsystem bildas samtidigt. Sedan gick det några år och fler observationer gjordes utan att några bilder släppts. Men nu blir det proplyder i överflöd då 30 helt nya bilder släpps: se alla på spacetelescope.org.

Fjärilsnebulosan, resterna efter en sol i Skorpionens stjärnbild som tagit sig till nästa nivå. Bilden är tagen med Hubbleteleskopets nya kamera WFC3. (Bild: NASA, ESA och Hubble SM4 ERO Team)

Galaxgänget Stephans kvintett. (Bild: NASA, ESA och Hubble SM4 ERO Team)

De andra coola bilderna visar den sköna stavspiralgalaxen NGC 6217, en spektakulär ‘röntgenbild’ på en nyfödd stjärna gömd i en ‘skapelsens pelare’ (en vinkning till Hubbles mest kända bild, en häpnadsväckande så kallad gravitationslins, splitternya instrumentet COS ser osynliga gasmoln framför en avlägsen kvasar och förna problembarnet STIS’ fina spektrum av bautastjärnan Eta Carinae.
Min kollega Jesper Sollerman vid Stockholms universitet blir speciellt nyfiken på Hubbles bild och spektrum på N132D resterna efter en tung stjärna som exploderat för länge sedan.
– Det är tjusiga bilder! Det är länge sedan vi hade något instrument som funkar i ultraviolett ljus, säger han.

Den bisarra ‘draken’ till höger är faktiskt en helt vanlig spiralgalax. Hubble ser den genom en osynlig, gigantisk lins, en tung galax i galaxhopen Abell 370 vars mitt är (gissar jag) den gula suddiga grejen till vänster om draken. (Bild: NASA, ESA och Hubble SM4 ERO Team)

Uppe i rymden pågär uppgraderings och lagningsarbetet på Hubbleteleskopet. Nu under måndag eftermiddag pågår den femte och sista planerade rymdpromenad. Huvuduppgiften denna gång är batteribyte. Som bland andra New Scientist rapporterar har astronauternas tidigare rymdpromenaderna varit komplicerade men troligen framgångsrika. Det är ännu inte klart om de nya och reparerade instrumenten funkar, men NASA: talesmän tycker att det hela har gått bra hittills. Som vanligt sänds rymdpromenaderna i NASA tv: länken dit är www.nasa.gov/ntv, och Astrowebb fortsätter bevaka på svenska. Universe Today har en fin summering med häftiga bilder.

Är du schlagerfans vet du att det inte bara är teleskoplagning som pågår i rymden just nu. Arbetet fortsätter på rymdstationen ISS och ni som tittade på Eurovision Song Contest i lördags fick se kosmonauterna sparkade igång röstningen via tv-länk från rymden [Youtube]. Inspelat redan den 6 maj, avslöjar tyska bloggen Alles was fliegt. Det var japanske Koichi Wakata som skötte talet medan hans kollega Gennadij Padalka hjälpte till med att räkna ner och citera kosmonauten Jurij Gagarins berömda ‘Gå!’ inför den allra första rymdresan.

Det är sannerligen en stor dag i rymden. Nu är uppsändningen av Herschel och Planck som Eva skrev om avklarad (det gick finfint enligt ESA). Nu riktas uppmärksamheten mot rymdfärjan Atlantis som är framme vid Hubbleteleskopet och den första rymdpromenaden pågår i skrivande stund. Den kan du följa live på NASA tv: www.nasa.gov/ntv.

Orkar du inte med webb-tv så finns regelbundna rapporter från fixargänget 560 kilometer upp i rymden på mikrobloggtjänsten Twitter NASA och HubblePAO. Igår var förresten Mike Massimino först att kvittra från rymden (MSNBC, Aftonbladet). Imorgon är han med och gör flygningens andra rymdpromenad.

Som vanligt kan man följa vad som händer hos NASA: på rymdfärjans hemsida, i NASA TV och numera även på Twitter. Johnny Rönnberg gör som vanligt uppdateringar på svenska på Astrowebb. Astronauten Mike Massimino twittrar förresten han med under nicket Astro_Mike och ett relativt hett tips är att han blir den första som mikrobloggar direkt från rymden. (Christer Fuglesang räknas inte).

Rymdfärjan Atlantis på startplattan inför resan till Hubbleteleskopet. (Foto: NASA)

Också på måndag kan det bli julafton för klimatskeptiker – eller kanske tvärtom. I ett (tycker jag) överraskande drag ordnar Vetenskapsrådet ett seminarium i Stockholm om solen och klimatförändringarna.
– Det finns en kritik mot att inte alla sidor får höras och detta är ett tillfälle att mötas och diskutera olika teorier, säger rådets Arne Johansson i pressreleasen.
Deltar gör en radda forskare med olika utgångspunkter, bland dem forskaren och författaren Henrik Svensmark, vars slutsatser om kosmisk strålning och vädersystem ibland varit en het potatis i klimatdebatten. Jag kommer att vara med på mötet och om tekniken funkar skriver jag rapporter i mitt Twitter-flöde.