Höjdpunkterna hittills inkluderar ett tal av den kände partikelfysikern Steven Weinberg, samt en visning av den nya dokumentärfilmen Saving Hubble, som handlar om det sista reparationsuppdraget till Hubbleteleskopet som skedde 2009.

Både Weinberg och denna film belyser relationen mellan vetenskapen och politiken i USA. Efter att partikelacceleratorn Superconducting Super Collider stoppades av kongressen 1993 har Weinberg varit starkt kritisk till vetenskapligt okunniga politiker, samt att skatterna i USA blivit så låga att stora och viktiga projekt inte längre kan utföras. Jag noterade också en del skarpa kommentarer gentemot att man lagt en stor del av de resurser som finns på bemannad rymdfärd, något som enligt Weinberg har försumbart vetenskapligt värde (bilden av viktlösa astronauter som äter viktlösa chokladpraliner dyker upp i huvudet).

Splittringen över frågan av meningen med människor i rymden togs också upp i Saving Hubble. Här beskrivs NASA:s chef mellan 2001 och 2006, Sean O’Keefe, som en ganska omdömeslös lakej till George W. Bush. Under Bush presidentskap skulle det mesta av NASA:s resurser styras om till kolonisering av solsystemet, inledningsvis månen och Mars. Saker som rymdteleskop och annat var inte viktigt. Dock slutade detta i en opinionsstorm från allmänheten, som till slut fick kongressen och senaten att engagera sig, och beslutet reverserades. Saving Hubble är en mycket välgjord film, som lyfter fram den stora glädje och entusiasm vanliga människor på gatan uttrycker när de blir tillfrågade om Hubble och dess bilder.

Uppenbarligen behövdes det en bemannad rymdfärd för att korrigera optiken i Hubble 1993, samt i flera efterföljande uppgraderingar och reparationer.  Weinbergs kontring mot detta är att för de pengar som det kostar att ha bemannade rymdfärder, hade man kunnat bygga och skicka upp många fler teleskop, även om varje teleskop skulle ha kortare livstid. Debatten lär fortsätta…

Trailer för Saving Hubble (via David Gaynes på Vimeo).

Allt vi är från Visualiseringscenter C på Vimeo.

I Allt vi är kompletteras det kosmiska perspektivet som man känner igen från The Known Universe med en resa inåt mot verklighetens allra minsta beståndsdelar. Det påminner om den epokgörande kortfilmen Powers of ten från 1968, som förresten har en modern hemsida och som finns också i sin helhet på Youtube. Mer om tekniken bakom den nya filmen finns i Populär Astronomi 2010 nr 2 då vi intervjuade Staffan och Daniel på företaget Sciss (pdf).

I torsdags hade jag äran att vara med på pressvisningen av nya filmen Hubble i Cosmonovas IMAX-salong. Filmen, som är producerad av Warner Bros, handlar allmänt om rymden och astronomi med starkt fokus på det 2009 årets sista ”Servicing Mission” som skulle laga det något trasiga Hubble. Det återkommande budskapet är att drömmar kan bli verklighet, och att drömmar är värda att kämpa för. De spektakulära bilderna och animeringarna gör föreställningen helt enastående, och så rymdgalen som jag var när jag var yngre, fick jag återse alla mina egna bardomsdrömmar flera gånger under föreställningen. ETT MÅSTE för all rymdfantaster, och för de som har Leonardo DiCaprio som idol kan jag rekommendera att lyssna på den engelska berättarrösten.
Mera om filmen finns hos Cosmonova.

Lilla farkosten Tango rymdfilmdebuterar – en 16 sekunders inspirationspaus för stressade nuvarande och blivande rymdministrar. Film: Rymdbolaget

Ett mål som till och med Maud Olofsson borde kunna skriva under på, men hon tänker säkert ännu mindre än vanligt på rymden nu när det är veckan innan valet. Det går som på räls för Mango och Tango men för rymdministern som inte hade mycket till övers för svensk rymdinnovation är det väl inget att hurra för.
Hursomhelst. Nu kom den utlovade första fina filmsnutten ovan på Tango medan sin lite tyngre danspartner Mango närmar och fjärmar sig från den. Mer om filmen finns, som vanligt något undangömt, på Prismasatelliternas engelska och svenska bloggar.

Asteroidupptäckter sedan 1980. (Video: Scott Manley)

OK, visst. Stenbumlingarna har funnits därute väldigt länge. Men nu vet vi vilka de är och hur de snurrar, både de som håller sig på behörigt avstånd (de gröna prickarna) och de som vi delar omloppsbana med (de röda). Det är just de röda, de jordnära asteroiderna, som vi behöver hålla ett öga på. De flesta kommer aldrig speciellt nära oss, men asteroidkrockar har skett förut och kommer att ske igen.
Det är snyggt och tankeväckande – och gjordes av någon som inte får betalt för att forska. Världens astronomer, de svenska inräknade, sitter faktiskt på en massa snygga data som du aldrig får ta del av för att ingen ids programmera om dem till något som ser bra ut. Titta på asteroidsvärmarna, kära forskarvänner, och fundera ni inte skulle kunna göra något fint själva.

Nästa vecka börjar dansen på riktigt för Mango och Tango. Film: Rymdbolaget (från Prismas Youtube-kanal)

SDO:s version av söndagens händelser på solen. I satelliten SOHO:s inspelning (här på Spaceweather.com) kan du se hur det stora plasmamolnet åker ut från solen. Video: NASA/SDO

En konstnärs intryck av en jordlik planet, som det observeras allt fler av. Kan någon av kandidaterna från Kepler se ut så här? Bild: Julian Baum, Take 27 Ltd.

Kepler behöver väl sannerligen ingen längre introduktion. Men som det första rymdteleskopet inriktat specifikt på att hitta jordlika planeter har det samlat data sedan det skickades upp i mars förra året och förväntningarna är stora. Med jordlik planet menar man inte specifikt en exakt kopia av jorden, med klimat och fyllt med liv, utan med en storlek och massa som är likvärdig med vår planet. Från mångfalden planeter som Kepler förväntas observera kommer man söka efter planeter med beboeligt klimat.

I går publicerades ett föredrag av Dimitar Sasselov, en av forskarna involverad i Kepler, där han diskuterar Kepler och dess data: föredraget kan ni hitta här. Under pratet kommenterar Dimitar resultaten från Kepler (som vi skrev om i juni) med att man upptäckt en mångfald av kandidater för jordlika planeter och som dominerar datan. Det återstår fortfarande mycket arbete med att bekräfta dessa planeter och undersöka dom ytterligare, men resultaten pekar oavsett mot att det finns jordlika planeter där ute, massor, och vi kan observera dom. Vår galax Vintergatan ser ut att vara rik på jordlika planeter, så frågan är hur många av Keplers kandidater som kan bekräftas och hur många av dom som kan visa sig vara beboeliga.

Antalet planeter med möjligheten att vara beboeliga är väldigt högt. ”Det finns ungefär 100 miljoner planeter som har potentialen att vara beboeliga i Vintergatan”, kommenterar Dimitar, ”och med vårt lilla teleskop kommer vi ha möjligheten att identifiera åtminstone 60 av dessa”Förhoppningen finns att vi inte behöver vänta länge på att vi ska observera den första beboeliga planeten, och när vi gör det lär vi se en fullständig explosion av nyheter.

Om Kepler och dess arbete kan ni hitta mer information om på den dedikerade hemsidan för projektet på NASAs hemsida.

Sidan www.ted.com är också att rekommendera för framtiden, där en mångfald av föredrag inom många ämnen är publicerade och finns gratis för allmän beskådan.

Spanske David Cardeñosa lyckades spela in nedsläckningen av stjärnan Yed Prior aka delta Oph i natt trots dåliga väderförhållanden vid hans observatorium i Valladolid. (se filmen på Youtube)

Amatörastronomen Anthony Wesley i Australien har upptäckt det som ser ut som ännu ett komet- eller asteroidnedslag på Jupiter. Sommaren 2009 var han först att lägga märke till en ny mörk fläck som sedan observerades av bland annat Hubbleteleskopet. Nu lyckades han istället fånga en kort, mycket ljus blixt som påminner om det man såg när kometen Shoemaker-Levy 9 bröt upp och kraschade in i gasplaneten.
Ännu mer otroligt är att fenomenet filmades samtidigt av den filipinske amatörastronomen Christopher Go, som är välkänd för sina kort på Jupiter.
Upptäckten kommer strax efter att proffs- och amatörastronomer, bland dem just Anthony Wesley, publicerat sin analys av vad som hände förra sommaren (mer hos hubblesite.org och hos Universitetet i Baskien, originalartikeln på ArXiv). De drog slutsatsen att det var en stenbumling på mellan 500 meter och en kilometer i diameter som slog ner. En sådan skulle kunna vålla stor skada om den skulle träffa jorden. Jupiters större massa gör dock att den är bättre än jorden på att fånga mindre himlakroppar, något som händer ännu oftare på solen.
Mer finns hos Bad Astronomy, Astroengine [och – tre dagar senare DN].
Vill du kolla in Jupiter själv syns den från landets södra delar i sydost strax innan soluppgång. Natten till lördag den 5 juni ligger den en bit till vänster om månen.

Ljuset är från järnjoner i solens miljontalsgrader heta korona – färgerna ger ett slags temperaturkarta över vad som händer när solen får ett utbrott. Vår närmaste stjärna kommer ut ur sitt långa aktivititetsminimum och NASA:s solsatellit SDO är där för att spela in just de händelseförloppen som sker snabbast och som vi annars inte har koll på. Fler spektakulära filmer finns på SDO:s Youtube-kanal och SDO:s hemsida. (Se även DN, Länstidningen i Östersund)

The known universe kan du också se direkt på Youtube.

Garth von Ahnen, konst- och astronomistudent i Kalifornien, har skapat denna fina animerade kortfilm om snubbarna (och älgen) som ligger bakom solsystemens fysik. Astronomiårets omslagspojke Galilei är förstås med, tillsammans med Newton, Kepler, Copernicus och Tycho Brahe. Se videon på Youtube.

Vinner Internationella astronomiåret därmed kampen med Darwinåret om bästa video? Konkurrensen är stenhård, i alla fall om man gillar lite hiphop av den gamla skolan och fyndiga texter. Kolla underbara evolutionsrappen 3.5 til infinity på Youtube. Nästan lika kul som en berusad älg i rymden.

Jag kan inte säga att absolut INGET kommer att hända år 2012. Kanske bryter ett 3:e världskrig ut, kanske dör många, vad som helst kan hända. Men det är inte på grund av att Mayaindianernas kalender tar slut då. Det är helt enkelt saker som händer, precis som World trade center attackerna.
Jag kan erkänna att jag också fick lite panik när jag först såg alla videon om Nibiru och år 2012. Detta gjorde jag för två år sedan. Men efter att ha läst om planeten, insåg jag att detta bara kunde vara en bluff. Det gäller att ta reda på information innan man blir orolig, vilket jag har lärt mig.

Läs gärna hela inlägget. Ännu mer pålitlig information om vad vetenskapen har att säga om 2012-stolligheterna kan du hitta på 2012hoax.org och hos NASA.
Fast… om man tänkte sig en himlakropp med radie fyra gånger Jupiters, som låg nånstans ute i Kuiperbältet med Pluto och Eris, och sedan placerade den i skalmodellen Sweden Solar System, då skulle den hamna precis där jag var på besök i måndags, vid Onsala rymdobservatorium, där det klotrunda 20 meters radioteleskopet dominerar utsikten…

På Onsala rymdobservatorium äger det klotrunda vita 20 meters teleskopet landskapet. Jag var där i måndags och fick en liten guidad tur av astronomen Cathy Horellou (t v; foto: Robert).