Populär Astronomi » dödsfall

Fredrik Schöier (1969-2011): ett forskarliv med ljus från stjärnornas slutskeden

Robert Cumming — Sat, 15 Jan 2011 14:44:05 +0000

Röda jätten R Sculptoris.
Bild: T. Maercker

När vår sol närmar sig livets slut blir den annorlunda än nu. Ljus, stor och med en kraftig och oberäknelig stjärnvind som släpper dess yttre lager ut i rymden där de så småningom röras om för att bilda nästa generation stjärnor. Sådana röda jättar är lätta att upptäcka men deras ljus är inte lätt att begripa sig på.
Astronomer har under de senaste decennierna gjort stora framsteg i att lista ut hur de röda jättar lyser – och därmed peka mot hur solens och galaxens framtid ser ut, och deras förflutna. De flesta av dessa forskare har du nog inte hört talas om; Fredrik Schöier var tills i fredags en av dessa doldisar, som under en snabb, intensiv och allt för kort forskarkarriär lyckades tillsammans med svenska, holländska och internationella kollegor lösa en del av de röda jättarnas gåtor.
Hans Olofsson, professor vid Chalmers och föreståndare för Onsala rymdobservatorium skriver i ett mejl till kollegor:
Han var min första doktorand i Stockholm och började sina forskarstudier 1994. Vi har sedan dess haft ett intensivt forskningssamarbete ända tills slutet kom. Han var en hängiven forskare och lämnar efter sig ett imponerande vetenskapligt arv med 55 granskade artiklar, huvudsakligen inom studiet av långt utvecklade röda jättar av AGB-typ, men också inom studiet av bildandet av lågmassiva stjärnor och tillhörande planetsystemsskivor. Det är en svår förlust för mig personligen, för våra samarbetspartners och kollegorna vid Onsala rymdobservatorium, men det går inte att jämföra med den förlust som hans fru Anna och de fyra barnen känner. Fredrik blev 41 år gammal.

Bengt Westerlund (1921-2008)

Robert Cumming — Fri, 13 Jun 2008 11:14:45 +0000

En av Sveriges mest namnkunniga astronomer har avlidit. Bengt Westerlund var professor i astronomi vid Uppsala universitet från 1975 till 1987, men redan innan hade han hunnit med en för den tiden ovanligt internationell karriär. Han var chef för ESO i Chile under sydobservatoriets uppbyggnad 1969-1975. Erfarenhet av den södra himlen hade han från sin tid som utsänd astronom vid Uppsalas Schmidtteleskop utanför Canberra i Australien, därifrån han började en lång forskningskarriär. Han var bland de första som i detalj studerade stjärnpopulationerna i både Vintergatan och dess grannar de Magellanska molnen. Hans namn lever vidare i Uppsala universitets Westerlundteleskop, och stjärnhopen Westerlund 1, som vi nu vet är den tyngsta stjärnhopen i vår galax.

Stjärnhopen Westerlund 1.

Ut i det omöjliga

Robert Cumming — Wed, 19 Mar 2008 07:54:00 +0000

— Det enda sätt att upptäcka gränserna för vad som är möjligt, är att våga sig förbi dem, ut i det omöjliga.
Det andra av Arthur C. Clarkes tre lagar

Arthur C. Clarke, författare och rymdpionjär, har gått ur tiden, rapporterar DN bland andra. Kanske dags att läsa om Malin Sandströms gästinlägg om hans liv och verk från i december. Ute i bloggosfären har Jennifer Ouellettes blogg Cocktail party physics en kort men fin dödsruna signerad författaren Lee Kottner, medan på annat håll får han kritik för att aldrig ha kommit ut som homosexuell.

Radioteleskopet SEST i Chile, där Lars E. B. Johansson var station manager, efter en snöstorm 1997. (Bild: L. Haikala)
I lördags drabbades Onsala rymdobservatorium av ett annat dödsfall: radioastronomen Lars E. B. Johansson som var med och grundade det framgångsrika svenska millimeterteleskopet SEST. Han var också den som kunde mer än någon annan om Onsalaobservatoriets golfboll-liknande 20-meters radioteleskop.
— Lars besatt en oerhörd, förmodligen inom Sverige unik, erfarenhet och kompetens för att driva ett högteknologiskt radioteleskop, skriver Onsalachefen Hans Olofsson i ett e-brev igår.