Falska färger återspeglar den variationsrikedom som Merkurius erbjuder (Bild: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie Institution of Washington)

Merkurius har man känt till sedan antiken, men den är en särskild svår planet att studera i och med att den ligger så nära solen. I den första delen av en serie on-line filmer ”Tour the Solar System” får man en fin översikt om denna planet, med massa intressanta fakta såsom möjligheten för is etc… Den 6-minuter långa filmen är värt att titta på och jag räknar med att uppföljarna beskriver det moderna solsystemet genom satelliter som varit ute och planerade framtida satelliter.

Mera hos Astronomy.com

En notis om en kolstjärna är helt plötsligt den mest lästa artikeln på DN:s nätupplaga. Vad har denna röda jätte gjort för att förtjäna sådan uppmärksamhet?

Stjärnan CW Leo, eller IRC+10216, ligger 500 ljusår från jorden, och är en särskild sorts röd jätte som är rik på kol. Sådana stjärnor tros skapa mycket av den kol som utgör våra kroppar, träd och oljereserver, så det är bra att vi har koll på dem. År 2001 kom en överraskning: vattenånga upptäcktes hos IRC+10216. Det stämde inte överens med astronomerna tänkt sig att kolstjärnor skulle funka, och ett antal möjliga förklaringar lanserades. Kunde vattnet vara resterna efter otaliga förångade kometer, asteroider och isiga stenblock, sådant som vi ser i vårt solsystem? Nu har Herschelteleskopet visat att den förklaringen är fel: vattenångan hos stjärnan är alldeles för varm. Inga förångade kometer alltså. Forskarlaget bakom upptäckten, där stockholmsastronomen Göran Olofsson ingår, tror istället att det är andra närliggande stjärnors ultraviolett sken som rubbar den kemiska balansen i stjärnans yttre lager, något som astronomerna tidigare inte lyckats ta med i beräkning. Nu har den bloggande kolstjärneforskaren Astrosmurfen inte uttalat sig om saken, men jag tycker det hela verkar ganska invecklat och tekniskt för att slås på såhär stort.

Men när det är en artikel i Nature och ett pressmeddelande från ESA, när astrofysikprofessorn Bengt Gustafsson ångrar i riksradio att forskarna har haft fel om något som rör livets viktigaste beståndsdelar, kol och vatten, och när brittiska BBC slår hårt på Herschel-trumman och någon får för sig att en bild på stoftmolnen kring V838 Mon (den är väl en stjärna den med) passar som illustration – ja då kan även en ganska teknisk nyhet kännas stor och spännande.

Herschelteleskopet är fantastiskt på riktigt. Nästa vecka samlas astronomer på Särö utanför Göteborg för att diskutera vad det upptäckt om hur stjärnor och planeter bildas. Vattenkemi också, men gamla bolmande kolstjärnor, hur än fuktiga de är, blir det nog mindre snack om.

Upphovsmannen, den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard (1857-1923), torde vara en av de mest namnkunniga i sin generation. Om inte annat har hans namn förevigats på stjärnkartorna genom att han både har gett namn till Barnards stjärna, den stjärna på himlen med störst egenrörelse, Barnards loop, en enorm supernovarest som kringgärdar större delen av stjärnbilden Orion, liksom drygt trehundra mörka nebulosor, däribland Barnard 33, Hästhuvudnebulosan som näst månen torde vara ett av himlens mest avfotograferade objekt.

Barnard vid Licks 36"-refraktor 1892. Bilden från Mary Lea Shane Archives of the Lick Observatory.

Barnard kom från mycket enkla förhållanden och började sin bana redan som nioåring och då som assistent hos en fotograf. Många år senare, fortfarande verksam inom fotobranschen, kom han att intressera sig för astronomin och samtidigt grundlägga sin framtid som kometjägare. En förmögen mecenat hörde talas om hans skicklighet vid teleskopet och erbjöd tvåhundra dollar för varje ny komet han upptäckte. Fem kometer senare hade han tillräckligt för att bygga sig ett hus. Samtidigt hade ryktet om denna bedrift öppnat en väg in i astronomin och 1887 anställdes han vid det berömda Lick-observatoriet.

Ett av hans viktigaste projekt vid Lick kom att röra dessa mörka nebulosor. Idag, och bland annat tack vare Barnard, vet vi att dessa är stora och kalla stoffmoln som är så täta att det skymmer bort ljuset från stjärnor eller emissionsnebulosor som ligger bakom dem. Men detta var långtifrån klart när Barnard började intressera sig för saken vid slutet av 1800-talet. En alternativ tolkning till de mörka stråken var förstås att de helt enkelt framträdde därför att området saknade stjärnor. Men genom att successivt fotografera av Vintergatsbandet och i detalj studera de mörka regioner han påträffade samlade han argument för att de verkligen existerade. En nyckelregion var till exempel Barnard 7 i Oxen. Här menade Barnard att det räckte med en hastig inspektion för att övertyga sig om att molnens var något mer än blott ett tomrum. Mer utförliga argument liksom en katalog över 182 objekt publicerades i en artikel i Astrophysical Journal 1919. Han fortsatte sedan sitt arbete och den slutgiltiga katalogen rymmer 349 objekt (men 370 nummer) och publicerades först efterhans död i den magnifika A photographic atlas of selected regions of the Milky Way (1927). (En enklare version finns här.) Atlasen har nyligen tryckts om och det ska kanske också sägas att om någon sitter på originalet så är det en smärre guldklimp.

Avslutningsvis uppmanar jag som vanligt intresserade läsare att se efter själv. Till de mer eftertraktade troféerna överhuvudtaget bland visuellt orienterade amatörastronomer hör förstås den ovan nämnda Hästhuvudnebulosan, men för att få en skymt av denna som ett mycket litet hack i den diffusa nebulosan IC434 i Orion, krävs ett rejält teleskop, filter, en riktigt mörk himmel liksom en stor portion erfarenhet. Betydligt enklare och under hösten väl placerade högt på himlen är några mörka nebulosor i Svanen. Här hittar vi först den enorma Norra kolsäcken. Strikt talat är detta inte ett Barnard-objekt, men området överlappar två mindre mörka nebulosor som finns med i katalogen som B348 och B349 och det är hur som helst ett bra ställe att börja på. Kolsäcken avslöjar sig bäst för blotta ögat och under en himmel som är tillräckligt mörk för att Vintergatan ska framträda tydligt. Ett objekt som däremot passar utmärkt för en kikare eller ett mindre teleskop är den långsmala B168 som rinner upp i Kokongnebulosan (IC5146) och som kan följas en och en halv grad västerut (själva kokongen kan däremot vara svår att få syn på).

Clear skies!

PS. I somras passerade dvärgplaneten Pluto framför den mörka nebulosan B92 i Skytten. En bild på denna tämligen unika tilldragelse finns här. DS.

Asteroidupptäckter sedan 1980. (Video: Scott Manley)

OK, visst. Stenbumlingarna har funnits därute väldigt länge. Men nu vet vi vilka de är och hur de snurrar, både de som håller sig på behörigt avstånd (de gröna prickarna) och de som vi delar omloppsbana med (de röda). Det är just de röda, de jordnära asteroiderna, som vi behöver hålla ett öga på. De flesta kommer aldrig speciellt nära oss, men asteroidkrockar har skett förut och kommer att ske igen.
Det är snyggt och tankeväckande – och gjordes av någon som inte får betalt för att forska. Världens astronomer, de svenska inräknade, sitter faktiskt på en massa snygga data som du aldrig får ta del av för att ingen ids programmera om dem till något som ser bra ut. Titta på asteroidsvärmarna, kära forskarvänner, och fundera ni inte skulle kunna göra något fint själva.

HD 10180, 127 ljusår bort, har hela fem bekräftade planeter i Neptunusstorlek och kanske två till mindre som forskarna ännu inte är helt hundra på. Alltså på god väg att bli den planettätaste solsystem vi känner till. Upptäckt av Genèveobservatoriets planetjägarteam med ESO:s instrument HARPS. Pressmeddelande hos ESO

Kepler 9, 2300 ljusår härifrån, är den första stjärnan som ibland skyms av inte bara en planet, utan två, kanske tre. Systemet är det första där man kunnat upptäcka skillnader i tiderna mellan planetpassagerna framför stjärnan som har att göra med hur de två Saturnus-stora planeternas tyngdkraft påverkar varandra. Pressmeddelande hos NASA

Så här tror man att planetsystemet rund HD 10180 kan se ut (Film: ESO/L. Calçada)

Samtidigt i Skandinaviens övriga rymdnationer: Rymdgymnasiets HotIce-lag tävlade i Norge i veckan för att få vara med på satelliten CanSat (vilka som vann rapporterar norska rymdcentret. NAROM). Och uppe i rymden hos våra egna äventyrare Mango och Tango har miljöbränslet HPGP precis testats med strålande resultat, rapporterar Krister Sjölander på Prismabloggen.

Vart tionde år bestämmer USA:s astronomer sig vad de helst vill hålla på med i framtiden. Forskningsråden är med i processen och resultatet kokar ner all spretande astronomisk kunskap till prioriterade önskelistor för framtida projekt, både rymdteleskop och teleskop på marken. Europa har förresten ett liknande program som heter Astronet. Den amerikanska Decadal Survey, som det heter, har nu samlat ihop och summerat de 324 diskussionsartiklar som skrivits och publicerats under det senaste dryga året. Allt i en rapport som släpptes för en dryg vecka sen av ordföranden, astrofysikern Roger Blandford och nu finns att ladda ner i sin helhet.
Astronomernas hetaste önskerymdteleskop då? Det heter WFIRST, ett överraskande nytt namn för nästan alla. Det fanns tidigare som designstudie som togs fram inom projektet JDEM, ett samarbete mellan NASA och USA:s energidepartement med mål att undersöka vad som ligger bakom universums accelererande expansion: den helmystiska mörka energin. Genom att kartlägga himlen i infrarödd ljus med hög upplösning, ska WFIRST se hur miljardtals avlägsna galaxer förvrängs av den mörka materian som ligger mellan oss och dem, något som kan hjälpa kosmologer att lista ut hur den mörka energin verkat under universums historia.
Kul grejer med andra ord, och viktigt om vi ska lösa astrofysikens just nu allra största gåta. Likaså kommer jätteutredningens förstahandsval för markbundna projekt, kartläggningsteleskopet LSST, kunna bidra till samma forskningsområde.
Astronomerna har med detta skjutit fram i tiden svaret på en annan, kanske större fråga: Är vi verkligen ensamma i universum? Trots lovord i rapporten och svindlande högkonjunktur för alla teleskop och instrument som letar efter, och hittar, exoplaneter, så blir det ingen stor satsning från USA. Okej, det är inte riktigt sant, WFIRST självt kommer att komplettera dess kosmologiska mål med att leta små planeter via tekniken mikrolinsning. Men de planeter som WFIRST hittar blir mycket svåra att följa upp med andra medel.
Kanske kan astronomer i Europa hitta på de teleskop som svarar på våra frågor om villkoren för liv runt andra stjärnor. Trots alla nya upptäckter är det ännu inte helt klart hur vi ska göra det, och amerikanerna kanske bara avvaktar en smula (det är i alla fall Julianne Dalcantons tolkning på bloggen Cosmic Variance). Med tanke på nya rekordstora planetsystem och annat skoj som kommer i veckan håller vi väl tummorna.

Konstnärs intryck av en magnetar, från wikipedia commons.

Vår närmaste stjärna solen är ganska normal; Medel-stor, medel-tung, och som majoriteten av stjärnor kommer den att sluta sitt liv som en vit dvärg, vilket i jämförelse med tyngre stjärnor är en ganska ospektakulärt. Mycket tyngre stjärnor exploderar i supernovor och kan bilda exotiska himlakroppar som neutronstjärnor, där stjärnorna har komprimerats så mycket att protoner och elektroner slagits ihop så stjärnorna nästan fullkomligt består av neutroner, eller svarta hål, så kompakta att inte ens ljuset förmår att undfly deras enorma gravitation.

Efter en ny upptäckt möjlig genom observationer av ESOs jätteteleskopVLT (Very Large Telescope) har forskare fått omvärdera vad man tidigare trott om slutfasen i utvecklingen för de mer massiva stjärnorna. Med hjälp av observationerna har europeiska forskare lyckats bevisa hur en magnetar – en ovanlig form av neutronstjärna med enormt starkt magnetfält –  formats av en stjärna på 40 solmassor. Enligt vad man tror sig veta om stjärnors evolution idag borde den istället ha format ett svart hål, men av någon oförklarlig anledning har den alltså istället blivit en magnetar.

- De här stjärnorna måste bli av med mer än 90 procent av sin massa innan de exploderar som en supernova. En sådan gigantisk massförlust innan explosionen innebär en stor utmaning för dagens stjärnutvecklingsteorier, säger Ignacio Negueruela, medförfattare till den publicerade artikeln om det tunga fyndet.

Magnetaren finns i stjärnhopen Westerlund 1, döpt efter forskaren Bengt Westerlund som upptäckte hopen under 1961, som utgör en fantastisk möjlighet för forskare, som ett sorts galaktiskt zoo med mängder av olika stjärnor och andra himlakroppar närvarande. Stjärnorna i en sådan stjärnhop formas mer eller mindre samtidigt, och utifrån den kvarstående populationen av stjärnor som finns där idag kan man begränsa massan på objektet.

- En stjärnas livslängd är direkt kopplad till dess massa: ju tyngre stjärna, desto kortare är dess liv. Om vi kan mäta massan för en enda av de kvarvarande stjärnorna kan vi vara säkra på att stjärnan som blev en magnetar måste ha varit ännu tyngre. Det här är mycket talande, då det inte finns någon accepterad teori för hur sådana extremt magnetiserade objekt bildas, förklarar Simon Clark, ledare för forskningsgruppen bakom upptäckten.

Forskare har funnit en möjlig förklaring till fenomenet där stjärnan som formade magnetaren ursprungligen befann sig i ett dubbelstjärnesystem, varvid interaktionen mellan stjärnorna då kan ha möjliggjort för att de nödvändiga stora mängder materia som krävs att föregångarstjärnan förlorat. Om så är fallet kan man ha upptäckt ett nytt viktigt element i stjärnors utveckling, nämligen om de föds ensamma eller i dubbelsystem. Vi får se om denna underliga magnetar kommer att göra oss visare eller ej.

Mer info finns i ESOs pressmeddelande här http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1034/

Einstein@Home är en datafördelningsprojekt som drivs av Max Planck institutet för gravitationell fysik och Wisconsin-Milwakee universitetet i USA. Projektet möjliggör användning av astronomiska observationer rörande gravitationsvåger och radio observationer från Arecibo observatoriet i omkring 500000 användares hemdatorer när datorn inte används, till exempel som skärmsläckare, och användaren kan då vara med och upptäcka diverse fenomen i bilderna. En sådan upptäckt gjordes nyligen av tre amatörastronomer Chris Colvin, Helen Colvin, och Daniel Gebhardt, som upptäckte an ny isolerad neutornstjärna som roterar 41 varv per sekund (en pulsar alltså). Den nya upptäckten är särskilt intressant då pulsaren är troligen en ”återanvänd” pulsar som en gång i tiden har haft en kompanionstjärna med mycket svag magnetfält.

Läs den vetenskapliga artikeln hos arXiv

Alexis skriver: En färggrann magnesium/kopparrik meteor från tidigt i morse. Utan måne och störande ljus på himlen var himlen mörk från Måleskog utanför Gränna. Tyvärr var himlen täckt av dis med några tjockare moln som ibland skymde stjärnorna. Det här fotot är resultat av när en lucka i molntäcket lyckligt uppträdde samtidigt som en meteor visade sig. Det gröna ljuset i början av spåret orsakas av upphettat magnesium eller koppar, medan syre och kväve i atmosfären ligger bakom den röda färgen där det slutar. Foto: © Alexis Brandeker

Mer om 2010 årets perseider, eller se fler bilder från hela världen i galleriet på spaceweather.com.

Den blåa kvasaren SDSS J0013+1523 och dess överglänsande värdgalax ligger ungefär 1,6 miljarder ljusår ut i universum. Bakom den, nästan 5 gånger längre bort, ligger en annan galax, som vi nu ser – tror forskarna – uppdelad och förstorad av kvasarens osynliga hemgalax framför den. (Bild: F. Courbin, G. Meylan, S. G. Djorgovski m fl/EPFL/Caltech/WMKO)

Svårupptäckta värdgalaxer ja: Kvasarer är så pass ljusstarka att det är ofta svårt, eller ibland omöjligt att ens se galaxen som de väntas ligger i mitten av. Ännu svårare är det att mäta galaxens massa. Men med hjälp av galaxen som skymtas bakom den aktuella kvasarlinsen kan man i princip uppskatta massan hos kvasarens värdgalax. Till det behövs Hubbleteleskopet och dess synskärpa, och teamet bakom upptäckten meddelar att de sökt och fått tid på Hubble för att göra nya bilder. Antagligen blir de snyggare än de aktuella bilderna på kvasaren och galaxen, som tagits med det stora men markbundna Keckteleskopet på Hawaii under inte helt optimala förhållanden, står det att läsa i forskningsartikeln på arxiv.org. Vi håller tummorna för att linstolkningen bekräftas med Hubble och inte visar sig vara en adaptivoptikteknisk synvilla.
Mer info och video finns hos Lausannes tekniska högskola på engelska och på franska och hos astronomen George Djorgowski som deltog i studien.

Hej så länge Tango! Den lilla rymdfarkosten Tango, bländande vitt i reflekterat solljus, fotograferades från sin större partner Mango strax efter separationen. (Bild: Rymdbolaget)

I övrigt hittar jag ännu inte ett ord om hur det går för Prisma-paret i svenska medier. Nu är det kanske inte så konstigt nu när Rymdbolaget uppdaterar bara på engelska (om än på ett exemplariskt sätt – och en rapport på svenska kommer snart i Populär Astronomis septembernummer). Men nu när allas blickar riktas mot Perseiderna är det synd att glömma bort Christer Fuglesangs små fjärrstyrda efterträdare däruppe.

Men vad sägs om ett skur av sprakande meteorlänkar. Brittiska Meteorwatch gjorde den underbara trailern ovan, som Assi tipsat om och trissar upp spänningen ordentligt. Projektet koordinerar skådare världen över och har bland annat en uppdaterad karta över alla som rapporterat meteorer via Twitter.
Titta på stjärnfallet behöver du inte göra ensam. Gå ännu hellre på stjärnvisning, till exempel på Botaniska trädgården i Göteborg på torsdag kväll, på Tycho Brahe-observatoriet utanför Malmö onsdag, torsdag och fredag eller i Norrköping hos astronomiklubben NAK eller i Örebro. Ännu bättre, gå på stjärnfest: på Öland pågår klassikern Sagittariusträffen hela helgen 12-15 augusti. NAK ordnar ‘meteorräkningskväll’ även natten mot lördag och antagligen siktar man på att rapportera till IMO. Hedervärt! Vill du göra det själv så finns vår polare Hans Bengtssons instruktioner om hur du räknar fram ditt ZHR här på Astronomiguiden och här är rapportformuläret hos IMO. Vad vet forskarna om meteorerna då? Läs om det hos till exempel meteorforskaren Detlef Koschny som tillsammans med kollegor spårade hundratals i 3D med en fiffig kamera, och skrev projektdagbok på sin blogg. Snittperseiden 2009, upptäckte de, åkte genom rymden med en hastighet på 150000 kilometer i timmen, började lysa vid 111 kilometers höjd, och skapade ett spår som nådde 14 kilometer nedåt när den brann upp (pdf). Exempel på bild är P-M Hedéns (även här t h) eller de i Spaceweather.com:s galleri. Mer om den aktuella meteorforskningen finns i Asta Pellinen-Wannbergs artikel i Populär Astronomi 2009.
Annan bakgrundsläsning hittar du hos Sky & Telescope, IMO:s perseidsida för 2010 och Universe Today.
Sista orden går till mikrobloggaren Esmeralda som summerade fint häromdagen: ”Glöm inte detta. Leta upp en mörk plats, ta med brassestolen, filten, termosen och njut.”

John Louis Emil Dreyer (1852-1926).

William Parsons gick bort 1867 och ansvaret för observatoriet gick då till hans son Lawrence Parsons, Fourth earl of Rosse. Lawrence insåg snart att han inte kunde sköta anläggningen själv och anställde därför den unge dansken John Louis Emil Dreyer som assistent. Tillsammans arbetade de vidare vid teleskopet och de upptäckte en lång rad nya nebulosor  och gjorde dessutom kontrollobservationer av många redan kända. Som ett resultat av arbetet publicerade Dreyer 1877 ett supplement till General Catalogue om ungefär tusen nya objekt. Därefter lämnade han Parsonstown och blev med tiden föreståndare för Armagh-observatoriet, även det i Nordirland. Observatoriet var i tämligen dåligt skick och Dreyer hade nu bara en jämförelsevis blygsam 10”-refraktor till sitt förfogande. Med dessa utgångspunkter kom han istället att ägna en stor del av sin karriär åt att ordna och systematisera tidigare observationer och det är i detta sammanhang som NGC-katalogen tar form. (Vid sidan av detta gjorde han stora insatser som astronomihistoriker med ett speciellt intresse för Tycho Brahe.)

I inledningen till katalogen förklarar Dreyer bakgrunden till arbetet. Astronomer som i Herschels efterföljd kontrollerat uppgifterna i General catalogue hade upptäckt en hel del brister, brister som Dreyer menar uppkommit naturligt, dels som en följd av konstruktionen av deras instrument och dels genom den brådska som de normalt arbetat under. ”Det finns därför många fall där General catalogue, trots att den visar prov på samvetsgrann noggrannhet både vad gäller observationer och reduktioner, inte står i överensstämmelse med himlarna (s. 2).” Dessutom har man sedan Herschels dagar hittat ytterligare en stor mängd nebulosor som inte finns med i katalogen. En revision, sammanfattar Dreyer, är alltså påkallad.

Dreyer publicerar sin New general catalogue of nebulae and clusters of stars, being the Catalogue of the late Sir John F.W. Herschel, Bart., revised, corrected, and enlarged 1888 (PDF:ad version här och webversion här). Den förtecknar alla de nebulosor och stjärnhopar som var kända vid slutet av 1887, totalt 7840 objekt. Under de drygt tjugo år som gått sedan Herschels katalog hade antalet alltså ökat med ungefär 50 %. Trenden skulle hålla i sig och redan 1895 publicerade Dreyer det första supplementet, den så kallade Index-katalogen (IC), med drygt femtonhundra nya objekt. Ytterligare drygt tio år senare, 1908, och efter att fototekniken kommit astronomin till godo, kom det andra supplementet (IC 2) med nästan fyratusen nya objekt. Det blev alltså en hel del – allt som allt rymmer Dreyers livsverk över trettontusen objekt.

Den kvantitativa utvecklingen har därefter fortsatt på samma väg — med större teleskop, känsligare fotoplåtar och bättre metoder har allt fler icke-stellära objekt upptäckts. Samtidigt, och som en direkt följd av detta, har astronomerna övergivit ambitionen att skapa den här typen av universella kataloger för att istället engagera sig i mer specialiserade utgåvor (vi ska återkomma till några av dessa senare i serien). Men Dreyers katalog har förstås överlevt och NGC-nummer används fortfarande flitigt. Däremot har katalogen setts över flera gånger och den mest ambitiösa revisionen pågår, om än under oklara förhållande, fortfarande. Bakgrunden till detta är å ena sidan dess centrala roll för astronomin och å den andra de många problem som den fortfarande innehåller. Både GC- och NGC-katalogen är ett sorts hopkok där data från mängder av observatörer har samlats in och bearbetats till en enhetlig form. Även om Herschel och Dreyer ansträngde sig till det yttersta för att kontrollera alla uppgifter så har det inte räckt. Idag känner man till över tusen fall där identifikationen av ett katalogobjekt med det objekt man faktiskt kan se på himlarna på ett eller annat sätt är problematisk. I det så kallade NGC/IC-projektet försöker man därför återskapa katalogen utifrån de ursprungliga observationerna för att om möjligt komma till rätta med alla felaktigheter, dubbleringar, sammanblandningar och förstås det åttiotal NGC-objekt som inte verkar existera.

Nästa vecka börjar dansen på riktigt för Mango och Tango. Film: Rymdbolaget (från Prismas Youtube-kanal)