En jämförelse mellan det förväntade effektet som man simulerat och det man uppmätt i experimentet. Chockområdena visas i gul färg. (Bild: A. Ravasio and A. Pelka / LULI, J. Meinecke and C. Murphy / Oxford Univ., F. Miniati / ETH Zurich)

Det interstellära mediet i galaxer består av en blandning av neutrala atomer såväl som ioniserad plasma. När den ioniserade gasen, som också är elektriskt laddad, svävar runt inom en galax, skapar den ett magnetfält som tillsammans med medelfältet för alla stjärnorna inom galaxen kallas det galaktiska magnetfältet. För att få en känsla för dessa galaktiska fältstyrkor kan man ta ett modernt kylskåp med upp mot 100 Gauss, Jorden med 0.25-0.65 Gauss, gasrika spiralgalaxer med 60 mikro Gauss, och Vintergatan med ungefär 10 mikro Gauss. Dessa till synes minimala galaktiska värden är tillräckligt stora för att skapa problem för allmänna teorier om elektromagnetism, som hittills har misslyckats få ihop fältstyrkan med mängden observerad gas i galaxer. Det behövs alltså en viss ”exotisk” initialmagnetfält vid galaxbildningsstadiet för att det nuvarande galaktiska fältet ska nå styrkor upp mot tiotals mikro Gauss.

I en nyligen publicerad artikel i tidsskriften Nature har man visat att ett så kallad Biermann batteri tan vara tillräckligt för att få värdena att gå ihop och lösa gåtan. Denna effect förklarar att ett magnetfält kan spontant uppstå när en krökt chockvåg går igenom ett ioniserad medium. För att testa idéen använde sig forskarna av en 500 mikrometer tjock koltråd inne i en ioniserad heliumkammare, och de bestrålade koltråden med laser tills den sprack och skapade en chockvåg som trängde sig igenom kammaren. Förhållandena kan mycket väl likna de i det protogalaktiska gasmolnet ur vilken en galax kan bildas, och det uppmätta magnetfältet ”råkar” vara det som behövs för att förklara galaxers magnetfält. Läs mera hos wired eller hos Space.com.

Tvillingsatelliterna GRAIL-A och B är ett NASA experiment som tar bilder på månens baksida för att studeras av mellan och högstadieelever. Experimentet är den första som enbart syftar på utbildning och dess högupplösningsbilder skapar unika utforskningsmöjligheter. Satelliterna, som vardera är ungefär lika stora som en tvättmaskin, skickades upp under september 2011, de hamnade i omloppsbana vid nyår, och nu tar tagit sina första bilder på månen. Någongång i mars kommer elever att kunna beställa bilder på sina favoritkratrar för att utforska månen. Se en videopresentation här…

Asteroiden Eros kommer denna vecka ovanligt nära jorden, bara 70 gånger längre bort än månen. För amatörastronomer med rätt utrustning världen över blir det ett tillfälle att upprepa ett klassiskt experiment som när det gjordes 1931 kunde med precision uppskatta hur långt det verkligen var till solen och planeterna. Nuförtiden gör man det bättre med radar men Eros parallaxprojektet uppmuntrar astrofotografer att prova tekniken på nytt.
Även för dig med en bra kikare är Eros inte lätt att få syn på från Sverige, trots Aftonbladets och Metros hurtfriska rubriker. Men här kommer några tips för dig som inte räds ett försök.

1. Inse att detta blir en utmaning. Eros är ljussvag (magnitud 8, lika svårsedd som Neptunus). Från Sverige ligger den dessutom inte speciellt högt upp på himlen.
2. Gå upp tidigt eller stanna uppe sent. Du ska titta mot den föga kända stjärnbilden med det för tillfället passande namnet Sextanten. Den ligger i söder under småtimmarna, en bit till höger om planeten Mars. Ladda ner Stellarium så får du järnkoll på vilket håll du ska titta.
3. Ta fram fältkikaren. Är det stjärnklart så går det nätt och jämnt att se Eros med en bra liten kikare (själv kör jag med en Nikon 8×25 som duger fint). Har du ingen kikare så får du njuta av Mars och (ännu en bit till vänster) Saturnus istället.
4. Skaffa karta. Nu behöver du en ordentlig karta för att hitta rätt. Astronomitidningen Sky & Telescope bjuder på en utmärkt pdf-karta som guidar dig fram som du bör skriva ut och ha med dig ut i kylan. Läs gärna Sky & Telescopes artikel om Eros.
5. Bli vän med de små stjärnorna i Sextanten. Med kikaren i ena stadiga handen och kartan i den andra behöver du nu hitta Eros, ännu en stjärnlik ljusprick bland alla Vintergatans små dussinstjärnor. Det gäller att hitta små stjärnmönster som din hjärna kan lära sig känna igen. Det är inte lätt!
6. Förundras över himlakropparnas litenhet. Hittade du rätt ljusprick? Då kan du känna tjusningen i att ha sett något som få har sett. Att se något som är bara 34 kilometer lång och 27 000 kilometer bort, som ändå verkar så lik alla dessa avlägsna stjärnor. För mer bakgrund om Eros, se intervjun med astronomen Alexis Brandeker i SVT.
7. Gör samma sak en annan natt och se hur Eros flyttat på sig. Det är beviset för att den verkligen ligger nära oss i rymden.
8. Jämför med en vän på andra sidan jorden. Eros ligger så pass nära att dess läge på himlen är olika sett från olika platser på jorden. Det är ju just det som Eros-parallaxprojektet går ut på.

Svårt men möjligt: hitta asteroiden Eros på himlen med hjälp av Karlavagnen, Mars. Kartor: Per Ahlin/Stockholms folkobservatorium/Astronomers Without Borders/transitofvenus.nl

I ett genialt enkelt experiment har två kanadensiska tonåringar skickat förmodligen världens första legoastronaut till rymden. Sjuttonåringarna Mathew Ho och Asad Muhammad från Kanada fäste en legogubbe vid en kartongbox med en digitalkamera monterad inuti, och skickade legomannen ovanför stratosfären med hjälp av en heliumballong. För att kunna återvinna legoastronauten och den rullande videokameran följde Ho och Muhammad väderprognoserna, och på så sätt kunde de uppskatta ungefär vart deras experiment skulle landa efter att heliumballongen spruckit. Deras superfina bilder har tagit nätet med storm. Här rapporterar tv-bolaget CBS, och man kan även ”gilla” legogubbens Facebook-sida.

Några händelser på stjärnhimlen får du faktiskt inte missa år 2012. Nu har Norrköpings mesta amatörastronom Sven Mårdh kommit med sin årliga topplista över himmelska begivenheter och den finns att läsa som pdf från Norrköpings astronomiska klubb. Listetta för året är såklart Venuspassagen den 6 juni (som vi redan tipsat om). Under småtimmarna åker Venus sakta framför solskivan och det blir sista gången i vår livstid som den gör det. För oss som redan sett henne briljera som aftonstjärna i januari är det ingen överraskning att Venus kniper även listans andra plats, tack vare en mängd möten med andra planeter och ljusa stjärnor under hela året. Jag ser dessutom också fram emot 27 december (3:a på listan) – då kommer en rätt ljus stjärna i Oxen släckas när asteroiden Lictoria far framför den – och den 15 juli när månen lägger sig iväg för Jupiter. Utöver det finns en komet, Mars och månfria stjärnfall att se fram emot. Läs hela listan och planera ett spännande astronomiår för dig själv.

Den kan bli årets viktigaste rymdfärd – men just nu är det oklart när den blir av. Dragon, byggd av företaget SpaceX, blir den första mer eller mindre privata rymdfarkosten som åker till och docka med den Internationella rymdstationen ISS. Det blir ett avgörande steg i NASA:s planer att öppna upp för nya aktörer i omloppsbana och att täcka upp för de nu nedlagda rymdfärjorna. Just denna gång blir det inte så kommersiellt som man skulle kunna tro. Dragon ingår i ett särskilt NASA-program, COTS för att utveckla den kommersiella sektorn. Det har faktiskt varit igång sedan 2006. SpaceX med entreprenören och visionären Elon Musk i spetsen leder just nu utvecklingen, strax före Orbital Sciences som bygger raketen Antares för NASA och COTS. Efter Dragons första framgångsrika rymdfärd 2011 (som Dag Kättström skrev om i Populär Astronomi 2011/1) blir Musk och SpaceX säkert först att nå ISS, men när är ännu mycket oklart. Dragons flygning till rymdstationen har skjutits fram ett antal gånger och SpaceX understryker på sin hemsida att framgång är ingalunda garanterad. Tidigare skulle Dragon upp den 7 februari, men enligt senaste besked får vi vänta åtminstone till slutet av mars (Huffington Post). Den åker med ombord på en Falcon 9-raket, också gjord av SpaceX, från rymdbasen Cape Canaveral i Florida. Under tiden bjuder SpaceX:s hemsida på en titt inuti kapseln.

Skottsekunden lever kvar och går inte samma öde till mötes som Pluto (tidigare rapport). De sekunderna som skjuts till för att försäkra att vår tideräkning följer jordens snurrande röstades inte bort när radiokommunikationsexperter träffades i Genève fredagen den 19 januari. Beslut om att omdefiniera dygnets längd och slippa de för världens datorer och satelliter jobbiga skottsekunderna är fortfarande aktuell, men skjuts nu upp till tidigast 2015. Skälet är enligt pressmeddelandet från Internationella teleunionen ITU att förändringens ‘sociala och legala’ konsekvenser ännu inte är tillräckligt utredda (se även BBC och Prylfeber). Framförallt är man orolig för eventuella problem när skillnaden mellan jordens tid och klocktiden blir kännbar – två tre minuter 2100 och en halvtimme år 2700. Dessutom, visar en officiell videoupptagning från fredagens möte, kände sig en del av världens länder att de inte har full koll på de tekniska aspekterna som ligger bakom förslaget och behöver mer tid att sätta sig in i frågan. Nästa skottsekund inträffar den 30 juni.

Vincent Meens från ITU:s arbetsgruppen om skottsekundens framtid förklarar beslutet om skottsekunden och vad som står på spel framöver. (Video: ITU)

Upptäckten gjordes den 23 januari 2004 från McNeils observatorium i Paducah, Kentucky. McNeil är som amatörastronom intresserad av astrofotografering, och just denna kväll testade han en nyinköpt 76 mm refraktor genom att fotografera Messier 78 i Orions stjärnbild. När exponeringen var färdig och han undersökte resultatet vid datorn la han genast märket till en liten sudd i utkanten av bildfältet som han inte kände igen sedan tidigare. Genom att jämföra med andra fotografier kunde han snart konstatera att detta måste vara en alldeles nyfödd nebulosa. McNeil fick några dagar senare kontakt med Bo Reipurth, astronom vid University of Hawaii och expert på nyfödda stjärnor. Reipurth kunde bekräfta upptäckten med hjälp av Geminiteleskopet och uppmanade McNeil att rapportera saken till Internationella astronomiska unionens telegramcentral. Här publicerades upptäckten i deras nyhetscirkulär den 9 februari 2004. McNeil beskiver sina känslor på klubbens hemsida:

The idea of this thing evolving from my 3-inch scope, which one can easily hold using one hand, to an instrument with more than 342 tons of moving parts is absolutely staggering! The fact that it all happened in less than 48 hours is even more thought provoking?

Som redan nämnts kunde McNeil själv slå fast att nebulosan saknades på äldre plåtar, däribland Digital Sky Survey (DSS) från 1994. Senare har det emellertid konstaterats att nebulosan varit synlig många år tidigare och att den fångats på en bild som publicerats i Sky & Telescope redan 1966. MacNeils nebulosa är alltså variabel. Vidare forskning har klargjort att nebulosan är associerad med en nyfödd och variabel stjärna – V1647 Ori – inbäddad i spetsen på själva nebulosan. Stjärnan har ännu inte stabiliserats varför den flammar upp då och då. Och när den gör det lyser den samtidigt upp den gas den är inbäddad i. Astronomer tror att detta är ett normalt skede i stjärnornas liv, och att de flesta stjärnor går igenom en liknande fas. McNeils nebulosa är emellertid ett av de få fall där vi faktiskt kan följa utvecklingen live på himlen.

McNeils nebulosa lämpar sig kanske bäst på astrofotografernas objektlista, men den rapporterades visuellt redan 2004 av en amerikansk amatör som observerade den med ett 250 mm teleskop. Därefter har den falnat bortom amatörteleskopens räckvidd under 2006 för att flamma upp igen under några månader 2008. I dagsläget verkar den åter ligga bortom räckvidd för även riktigt stora amatörteleskop. Men den kan förstå vakna till liv igen vilken dag som helst. Här finns också en ingång för variabelamatörer. I början av 2011 gick American association of variable star observers (AAVSO) ut med en förfrågan om observationer av den inblandade stjärnan, V1647 Ori. Under 2011 har den pendlat mellan magnitud 16,5 och 19. För den som vill göra ett försök kan man generera lämpliga kartor här (ange V1647 Ori).

Clear skies!

/Johan

Årets Crafoordpris i astronomi går till två forskare som bevisat att i mitten av Vintergatan finns ett supertungt svart hål. Tyske Reinhard Genzel och amerikanska Andrea Ghez har lett två team som hur stjärnor rör sig i mitten av vår galax. Med hjälp av värdelns bästa teleskop – Genzel med VLT i Chile och Ghez med Keckteleskopen på Hawaii – fann att de rör sig precis som man skulle vänta sig om det finns något mycket tyngt och osynligt alldeles i mitten som väger så mycket som 2,5 miljoner gånger solens massa. Mer finns hos KVA och hos Crafoordpriset.

Crafoordpriset i astronomi är en rätt prestigefylld utmärkelse. Vid sidan om Nobelpriset i fysik är det bara Kavlipriset i astrofysik som är större. Utdelning blir det den 14 maj då det också blir ett tvådagars symposium i Lund för att fira Andrea och Reinhard och deras framgångar.

I Crafoordprisets förklarar priskommitténs Bengt Gustafsson storheten i pristagarens upptäckter.

Vår tideräkning och jordens kan snart gå skilda vägar. Den 19 januari 2012 röstar experter i radiokommunikation på ett stort möte i Genève, ordnad av Internationella teleunionen (ITU), om ett förslag som omdefinierar UTC, koordinerad universell tid. Går det igenom innebär det slutet för skottsekunden, den lilla tidsförskjutningen som infördes 1972 för att se till att våra klockor stämmer överens med jordens rotation och därmed med solens upp- och nedgångar. Sedan starten har det införts 24 skottsekunder. En till får vi, kanske en av de sista, vid midnatt den 30 juni i år.

Förslaget att från och med 2018 koppla loss klockorna från jordens egen tidshållning, och därmed astronomins, är kontroversiell. För våra datorer blir det lättare om de slipper de besvärliga skottsekunderna. Till exempel hanterar Google skottsekunderna genom att sakta ner sin tideräkning istället för att skjuta in den extra sekunden. De mest tidskritiska systemen, de amerikanska gps-satelliterna till exempel, struntar redan i skottsekunderna och håller en egen tideräkning.

För astronomer och andra som behöver ha koll på jordens läge jämfört med himlen kan det innebära huvudvärk framöver, även om det dröjer rejält innan skillnaden mellan klocktid och jordens blir märkbar för de flesta. Situationen påminner om milleniebuggen, men omröstningen för tankarna till Pluto, som 2006 röstades bort som planet. Går skottsekunden samma väg? Inför mötet i Genève fick ITU:s medlemsländer rösta informellt i frågan, och bara 3 av 13 svarande ville behålla nuvarande definitionen av UTC med sina inskjutna sekunderna. Skottsekundens tid kan vara snart förbi. Kommer vi att sakna den?

Läs även ledaren i Economist, en artikel i Guardian, och forskarnas tankar om saken från konferensen The Future of UTC i oktober 2011.

Mer om ansvaret för hela haveriet finns i vår tidigare artikel.

Höjdpunkterna hittills inkluderar ett tal av den kände partikelfysikern Steven Weinberg, samt en visning av den nya dokumentärfilmen Saving Hubble, som handlar om det sista reparationsuppdraget till Hubbleteleskopet som skedde 2009.

Både Weinberg och denna film belyser relationen mellan vetenskapen och politiken i USA. Efter att partikelacceleratorn Superconducting Super Collider stoppades av kongressen 1993 har Weinberg varit starkt kritisk till vetenskapligt okunniga politiker, samt att skatterna i USA blivit så låga att stora och viktiga projekt inte längre kan utföras. Jag noterade också en del skarpa kommentarer gentemot att man lagt en stor del av de resurser som finns på bemannad rymdfärd, något som enligt Weinberg har försumbart vetenskapligt värde (bilden av viktlösa astronauter som äter viktlösa chokladpraliner dyker upp i huvudet).

Splittringen över frågan av meningen med människor i rymden togs också upp i Saving Hubble. Här beskrivs NASA:s chef mellan 2001 och 2006, Sean O’Keefe, som en ganska omdömeslös lakej till George W. Bush. Under Bush presidentskap skulle det mesta av NASA:s resurser styras om till kolonisering av solsystemet, inledningsvis månen och Mars. Saker som rymdteleskop och annat var inte viktigt. Dock slutade detta i en opinionsstorm från allmänheten, som till slut fick kongressen och senaten att engagera sig, och beslutet reverserades. Saving Hubble är en mycket välgjord film, som lyfter fram den stora glädje och entusiasm vanliga människor på gatan uttrycker när de blir tillfrågade om Hubble och dess bilder.

Uppenbarligen behövdes det en bemannad rymdfärd för att korrigera optiken i Hubble 1993, samt i flera efterföljande uppgraderingar och reparationer.  Weinbergs kontring mot detta är att för de pengar som det kostar att ha bemannade rymdfärder, hade man kunnat bygga och skicka upp många fler teleskop, även om varje teleskop skulle ha kortare livstid. Debatten lär fortsätta…

Trailer för Saving Hubble (via David Gaynes på Vimeo).