En av dem som därmed snuvades på upptäckten var den franske astronomen och kometjägaren Charles Messier (1730-1817). Messier hade varit på jakt efter Halleys komet men, på grund av brister i underlaget han fått från sin chef, letat på fel ställe. Istället snubblade han över en annan komet och det var när han följde denna över himlen som han upptäckte det objekt – Krabbnebulosan i Oxen – som skulle inleda hans berömda katalog. 

Charles Messier. Bilden från Wikipedia commons.

För moderna amatörastronomer samlar Messierkatalogen många av himlens mest uppskattade objekt. Men för Messier saknade dessa nebulosor – det vill säga vad vi skulle kalla galaxer, stjärnhopar och egentliga nebulosor – egenvärde, snarare betraktade han dem som ett gissel. Gemensamt har dessa objekt nämligen att de i ett litet teleskop har samma gråsuddiga skepnad som kometerna har innan de utvecklat sin svans, och det var ju kometerna Messier letade efter. Syftet med katalogen var därför helt enkelt att tabulera alla objekt som kunde lura kometjägare att ödsla värdefull tid på förklädda kometer. I detta ärende samlade han på sig data om redan kända nebulosor samtidigt som han i sina svep över himlen upptäckte en lång rad nya. Idag är han förstås ihågkommen för den katalog som blev resultatet, men själv skulle han nog ha räknat de tretton kometer han upptäckte under åren som sin viktigaste prestation.

Den moderna versionen av katalogen rymmer, beroende på hur man räknar, 109 eller 110 objekt (jag ska återkomma till detta i nästa del i serien), men så många finns inte i den ursprungliga publikationen. Messier publicerade första delen i den franska vetenskapsakademins handlingar 1774 och då innehöll den de 45 första objekten (M1-M45). Messier utökade sedan katalogen i flera omgångar och den slutgiltiga versionen publicerades 1781 och innehöll 103 objekt (M1-M103). Det betyder alltså att återstående sju objekten har lagts till i efterhand. M104 eller Sombrerogalaxen tillkom 1921 när den franske astronomen Camille Flammarion hittade en anteckning om denna i Messiers eget exemplar av den tryckta katalogen. M105 till M109 lades till 1947 av astronomen Helen Sawyer Hogg, med hänvisning till ett brev där Pierre Méchain, Messiers samarbetspartner, rapporterar om dessa objekt. Och M110, Andromedagalaxens granne, slutligen tillkom 1966 när amatörastronomen Kenneth Glyn Jones påtalade en enstaka observation som Messier publicerade först 1798 och som därför inte kom med i den ursprungliga katalogen.

Det finns mycket mer att berätta om Messierkatalogen och jag kommer därför att återkomma i ärendet i nästa del av serien. Tills dess kan den hugade läsaren förstås försöka observera några objekt i katalogen. På Populär Astronomis stjärnkarta finns ett tjugotal Messier-objekt markerade. Åtminstone stjärnhoparna når man lätt med en hyfsad himmel och en vanlig fältkikare (galaxerna däremot kan vara svårare). Och i tidskriften kan man dessutom följa Björn Stenholms mönstring av Messier-objekten som i det senaste numret nått fram till M41, en öppen stjärnhop i Stora hunden.

Okej, ungdomar från förr i alla fall. Från Malmö bloggar nypensionerade Ulf R. Johansson (t.v. i bilden) i Astronomiska Sällskapet Tycho Brahes nya Cassiopeiabloggen, som snabbt blivit en av mina favoritbloggar. Ulf R. skriver roligt om det mesta som fångar hans intresse. Som till exempel konsten att göra en nattmacka, ett besök hos engelska astronominestorn Patrick Moore med polaren Carsten anno 1960, varför Sydafrika sparkade en av sina främsta astronomer och vad tidens mest kända astronomer dött av.

Åka:s blogg Stjärnstoft och kugghjul är en till fast punkt i bloggosfären. Där kan man läsa om att forska på exotiska platser, eller, lite mer hushållsnära tjänster i diskhons naturkunskap. Borta på Akademisk frihet undrar man för övrigt om din gamla lavalampa funkar på Jupiter.

Nyhetsbloggen SpaceFlash med ena foten i Gävle och den andra i Göteborg blir allt bättre. Bland annat har de tittat på rymdstationens nya observationsrum Cupola.

På Rymdkanalen bloggar vanligtvis Charlotte och Arvid om det mesta i rymdväg. Ibland släpper de tangentbordet och låter kollegan Sven Grahn hålla på, som till exempel när han nyligen la upp en hisnande video från en flygning 2008 med sondraketen Maser-11.

På Rymden i dag är det numera oftast kortfattade roliga länkar som gäller, men Dag har också skrivit om Danmarks senaste rymdupptåg, Copenhagen suborbitals förestående raketuppskjutning från Bornholm. Under rubriken ‘Danskar har roligare’.

Roligare än svenska Mango och Tango just nu i alla fall. Nu blir de små dansarsatelliternas uppsändning ännu lite försenad, enligt Rymdbolaget-Krister Sjölanders senaste rapport på Prismabloggen.

Assi och Astronomibloggen finns numera i Luleå men ännu är det full rulle där: fina bilder på dödsstjärnemånen Mimas till exempel.

Har du varit ute och skådat på sistone? P-M Hedén lyckades (ovan) med bedriften att fånga solsystemets eget stoftmoln, zodiakalljuset, från Dalälven – se hela bilden här. Enligt André Franke på Astroinfo gör Venus nu entré på kvällshimlen och i helgen såg jag den hela två kvällar i rad strax efter solnedgången. Landets bloggande astrofotografer har också varit i farten: Göran Strand plåtade Orion och Cristofer firade Alla hjärtans dag med en riktigt pördig bild på Julgranshopen. Skånska slöjdastrobloggare (jajamen) Maria Ehrenberg har haft mindre tur med vädret men är det mulet så kan man alltid brodera en galax istället. Vid andra ändan av rymdkonstspektrumet rapporterar Månhusbloggen hur det går med planerna på att bygga en röd stuga på månen. Nu senast handlade det om teknikprov hos Mälardalens högskola, där man vet hur man gör ett uppblåsbart golv.

Vad händer i mikrobloggosfären då? På Twitter är svenska astronomer, proffs och amatörer, ännu ganska tysta, men Rymdsverige kvittrar gärna. Inte bara astronauten @CFuglesang: Vid sidan om rymdstyrelsechefen @OlleNorberg kan man följa Rymdbolagets presschef i Kiruna @Johanna_B_Roos; Odd Minde på Rymdgymnasiet är @Tornio_River och nyhetsförmedlaren Johnny Rönnberg gör en stark insats som @astrowebb.

En annan på Rymdgymnasiet är eleven Mikael Ingemyr som bloggar på On the discovering of distant worlds om sitt besök på teleskopet NOT och hur han observerade exoplaneten WASP-12 b. Nu rapporterar han att hans mätningar visar att planeten är den största kända exoplaneten. När börjar landets proffsastronomer blogga om sina upptäckter, undrar man.

Nu går rymdkarnevalstafetten vidare!

Jordskorpans största teleskop för synligt ljus ska bli E-ELT, European Extremely Large Telescope, med sin planerade spegel på 42 meter. Så är tanken i alla fall och 2010 är avgörandets år för projektet. Planerna är långt framskridna men ännu upp till diskussion är var teleskopet ska byggas, och hur det ska finansieras.
När det gäller stålarna så ser det ut som om medlemsländernas avgifter till Europeiska sydobservatoriet ESO kommer att behöva höjas. Snart kommer Vetenskapsrådet att besluta om Sverige ska vara med i projektet. I maj ordnas en hearing i Stockholm i frågan, enligt mina källor på VR.
Den roligare frågan om E-ELT:s läge kom idag närmare ett svar. En ESO-utredning har kommit fram till vilken som är den bästa av de platserna på kortlistan – fem i Chile och en på Kanarieön La Palma. Vinnaren såhär långt är berget Cerro Armazones, som ligger i norra Chile, nära Paranalobservatoriet och jätteteleskopkvartetten VLT (och helt i linje med tidigare skvaller). Se pressmeddelandet hos ESO. Därmed får det anses vara kört för platserna i Argentina och Marocko som tidigare föreslagits.
Spanien däremot är inte uträknat. Enligt utredningen har alla platserna på kortlistan, inklusive La Palma, sina förtjänster. Cerro Armazones vinner på en jämn hög standard på sina natthimlar, samt just närheten till VLT.
I Spanien är kampen om E-ELT en het fråga och den spanska regeringen har satsat mycket för att få bygga teleskopet på La Palma. Några som inte brydde sig lika mycket var fotbollslaget Real Madrid. Laget fick enligt nyhetsrapporter en förfrågan om att ta på sig specialgjorda tröjor till stöd för ett E-ELT på La Palma, men man vägrade klä om sig för teleskopets skull.
Mer om E-ELT hos ESO
Astronomen Sarah Kendrew tycker att ESO borde vara öppnare med man gjort valet

Klockan 21:55 onsdagen den 3 mars passerar sonden Mars Express bara 67 kilometer ovan ytan på Mars måne Phobos. Målet med besöket är att kartlägga den potatisformade månens inre konstruktion. För att göra det stänger man ner farkostens samtliga datasignaler för att kunna koncentrera sig på en enda fråga – hur mycket rubbas sondens bana av Phobos tyngdkraft? Det rör sig bara om millimeter, uppger ESA, men det ska räcka för att försöka avgöra hur massan är fördelad i den avlånga månen. Är den kanske bara en skrothög till himlakropp? Kan det rentav finnas håligheter inuti den (SR Vetenskapsradion)? Framförallt vill man veta hur Phobos blev en marsmåne: genom att fångas in av den röda planeten eller skapas av resterna efter en asteroidkrock?
Phobofilernas favoritmåne kan bli ett framtida mål för en bemannad Marsresa (New Scientist); innan dess ska den i varje fall få besök av den planerade ryska landaren Fobos-Grunt. Mars Express aktuella besök ingår i en serie av tolv förbiflygningar. Bland arbetsuppgifterna för dessa är att kolla om Phobos växelverkar med solvinden på samma sätt som månen gör. Det är förstås ett jobb för kirunabyggda experimentet Aspera: mer info om det finns hos Institutet för rymdfysik (UNT).
Mer om Phobos-besöket hos ESA, där det dessutom ska livebloggas.

Det är inte ovanligt att schlagertexter använder månen och stjärnorna som fond för en kärleksberättelse. Melodifestivalen 2010 i lördags bjöd på något alldeles utöver det vanliga, nämligen artisten Neos Mika-doftande slagdänga Human frontier. I låten berättar Neo om sin önskan att göra något vågat, precis som astronauten Neil Armstrong gjorde för 40 år sedan när han blev först att gå på månen. Textmässigt är låten arvtagare snarare till Polices Walking on the moon och Elton Johns Rocket man än ur-rymdschlagern, Hannas Anropar försvunnen från 2000 som ju blickade tillbaka till David Bowies deppiga Space oddity. Human frontier är knappast tidernas bäst formulerade argument för rymdforskning, men det låten berättar om månlandningen är helt historiskt korrekt – inga konspirationsteorier här inte. Inställningen är dessutom framtidsoptimistisk på ett trevligt retro sätt. I Schlager-EM-sammanhang skulle textens skakiga engelska säkert bli utskrattad. Men om några dagar blir det Andra chansen och snart skivsläpp och vi kommer höra Neo sjunga ett par gånger till det många tänker: om att vilja utforska allt i universum som vi ännu inte känner till.
Texten till Human frontier på text.nu

Rubriksättning är väl alltid svårt när det handlar om de galnaste galaxerna, de vars supertunga svarta hål riktar sina superenergiska strålar direkt mot oss. Det handlar alltså om en blazar som heter 3C 279, gammastrålning uppmätt av rymdteleskopet Fermi och en artikel i veckans Nature med ett ohyggligt antal författare, bland dem ett gäng fysiker och astronomer från Stockholm och Kalmar.
Fermi har alltså under sin tid i rymden bevakat blazaren i gammastrålning, samtidigt som den observerades i synligt ljus från marken. Blazarer blossar upp med ojämna mellanrum och det gjorde också 3C 279 i fin stil för ungefär ett år sedan. Fermi såg gammastrålningen öka, teleskopen på marken tyckte också att den blev ljusare, men märkligt nog blev gammasignalen samtidigt mycket mindre polariserad. Om vi snabbspolar till tolkningen (det är ju sent på kvällen då jag skriver detta, och man kan läsa mer i pressmeddelandet) så betyder det att den flimrande gammastrålningen från denna märkliga galax uppkommer på samma ställe som dess flimrande i synligt ljus, troligen uppemot 10 ljusår från det svarta hålet i mitten. Det är bra mycket längre ut än man trott att gammastrålningen skulle skapas. Kanske är själva strålen böjd, som en banan om man ska tro diagrammet i Nature. 3C 279 ligger förresten så pass långt bort att för ljuset och gammastrålningen är restiden från bananens ända till jorden drygt 5 miljarder år.

EU-minister Birgitta Ohlsson tycker inte om att kollegan, handelsministern Eva Björling, åkt till Libyen för att hjälpa statliga Rymdbolaget sälja sina havsövervakningssystem till Muammar Khaddafis otäcka diktatur. De tveksamma handelsförbindelserna avslöjades i programmet Korrespondentera den 3 februari. Uppe till diskussion var ett flygburet system som skulle hålla koll på flyktingar. Det är ett område där Libyen har ett dåligt rykte. (DN, debatt i AB)

Övervakning, i synnerhet av flyktingströmmar, är ett område som tycks bli allt viktigare för rymdbranschen. Frågan tog jag upp i en intervju i Populär Astronomis decembernummer med Rymdstyrelsens generaldirektör Olle Norberg. Norberg menar att i hans position som remissinstans i rymdfrågor är de etiska aspekterna av rymdövervakningssystem en fråga för politikerna.
– Det lönar sig inte i långa loppet att hemlighålla vad som är möjligt, säger han.
Hela intervjun finns här som pdf.

Rymdbolaget håller redan på med en hel del system som man, för att uttrycka sig diplomatiskt, inte skulle vilja se hamna i orätta händer. Häromdagen twittrade bolagets varumärkeskonsult Micco Grönholm att han var på besök på huvudkontoret i Solna. Säkert bara ett rutinbesök. Men nu bara några veckor innan Rymdbolagets stoltheter, de (helt fredliga) satelliterna Mango och Tango ska sändas upp vore det olyckligt om Rymdbolagets rykte skulle solkas av handelsministerns dåliga omdöme.

Vid Universitetet i Oslo är man experter på solen – och på att leta efter potentiellt omvälvande konstigheter i universums bakgrundsstrålning (bilden). (Bild: I. Wehus m. fl., via Nicolaas Ervik Groenebooms hemsida)

Som påtalats tidigare i serien var en handfull nebulösa objekt kända sedan antiken. I början av 900-talet utökade Al Sufi samlingen med Andromedanebulosan (M31), en stjärnhop i Seglet (IC2391) liksom den så kallade Klädhängaren i Räven (Cr399). Därefter dröjde det nästan femhundra år innan nya objekt upptäcktes och då i form av Stora och Lilla Magelanska molnen, liksom den så kallade Kolsäcken. Ytterligare hundra år senare introducerar Galilei teleskopet och med detta inleddes en ny era i nebulosaastronomi. Själv lyckades han bland annat upplösa Praesepe (M44) i stjärnor, samtidigt som han trots sina stjärnräkningar i Orion aldrig noterade Orionnebulosan (M42). Denna införlivas i familjen kort därefter av Fabri de Peiresc.

Med allt detta var enskildheter och långt ifrån resultatet av organiserade ansträngningar. Den första systematiska studien över nebulösa objekt, därtill ackompanjerad av den första uttalade nebulosakatalogen, publicerades i Palermo 1654 av Giovanni Batista Hodierna (1597–1660) (pdf-artikel om honom). Hodierna tillhörde den första generation astronomer som direkt inspirerats av Galileis upptäckter och vars arbete följde i dennes fotspår. Han publicerade till exempel efemerider för Jupitersystemet och han var snubblande nära att upptäcka Saturnus ring. Men det som mer än något annat kom att engagera honom var himlens nebulosor, en kategori som vid tiden inbegrep alla objekt som för ögat eller i teleskopet framstod som nebulösa, det vill säga vad vi skulle kalla stjärnhopar, galaxer, asterismer men också egentliga nebulosor.

Giovanni Battista Hodierna

Hodiernas katalog återfinns i De systemate orbis cometici (1654). Titeln avslöjar att huvudtemat är kometer, men en större del av arbetet är alltså ägnat nebulosorna. När han började sitt arbete var sammanlagt nio nebulosor kända som samtidigt var synliga från Siciliens horisont. Dessa beskrivs förstås i texten, men därutöver behandlas ytterligare 37 nebulosor som han hade upptäckt själv. Om man räknar bort hans många asterismer och de nebulosor som man idag inte kan identifiera entydigt, så upptäckte han nio, möjligen så många som femton, tidigare okända nebulosor. De nio utgörs av M6, M8, M36, M37, M38, M41, M47, NGC 2362 och NGC 6231.

Galilei hade visat att vissa nebulosor kunde upplösas i stjärnor med teleskopet, men i Hodiernas arbete upphöjdes detta till generell princip. När han till exempel lyckades upplösa tre stjärnor i den så kallade trapetsen i centrum av Orionnebulosan uppfattade han detta som ett tydligt tecken på att hela nebulosan kunde upplösas. Samtidigt var resultatet inte entydigt – Andromedanebulosan, som också tillhör de ljusstarka nebulosorna på himlen, kunde han till exempel inte upplösa. I Hodiernas föreställningsvärld falsiferade emellertid inte detta utgångspunkten, utan ledde i stället fram till en för tiden tämligen radikal slutsats. Traditionellt tänkte man sig att alla stjärnor och nebulosor satt fästade i den så kallade fixstjärnehimlen, den yttersta av de himlasfärer som man menade kretsade kring jorden, och att de därför hade ungefär samma avstånd till oss. Men om detta var riktigt, och Hodierna kunde upplösa Orionnebulosan, så borde han ju också kunna upplösa Andromedanebulosan. Hodierna löste problemet genom att istället anta att stjärnor och nebulosor ligger på högst olika avstånd från oss. De nebulosor han inte kunde upplösa låg helt enkelt för långt bort.

Hodiernas arbete, liksom hans nebolusakatalog, har idag en tämligen undanskymd plats i astronomihistorien. Men hade det inte varit för Messier så kanske amatörastronomer av idag hade börjat sin bana med att bocka av Hodierna-objekten. Varför inte göra ett försök? Man vet att Hodiernas teleskop förstorande 20 gånger och att det kunde nå stjärnor ner till åttonde magnituden, vilket betyder att en modern fältkikare är fullt tillräckligt för att följa honom i spåren. Hur många stjärnor kan din kikare till exempel upplösa i Orionnebulosans trapets?

NASA bjuder på en drös med Youtube-filmer om vad SDO kommer att göra, bland dem den här som visar upp den på ett fint sätt.

Europas bisarra men spännande jätte-radioteleskop LOFAR börjar komma igång på riktigt. Nu har man släppt en bild på en avlägsen galax som visar att LOFAR kan göra saker som inget teleskop tidigare kunnat göra, eller i alla fall ta de skarpaste bilderna av radiovågor med våglängd kring en meter, frekvens 173 megahertz alltså. Inte lika maffig som gårdagens nya bild på Orionnebulosan kanske (DN, ESO), men ändå imponerande.
Det tycker i alla fall Garrelt Mellema, astronom vid Stockholms universitet som länge jobbat med LOFAR:
– Jag blev riktigt, riktigt glad när jag såg bilden, säger han. Den ser väldigt bra ut, och dessutom är det här en frekvens där vi aldrig förr sett liknande bilder.
Garrelt skrev förresten om LOFAR i Populär Astronomis decembernummer och nu har jag lagt upp hans artikel som pdf. Snart LOFAR dessutom inte bara på holländsk mark utan även i Sverige vid Onsala rymdobservatorium i norra Halland: det kan du också läsa om i artikeln.

Den 6 januari upptäcktes en mycket märklig asteroid – med en svans. Den fick i början katalognamnet P/2010 A2, precis som en komet skulle ha gjort, men den hittades mitt i solsystemets asteroidbälte där kometer sällan vistas.
Nu i slutet av januari vände rymdteleskopet Hubble blicken mot asteroiden och fångade en häpnadsväckande bild. Astronomen Dave Jewitt och hans kolleger, som tog Hubblebilden, tror att vi ser här något som aldrig setts förut – resterna efter en asteroidkrock.
Det märkliga X-mönstret i svansen av stoft och grus som sträcker sig bakom 2010 A2 skapades, tror man, av ett krock mellan två okända små asteroider.
Att 2010 A2 ligger mitt i asteroidbältet räcker som bevis för att det inte är en komet, trots svansen. Det menar Ola Karlsson, som forskar om asteroider vid Uppsala universitet.
– Skulle det kunna vara en komet så skulle den ha haft väldigt svårt att parkera sig i en sådan bana. I så fall talar man om nånting väldigt unikt.
Den ljusa kärnan, som är cirka 140 meter i diameter, ligger dessutom inte helt i mitten av stoftmolnet som omger den. Det är ytterligare ett tecken på att en dramatisk händelse ägt rum.
2010 A2 upptäcktes inom det amerikanska kartläggningsprojektet LINEAR som har många kometupptäckter på meritlistan.
Det är ingen överraskning för astronomer att asteroider kolliderar ibland. Men det här är första gången då vi kunnat se på kort efter att det har hänt.
– Att överhuvudtaget bevittna en naturlig krock, det är högst ovanligt, säger Ola Karlsson. För objekt som man kan se kan det röra sig om minst 1000 år mellan krockar.
Astronomer tror att krockar mellan större kroppar i asteroidbältet ligger bakom de så kallade jordnära asteroiderna, som i värsta fall kan utsätta jorden för hot. Vi frågade Dave Jewitt:
Kan 2010 A2 kan hjälpa forskare att förstå de jordnära asteroiderna?
– Ja. Men en närmare länk är den till meteoriterna. De skapas av händelser som den här och sedan transporteras de till jorden av dynamiskt kaos, kanske med hjälp av strålningskrafter, säger han.
Det är med andra ord ändå mycket som ska till innan asteroidskrot från sådana krockar kan nå jorden.
– Det är inte så att det som kastas ut bara blästras från asteroidbältet till jordens bana i ett skott, tillägger Jewitt.
Läs mer på hubblesite.org. Svenska medierna verkar (förutom Nyhetskanalen) ännu inte ha vaknat.

Nya bilder på Pluto från Hubbleteleskopet visar att den före detta planetens yta förändras med tiden. Sedan Hubbles första bilder 1994 har observationer från markbundna teleskop visat att planetens atmosfär blivit tjockare sedan dess banan tagit sig närmare solen. De nya Hubble-bilderna tyder på skillnader inte bara mellan 1994 och nu, utan även mellan olika områden runt Plutos yta. De visar en föränderlig himlakropp där avdunstande koldioxid på olika ställen verkar skapa ett slags väder. Framförallt har Pluto blivit rödare (men inte på grund av att den skäms för att inte vara planet längre – den rodnade tydligen redan mellan 2000 och 2002). Bilderna blir enligt forskarna de bästa vi får på Pluto innan sonden New Horizons kommer på besök 2015.
Mer info och fler bilder hos hubblesite.org