Den 6 januari upptäcktes en mycket märklig asteroid – med en svans. Den fick i början katalognamnet P/2010 A2, precis som en komet skulle ha gjort, men den hittades mitt i solsystemets asteroidbälte där kometer sällan vistas.
Nu i slutet av januari vände rymdteleskopet Hubble blicken mot asteroiden och fångade en häpnadsväckande bild. Astronomen Dave Jewitt och hans kolleger, som tog Hubblebilden, tror att vi ser här något som aldrig setts förut – resterna efter en asteroidkrock.
Det märkliga X-mönstret i svansen av stoft och grus som sträcker sig bakom 2010 A2 skapades, tror man, av ett krock mellan två okända små asteroider.
Att 2010 A2 ligger mitt i asteroidbältet räcker som bevis för att det inte är en komet, trots svansen. Det menar Ola Karlsson, som forskar om asteroider vid Uppsala universitet.
– Skulle det kunna vara en komet så skulle den ha haft väldigt svårt att parkera sig i en sådan bana. I så fall talar man om nånting väldigt unikt.
Den ljusa kärnan, som är cirka 140 meter i diameter, ligger dessutom inte helt i mitten av stoftmolnet som omger den. Det är ytterligare ett tecken på att en dramatisk händelse ägt rum.
2010 A2 upptäcktes inom det amerikanska kartläggningsprojektet LINEAR som har många kometupptäckter på meritlistan.
Det är ingen överraskning för astronomer att asteroider kolliderar ibland. Men det här är första gången då vi kunnat se på kort efter att det har hänt.
– Att överhuvudtaget bevittna en naturlig krock, det är högst ovanligt, säger Ola Karlsson. För objekt som man kan se kan det röra sig om minst 1000 år mellan krockar.
Astronomer tror att krockar mellan större kroppar i asteroidbältet ligger bakom de så kallade jordnära asteroiderna, som i värsta fall kan utsätta jorden för hot. Vi frågade Dave Jewitt:
Kan 2010 A2 kan hjälpa forskare att förstå de jordnära asteroiderna?
– Ja. Men en närmare länk är den till meteoriterna. De skapas av händelser som den här och sedan transporteras de till jorden av dynamiskt kaos, kanske med hjälp av strålningskrafter, säger han.
Det är med andra ord ändå mycket som ska till innan asteroidskrot från sådana krockar kan nå jorden.
– Det är inte så att det som kastas ut bara blästras från asteroidbältet till jordens bana i ett skott, tillägger Jewitt.
Läs mer på hubblesite.org. Svenska medierna verkar (förutom Nyhetskanalen) ännu inte ha vaknat.

Nya bilder på Pluto från Hubbleteleskopet visar att den före detta planetens yta förändras med tiden. Sedan Hubbles första bilder 1994 har observationer från markbundna teleskop visat att planetens atmosfär blivit tjockare sedan dess banan tagit sig närmare solen. De nya Hubble-bilderna tyder på skillnader inte bara mellan 1994 och nu, utan även mellan olika områden runt Plutos yta. De visar en föränderlig himlakropp där avdunstande koldioxid på olika ställen verkar skapa ett slags väder. Framförallt har Pluto blivit rödare (men inte på grund av att den skäms för att inte vara planet längre – den rodnade tydligen redan mellan 2000 och 2002). Bilderna blir enligt forskarna de bästa vi får på Pluto innan sonden New Horizons kommer på besök 2015.
Mer info och fler bilder hos hubblesite.org

Läs originalartikeln från Hammer och kollegor på arXiv

Alla älskar att vara rädda för svarta hål, och den här veckan har bjudit på mer än sin beskärda del av rackarna. Så vi behöver vara systematiska för att inte dras in i förvirringens mörker:
Basfakta: Svarta hål är ställen i universum där all materia förfaller vara nerpackad i en punkt och omgiven av ett område därifrån ljus inte kan ta sig ut. I SVT2 och SVT Play går programmet De svarta hålens gåta som berättar om svarta hål i allmänhet.
Två sorts hål som det finns goda bevis för i verkligheten:
(1) de supertunga hittas i mitten av t ex spiralgalaxer, väger hutlöst mycket, och gillas av Muse-fans. Man vet inte hur de skapas (DN nyligen).
(2) de lätta hittas i dubbelsystem tillsämmans med stjärnor. Väger rätt lite. Skapas när en tung stjärna exploderar som supernova, gärna med en blixt av gammastrålning.
Veckans hål nr 1 då: Astronomen Paul Crowther med kollegor har hittat och mätt massan på ett lätt svart hål i den snygga spiralgalaxen NGC 300 (t ex SVT). Lätt och lätt förresten; det väger cirka 15 gånger solens massa, och blir således det tyngsta lätta svarta hålet som vi känner till. Läs mer om det hos ESO (pressmeddelandet är jag delvis skyldig till), eller kolla artikeln på arXiv.org.
Veckans hål nr 2 och 3: I tidskriften Nature presenteras två extremt energiska stjärnexplosioner som för allt i världen ser ut som gammablixtar, fast utan blixten i gammastrålning. Materia tycks ha kastats ut i rymden med hastigheter upp till 85 procent av ljusets hastighet, åtminstone i det ena fallet. Svensk inblandning finns i båda fall: stockholmastronomen Claes Fransson är med i teamet som studerat supernovan 2009bb, och supernovan 2007gr observerades med radioteleskopnätverket eVLBI där teleskop vid Onsala rymdobservatorium ingår. Pressinfo om dessa finns hos amerikanska NRAO och hos holländska Astron.
Veckans hål nr 4: Svarta hål, exploderande stjärnor och galaxernas virvlande mittpunkter är spännade för både forskare och allmänheten. En liknande skräckblandad förtjusning verkar väckas av följetongerna om Saab och Volvo. Det förklarar säkert varför S-ledaren Mona Sahlin i veckan kallade den industriella utvecklingen för ett svart hål i regeringens politik (KvP).
Slutligen tipsar bloggaren Magnus Ehinger om kärncentrumet CERN:s nya hiphoplåt the Black hole rap, som är tänkt att lugna alla som trott att det skulle kunna bildas farliga svarta hål i LHC. Synd bara att de inte döpte den till Fear of a black hole planet.

The known universe kan du också se direkt på Youtube.

Kretsande kring Mars finns NASA-sonden MRO som tagit några av de mest spektakulära bilderna från vår röda granne. Senast, till exempel, otroliga sandmönster som påminner om träd. Nu sedan några dagar kan vemsomhelst önska en Marsbild från superkameran HiRise ombord på MRO. Det är bara att registrera sig, bläddra bland planetens kartor, de funkar ungefär som Googles på jorden, och välja något intressant som du tycker förtjänar närmare forskning. Projektet heter HiWish. Det går också att granska mål som andra föreslagit: tidigare landningsplatser, möjliga spår vatten och lava, spännande kratrar och berg. Förresten hälsar HiRise-teamet att ‘Ansiktet på Mars’ har man redan kikat noga på, men för dig som vill leta bevis på aliens finns såklart inga hinder.
Mars kan du förresten se alldeles själv på natthimlen under senvintern. Planeten lyser brandgult och klart mot sydost-syd under januarikvällarna mellan Lejonets och Kräftans stjärnbilder, och konkurrerar ut samtliga stjärnor med undantag för färgsprakande Sirius lågt i söder och sydväst.

Brahes katalog – tillkommen vid hans observatorium Stjerneborg på Ven – markerade på samma gång början på den moderna, observationella astronomin, som slutet på en tradition med rötter i antiken. De siktinstrument som Brahe använde överträffade förvisso allt som tidigare byggts, både i utförande, storlek och precision, men de konstruerades fortfarande utifrån principer som använts sedan antiken. Men bara några år efter att Brahe fått katalogen färdig introducerade Galilei teleskopet i astronomin och därmed blev alla de instrument Brahe utvecklat, liksom på sikt också de data han producerat, omoderna. 

Men alldeles oavsett detta var Brahes katalog en makalös prestation och arbetet med observationer, reduktioner och beräkningar hade engagerat honom och hans assistenter i åratal. Precisionen överträffade de antika föregångarna med en faktor tio – i Almagests stjärnkatalog låg noggrannheten på ungefär en tredjedels grad, men hos Brahe på några få bågminuter. Lite kuriöst i sammanhanget är att samtidigt som Brahe var besatt av att öka precisionen, fuskade han lite på sina ställen: Källkritiska studier har visat att av katalogens 1004 stjärnor är de fyra sista liksom sex stjärnor i Ormbäraren helt enkelt påhittade. En förklaring som givits är att när Brahe hastigt tvingades lämna Ven var katalogen bara några få stjärnor från fullbordan och att han helt enkelt fyllde på med några extra stjärnor i listorna för att projektet skulle verka färdigt. Brahe hade sannolikt tänkt sig att vid ett senare tillfälle stryka de fabricerade stjärnorna, men eftersom han dog bara några år senare (1601) blev det aldrig gjort. 

Tycho Brahes Sextant. Bilden från Wikipedia Commons.

Brahes plötsliga frånfälle innebar också att han aldrig hann trycka katalogen i sin helhet och denna uppgift föll därför på hans efterträdare. Som katalog betraktad utkom den först 1627, och då som en del av Johannes Keplers (1571–1630) Rudolfinska tabeller. Redan 1603 hade emellertid tysken Johann Bayer (1572–1625) tagit manuskriptet som utgångspunkt för astronomihistoriens kanske mest kända stjärnatlas, Uranometria. 

Uranometria var långtifrån den första stjärnatlasen, men däremot den första atlas som återgav hela stjärnhimlen, alltså även de sydligaste delarna av den södra stjärnhimlen. Utöver Ptolemaios 48 traditionella stjärnbilder introduceras därför tolv nya konstellationer, däribland Påfågeln, Tukanen och Svärdfisken. Underlag för dessa hade Bayer förstås inte hämtat från Brahe, utan från några av de sjöfarare som gjort en första kartläggning av den södra stjärnhimlen. 

Orion från Bayers Uranometria. Bilden från Wikipedia commons.

Men utöver att ha gett oss en komplett stjärnhimmel är Bayers atlas mest känd för det sätt den anger stjärnornas magnituder, ett bruk som fortfarande lever kvar. Utan vare sig teleskop eller fotometrar att tillgå uppskattade man sedan antiken stjärnornas magnituder i sex steg där första magnitudens stjärnor var de starkaste och sjätte magnitudens de svagaste ögat kunde uppfatta. Bayer följer denna praxis och på kartorna skiljs de olika stegen åt typografiskt. Men för att sedan skilja stjärnorna åt inom en stjärnbild börjar han använda en kombination av bokstäverna i det grekiska alfabetet och genitivformen på stjärnbildernas namn. För en given stjärnbild började han med att namnge första magnitudens stjärnor, exempelvis alfa Orionis (Betelgeuse), beta Orionis (Rigel), följt av andra magnitudens stjärnor gamma Orionis (Bellatrix), delta Orionis (Mintaka) och så vidare genom varje magnitudsteg. När de 24 grekiska bokstäverna tog slut, fortsatte han med det latinska alfabetets gemener, och efter dessa med de latinska versalerna. 

Av detta följer alltså att den bayerska notationen – alfa till omega – också beskriver en fallande magnitudsekvens, men detta är bara nästan sant. Beta Orionis är i själva verket starkare än alfa Orionis. Bayer hade inga möjligheter att skilja magnituderna exakt så ordningen inom ett magnitudsteg avgjordes av andra saker som exempelvis mytologiska hänsyn, vilken stjärna som gick upp först eller ibland slumpen. 

Avslutningsvis, och för att få en känsla för de problem som Bayer brottades med, kan läsaren försöka sig på en egen magnitudskattning. Kan du med blotta ögat och utan hjälp av kartor eller liknande, avgöra ordningen bland till exempel Orions eller Stora Björns huvudstjärnor? Inte alldeles enkelt.

Nu kommer veckans andra svenska planetupptäckt (läs om den första här).
Minns du planettrion som 2008 blev det första främmande solsystemet på bild? Nu har ett forskarlag från tyska Heidelberg med svenska astronomerna Markus Janson och Carolina Bergfors i spetsen lyckats med bedriften att mäta spektrumet för en av planeterna. Tidigare har rymdteleskopen Hubble och Spitzer kunnat få fram spektra av exoplaneter, men bara genom att jämföra hur en stjärnas ljusfördelning skiftar när planeten försvinner bakom den. Det nya spektrumet av planeten HR 8799 c, taget med jätteteleskopet VLT i Chile, är visserligen brusigt och visar endast hur den ser ut i ljus med våglängd kring 4 mikrometer. Men det är först i sitt slag och räcker enligt forskarna för att konstatera att enkla teorier för planetens atmosfär och hur den lyser inte funkar speciellt bra.
Carolina Bergfors (bilden) är doktorand i Heidelberg och var med och genomförde de banbrytande observationerna. Hon berättar i ett mejl att vi kan vänta oss fler och ännu bättre spektra av planeterna runt HR 8799 framöver.
– Jag och Wolfgang Brandner var på Paranalobservatoriet i höstas för fyra gånger fem timmars observationer med NACO. Målet var att observera de båda yttersta av de tre planeterna i systemet, HR 8799 b (7 Jupitermassor, 68 ae från stjärnan) och HR 8799 c (10 Jupitermassor, 38 ae fran stjärnan). På grund av molnighet kunde vi dock bara använda oss av en natts observationer, totalt fem timmars observationer av HR 8799 c, varav den totala integrationstiden för spektrumet var ca 3 timmar. I framtiden hoppas vi att vi kan få ett spektrum av också den yttersta planeten och kanske till och med den innersta planeten, HR 8799 d (10 Jupitermassor, 24 ae).
Stjärnan och dess planeter ligger 130 ljusår bort i stjärnbilden Pegasus.
Pressmeddelande hos ESO (som jag var med och översatte)

2. Lilla asteroiden 36614 Saltis (t h) upptäcktes 2000 av dåvarande astronomistudenten Alexis Brandeker vid dåvarande Stockholms observatorium i Saltsjöbaden. Nu är Alexis proffsastronom, observatoriet är kvar med hyresgäst Kunskapsskolan, och torsdagen den 14 kl 14 invigs asteroiden Saltis i nationella stoltheten Sweden Solar System. Mer hos Ny Teknik