Efter många förseningar är Dragon klar för rymden. Om allt går enligt plan blir det första gången som en kommersiellt byggd rymdfarkost når den Internationella rymdstationen ISS.
Företaget SpaceX med internetmiljardären och visionären Elon Musk i spetsen ingår sedan många år i ett samarbete med NASA. Nu blir det ett första riktiga test av den slimmade rymdindustrin där SpaceX just nu är ledande.
Musk och SpaceX är mycket tydliga med att de kan misslyckas denna gång.
– Det finns en massa skit som kan gå fel”, sa han i en intervju i Forbes nyligen.
Enligt väderprognosen för uppsändningsplatsen vid Cape Canaveral i Florida är chanserna goda att SpaceX kommer iväg vid utsatt tid, kl 10:55 svensk tid på lördag. Först på fjärde och femte dagen i rymden är det dags för dockning med hjälp av astronauterna ombord på ISS, bland dem ESA:s André Kuipers.
Om allt lyckas blir Dragon ett helt nytt sätt att transportera saker både till rymdstationen och tillbaka till jorden, något som för tillfället bara kan göras med Rysslands Sojuz och Progress-kapslar.
Att även transportera astronauter ligger en bit in i framtiden för SpaceX, men för Elon Musk är det ett självklart mål. Eller snarare delmål för ännu större drömmar. I en intervju i New Scientist i december sa han att målet är att sätta miljontals människor på Mars.
Uppsändningen kommer att sändas live på spacex.com. Tills dess har Spaceflight Now kontinuerlig bevakning och Musk själv kan du följa på twitter.com/elonmusk. I SpaceX välskrivna presskit finns allt du behöver veta om flygningen.
[Uppdatering: Lördagens uppsändningsförsök avbröts i sista sekunden på grund av övertryck i ena motoren. Nästa försök blir 09:44 svensk tid på tisdag 22 maj.]

Nyligen publicerade det holländska universitetsbiblioteket i Leyden en nätupplaga av en unik astronomisk vänbok av denna senare modell. Vänboken hade ursprungligen sammanställts av fysikern och nobelpristagaren Hendrik Lorentz och getts i gåva till astronomen och föreståndaren vid Leiden-observatoriet Hendrik van de Sande Bakhuyzen (1838-1923) i samband med dennes pensionering 1908. Boken, som idag återfinns i universitetsbibliotekets specialsamling, är en lika rejäl som bräcklig pjäs, så bräcklig att den måste hanteras med yttersta försiktighet. Men nu finns den alltså att tillgå digitalt.

Boken är sorterad efter länder och observatorier. Den börjar i Nederländerna med Bakhuyzens eget observatorium i Leyden, och gör sedan nedslag runt om i Europa. I de flesta fall viks en hel sida, ibland flera, åt ett specifikt observatorium och innehåller fotografier på personal, byggnader och instrumentering. Sverige är förstås representerat, men bara i form av en serie porträttbilder. Så vill du få en doft av en svunnen tid då teleskop fortfarande såg ut som teleskop, då astronomerna bar hår i ansiktet och då Pulkova-observatoriet fortfarande var den astronomiska världens mitt ska du klicka här (notera att det går att söka både på personer och institutioner).

På nya hemsidan knutlundmark.se hittar du allt om en av Sveriges främsta astronomer. Ulf R. Johansson och Peter Linde, initiativtagare till sajten, berättar om en mångsidig, berömd och nästan folkkär astronom – och efterlyser fler minnen till arkivet.

Med vår sajt, ägnad minnet av Norrlandsfödde Knut Lundmark (1889-1958), utan tvekan Sveriges mest kände astronom på 1900-talet, hoppas vi återuppväcka intresset för en ovanligt profilstark yrkesastronom och kulturpersonlighet.

Lundmark blev professor i Lund, varifrån han också tog initiativet till Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe 1937. I Lund fortsatte han att engagera sig i galaxforskningen men ägnade också mycket tid åt att handleda en rad yngre forskare. Bland dem Sveriges första kvinnliga fil dr i ämnet astronomi, Frida Palmér.

Knut Lundmark författade mängder av betydande inomvetenskapliga rapporter och artiklar och runt 1920-25 var han en av de tongivande i debatten om galaxernas vara eller icke-vara (”The Great Debate”). Lundmark var sedan tonåren en entusiastisk ”island universe”-försvarare, men de avgörande bevisen saknades. Först med de stora teleskopen i Kalifornien (Mount Hamilton och Mount Wilson), där Lundmark arbetade i början av 1920-talet, och teleskopens nova- och cepheidupptäckter i Andromedagalaxen, klarnade bilden.

Knut Lundmarks status är av den storleken att han 1986 hedrades med ett eget rymdmonument i Älvsbyn, varifrån han kom att under små och karga omständigheter ges möjlighet att studera och bli en av landets största naturvetare genom tiderna.

Hur pusselbit lades till pusselbit försöker vi nu skildra på vår Lundmark-hemsida, pedagogiskt och underhållande. I över 40 olika artiklar belyses Lundmarks liv från olika vinklar. Till godbitarna hör exempel på Lundmarks korrespondens med världsberömda astronomer, unika bilder, radiosamtalet med Harry Martinson, länkar till hans vetenskapliga publikationer, m.m.

Hemsidan ska ses som ett ”work in progress” och vi välkomnar ytterligare pusselbitar. Ett ymnigt material finns numera i olika arkiv, men vi vet också att det finns personer i popast.nu:s läsekrets med egna upplevelser, både av Lundmarks många populärvetenskapliga böcker men kanske också av honom som radioröst och föreläsare land och rike runt.

Vi vet att det på 30-talet spelades in en ”dokumentärfilm” om Lunds observatorium. Var finns den nu? Vore trevligt med rörliga bilder på Lundmark.

Hör av er med era minnen och upplevelser – eller klicka vidare till knutlundmark.se för att läsa mer.

Ulf R Johansson, ulf.r.johansson@telia.com
Peter Linde, peter@astro.lu.se

Göran Strand

Vilka är ni som ingår i arbetsgruppen?
– Förutom jag själv ingår även Lars Häreblad från analysföretaget NordAnalys och Kjell Lundberg från reklambyrån Syre, båda från Östersund.

Du har din bas på Frösön. Hur bra är Jämtland om man vill kolla in stjärnhimlen?
– Jämtland är väldigt förskonat från kraftigare ljusföroreningar, så det lämpar sig väldigt bra. Under vinterhalvåret har vi dessutom väldigt långa nätter vilken också är en klar fördel. Sommartid njuter vi av de ljusa nätterna och solobservationer.

Och nu vill ni ha tankar från Sveriges astronomiintresserade.
– Ja, vi har sammanställt en enkätundersökning för att få svar om folks vilja att besöka området och vad de vill skall erbjudas där. Klicka här för att svara på enkäten.

Finns det hopp för Observatoriet i Frostviken?
– Jag tror det, men det gör sig inte själv. Det krävs att man lyckas engagera någon på plats som kan driva verksamheten framåt. Vi kommer nu att göra allt vi kan för att hjälpa Frostviken komma igång med verksamheten där uppe.

Edward Foster Coddington (1870-1950) fick sin grundutbildning i Amerika men disputerade i astronomi i Berlin 1902. Därefter återvände han hem för en kortare anställning på Lick-observatoriet. Här gjorde han en del viktiga insatser inom den tidiga astrofotograferingen, bland annat fångade han Andromedgalaxen på en berömd bild 1898. Här upptäckte han också den galax som numera bär hans namn. Men anställningen var tidsbegränsad och efter några år återvände han till sitt alma mater, Ohio state university, för en tjänst som matematiker. Han behöll dock kontakten med astronomin, men främst i form av teknisk forskning inom geodesin.

Själva upptäckten var tämligen odramatisk. På ett fotonegativ taget med observatoriets Crocker-astrograf i april 1898 noterade han den tidigare okända neublosan, eller galaxen som vi säger idag. Samma år publicerade han en kort rapport i Publications of the Astronomical society of the pacific där han bland annat berättar om fotografiet och om att nebulosan i observatoriets 300 mm refraktor visuellt framträder som ”large, irregular, very faint, and composed of a number of condensations”.

För den som vill göra ett försök på nästa nymåne, och innan natthimlen blir alltför ljus, så utgår man lämpligen från M81 och M82. Coddingtons galax ligger cirka tre grader österut och i förlängningen av linjen från M81 och den mindre granngalaxen NGC3077. En karta finns i Tom Trusocks guide ”Small Wonders: Ursa Major” som finns här. Det ska också sägas att galaxen observerats med betydligt mindre teleskop än 300 mm, och att den under en riktigt mörk himmel är inom räckhåll för en 80 mm refraktor. Man bör slutligen tänka på att den är förhållandevis stor och har låg ytljusstyrka, varför låg förstoring är att föredra.

Clear skies

/Johan

Mitt Venus, sedd från Göteborg kl 23:30 den 3 maj 2012. Blyerts på papper, efterbehandlat i Photoshop.

Forskare har genom experiment med folk som skissar en liten ljuskälla konstaterat att stjärnbilden du ser stämmer väl överens med mätningar av optiken inuti ögat. Det kan du läsa om i en artikel från 1997 av spanske Rafael Navarro och kollegan Angeles Losada. Mer om ögats optik finns i en större artikel som Navarro skrev 2009.
Visst ser Venus ut som en stjärna ska se ut, med alla taggar? Den känns igen från konsten och populärkulturen, flaggor och logotyper. Jag gillar tanken om att det är just Venus när hon är som ljusast, och ögonlinsens små hemliga suturlinjer, som ligger bakom vår gemensamma bild av hur en stjärna ska se ut.
Hur ser Venus ut när du tittar på den?

Blixten som avslöjade när en stjärna slets isär. Bilderna togs av NASA:s rymdteleskop GALEX och Hawaii-baserade projektet Pan-STARRS. Bild: NASA, S. Gezari (The JHU), A. Rest (STScI), R. Chornock (Harvard-Smithsonian CfA)

Skulle en stjärna i Vintergatan kunna möta samma öde och synas på våra stjärnhimlar? Svar ja, men det händer bara en gång per hundratusen år. Det supertunga svarta hålet i mitten av vår galax kalasar redan på ett mindre gasmoln och omges även det av ett antal kända stjärnor som kanske redan haft sina duster med svarta hålet. Solen ligger som tur är tusentals ljusår från farozonen.
Se även notiser i Aftonbladet, DN, Expressen), samt pressmeddelandet hos NASA.

Vi som bor på jorden utsätts hela tiden för kosmiska partiklar från yttre rymden. Otaliga neutriner passerar hela tiden rakt igenom både dig och planeten utan att märkas, medan tyngre partiklar träffar atomer och skänker lite energi.

Hur är det då med den mörka materian som de flesta astronomer antar fyller rymden? Den tros bestå av partiklar som flödar genom oss hela tiden men som bara mycket sällsynt växelverkar med vanlig materia.

Fysikerna Katie Freese från Michigans universitet i USA och Chris Savage från Oskar Klein Center i Stockholm har nu räknat fram att det är överraskade ofta som en partikel av mörk materia träffar en atom i din kropp: det händer uppemot en gång i minuten.

Uppskattningen publicerades i början av april på ArXiv.org och är redan omskriven i National Geographic och på space.com.

Freese och Savage utgår ifrån egenskaperna hos tänkbara mörk materia-partiklar, så kallade WIMPs (svagt växelverkande massiva partiklar), som ringats in av experimenten som runt om i världen försöker detektera dem. De antar att mörk materia är skapligt vanligt förekommande i vår del av rymden, vilket är rimligt även om inget man kan vara helt säker på. Med i beräkningen är också egenskaperna hos framför allt atomerna av syre och väte i din kropps vattenmolekyler, som är de mest tänkbara slutdestinationerna för en inkommande WIMP från rymden.

Cirka en gång i minuten uppskattar forskarna att en mörk materia-partikel växelverkar med en del av dig. Det är försvinnande lite jämfört med de miljardtals partiklar som åker rakt igenom en människokropp – men ändå mycket mer än Katie Freese hade väntat sig.

– Innan vi gjorde det här arbetet trodde jag att en WIMP skulle kollidera med en av dina atomkärnor en gång i livet, säger hon till National Geographic.

Är mörk materia farlig för kroppen? Nej, säger forskarna. Strålningsdosen är sanslöst liten: i storleksordning en hundradel av en miljarddel av en millisievert per år (se Xkcd för lite perspektiv). Det är långt mindre än du redan får från kosmiska partiklar som myoner, som i sin tur är mindre än till exempel naturlig strålning från radon i berggrunden.

Själv offrar jag gärna några molekyler åt den mörka materian. Om bara för känslan av att delta i våra försök att förstå vad all massa i universum verkligen består av.

Samma slags stjärnor i ‘alla andra galaxer’ alltså? Det visar sig vara en sanning med modifikation.

Astronomer har nu upptäckt överraskande bevis för att stjärnor bildas olika i olika galaxer (forskningsartikeln i veckans Nature, och lite mer lättläst här). Ett internationellt team med Oxford-baserade astronomen Michele Cappellari i spetsen gjorde upptäckten genom att mäta ljus och stjärnrörelser i 260 så kallade elliptiska galaxer. När de jämförde mätningarna med datormodeller av galaxerna upptäckte de att det var något som inte stämde. Men om de justerade stjärnsortimentet i galaxerna kunde både ljusfördelningar och rörelser förklaras. Andra knep för att få till det lyckades mindre bra.

Elliptiska galaxer som denna, NGC 1132, har små stjärnor i överflöd. (Bild: NASA, ESA, och Hubble Heritage (STScI/AURA)-ESA/Hubble-samarbetet)

För galaxforskare – som är vana vid tanken att samtliga stjärnornas BB skapar likadana kullar med unga stjärnor – är slutsatsen dramatisk. När just dessa runda galaxers stjärnor skapades överproducerades lätta stjärnor medan tunga stjärnor var färre.

Elliptiska galaxer är stora och deras stjärnor är gamla. Troligen är galaxerna slutprodukterna av många krockar och sammansmältningar mellan mindre galaxer under årmiljarderna. Det verkar som att stjärnfödsel gick annorlunda till där i dessa urgalaxer från förr. Varför? Ja det var väl nästa fråga för stjärnforskarna att ta itu med.

Universums mest extrema explosioner, gammablixtarna, har länge gäckat astronomer. En gammablixt tros vara ljuset från när en mycket tunga stjärna exploderar och samtidigt skapar ett alldeles nytt svart hål.

Nu har mätningar med ett av världens mest spektakulära experiment, IceCube i Antarktis, visat att forskare har haft helt fel om hur dessa kraftiga utbrott funkar.

IceCube är världens bästa teleskop för neutriner, de mycket vanliga men sanslöst små och svårfångade partiklar som bara sällan växelverkar med vanlig materia. Mellan 2008 och 2010 letade IceCube efter neutriner som skulle kunna anlänt från rymden samtidigt som ljus från gammablixtarna som samtidigt sågs explodera med rymdteleskopen Fermi och Swift.

Tvärtemot dagens bästa teorier om hur gammablixtar borde funka hittade man inte en enda neutrino som kunde förknippas med en gammablixt.

Upptäckten är inte bara en väckarklocka för astrofysikerna som nu måste stöpa om sina gammablixtteorier för att bättre spegla verkligheten. Den är också en utmaning för de som studerar de energiska och lika svårbegripliga kosmiska partiklarna som ständigt strömmar in mot jorden från yttre rymden. IceCube tycks nu ha visat att det inte är gammablixtarna som skickar hit dem, något som många forskare hade börjat ta för givet.

I det stora teamet bakom mätningarna med IceCube ingår två svenska forskargrupper vid Uppsala universitet (pressmeddelande) och Stockholms universitet, samt Julia Becker, som vi intervjuade i Populär Astronomi nr 2011/2. Artikeln finns i Nature och på ArXiv. Se även rapporten hos BBC och en kommentar hos Cosmic Variance. Att inte se det som alla väntar – ibland är det som ger det största genomslaget.

Det kan handla om att ta hem en mindre asteroid till jorden för att komma åt dess naturresurser. Det tror både Phil Plait och nättidningen Parabolic Arc.

Idén är spejsad men inte otänkbar. Att styra bort en farlig asteroid med hjälp av en tung rymdsond har dryftats som ett sätt att skydda jorden från ett farligt framtida nedslag. Att styra en asteroid till en praktisk omloppsbana är en rejäl utmaning, men det diskuterades i höstas på en konferens i Kalifornien (Wired Science) och den 2 april släpptes en 51-sidors rapport om hur det skulle kunna gå till.

Enligt rapporten skulle bästa kandidaten var en 7-meter stor, 500 ton tung, kolrik asteroid som redan har en bana som liknar jordens. Inga gigantiska grejer med andra ord. Att ens hitta en sådan är knepigt med dagens teknik. Men görbart. Är det det som miljardärerna vill göra? Det får vi reda på på tisdag.

Tack till Dag Kättström för tipset.

Fomalhaut har en ring av stoftkorn runt sig som tidigare avbildats av Hubbleteleskopet. Nu har två andra teleskop gett sig in i leken: Europas rymdteleskop Herschel och debuterande ALMA, Atacamaöknens nya stolthet. Vad visar nya bilderna?

Skapas av osynliga planeter och kometer: Fomalhauts fantastiska ring är 16 gånger större än avståndet mellan jorden och solen. T v: ESA/Herschel/PACS/B. Acke/KU Leuven; t h: ALMA (ESO/NAOJ/NRAO) (brandgult) och NASA/ESA (blått)

Herschelteleskopet visar upp ringen i långvågigt infrarött ljus (t v). ALMA är ännu inte färdigbyggt men har redan skarpare syn, åtminstone i ljus med våglängd 0,9 millimeter (t h, i brandgult ovan).

Forskarna som tagit bilderna får nu två nya pusselbitar som tycks avslöja hur Fomalhauts solsystem håller på att formas. Infrarödbilden visar att ringen består av oväntat små stoftkorn, som blåses bort lika fort som de skapas, troligen i otaliga kometkollisioner (pressmeddelande hos ESA). Lite hisnande. Men så var det också i solsystemets ungdom när månens alla kratrar skapades.

ALMA:s bild visar istället att ringens inre och yttre kanter är ovanligt skarpa. Ringen är skarpt avgränsad tack vare ännu osynliga ”herdeplaneter”, tror forskarna. Liksom Saturnus’ och Uranus’ herdemånar (för Enyas låt Shepherd moons, klicka här), håller de med hjälp av sin tyngdkraft ringen på plats.

Osynliga planeter blir förresten en ny paradgren för Fomalhaut. Som vi tidigare rapporterat finns inte den tunga planeten som identifierades i Hubbleteleskopets första bilderna på ringen. Enligt Aaron Boley, astronom bakom ALMA-bilden, är det inte som man tidigare trott en stor inre planet som fått bestämma ringens form. Istället är herdeplaneterna små, upp till tre gånger jordens storlek.

– Massan för planeterna måste vara liten, annars skulle de förstöra ringen, säger han i ESO:s pressmeddelande.

Miljöerna i vårt eget solsystem visar alltså upp ledtrådar till hur andra planetsystem funkar. I sin tur berättar de om hur vårt skulle ha kunnat komma till.

Fomalhaut är redan en favorit med forskarna. En annan blir stjärnan HD 10180, 127 ljusår bort, som nu tros ha nio planeter, fler än vi har. Den omnämns i en notis i Vetenskapsradion men bäst skriver Caleb Scharf om den på Life, Unbounded.

Byn Gäddede nära norska gränsen ville ta vara på sina mörka himlar och byggde Sveriges högst belägna observatorium.

Man ville att skolklasser från Norge och Sverige skulle använda teleskopet, och att astronomer världen över skulle koppla upp sig via nätet, fort skulle det gå också. Sedan byggdes ett planetarium inne i Gäddede och det skulle ha invigts i samband med Norrland Star Party i höstas.

Som artikeln i Östersunds-Posten berättar har verksamheten klingat av på alla fronter sedan eldsjälen Olle Pålsson flyttade från orten 2010. Man hoppas fortfarande på någon som kan driva verksamheten vidare men risken tycks överhångande att den vita kupolen längst upp på Brännklumpen aldrig kommer igång på riktigt med att skåda stjärnorna. Läs historien och begrunda. Som vi skrev redan innan invigningen 2009: ”Det är relativt billigt att bygga små lokala observatorier men dyrt, tekniskt och personalmässigt, att driva dem.”
Se även vår nyhetsartikel i Populär Astronomi 2009

Häftiga himlar räckte inte: Observatoriet Frostviken. Foto: Observatoriet Frostviken/B-O Lydén

En 70 meter bred och 20 kilometer hög virvelvind sveper över Amazonis Planitia på vår röda grannplanet, Mars. (Bild: NASA/JPL/University of Arizona)

För några dagar sedan stormade en 20 kilometer hög marsiansk virvelvind även nätbaserade nyhetssidor här på jorden. Bilderna på virvelvinden har tagits med superkameran HiRISE ombord på Mars Reconnaissance Orbiter (som vi för övrigt skrivit om tidigare) och visar väderfenomenet i Amazonis Planitia området i norra halvklotet bara två veckor innan sommarsolståndet på Mars. Kameran har tagit tiotusentals häpnadsveckande bilder, och en del seriebilder som gjorts om till underbara filmer. Virvelvinden i fråga kan man också se svepa över det marsianska lanskapet…

Klicka på bilderna för att läsa mera eller se högupplösta versioner. (Bilder: NASA/JPL/University of Arizona).