Solforskare vid University of California i Berkeley har för första gången lyckats fånga en komet på bild då den far in i solen och slutligen förångas i den 100 000-gradiga kromosfären. Upptäckten gjordes med NASA:s tvillingsatelliter STEREO, som följer med jorden i dess bana runt solen; ett framför och ett bakom oss. Detta ger alltså dubbla bilder av solen, vilket gör att kometens bana kunde studeras i tre dimensioner. Man kunde med hjälp av detta förutspå en tid och plats för kometens våldsamma slut, och följa detta med Mauna Loas solteleskop på Hawaii (se bilden ovan).

Kometer som kommer så nära solen är mycket svåra att se eftersom ljuset från solen är så mycket starkare än det svaga reflekterade skenet från kometen. Den här kometen verkar ha överlevt färden genom solens korona innan den slutligen förångades i kromosfären. Kometens svans var dessutom relativt kort, och allt detta tyder på att kometen bestod av tyngre grundämnen som inte förångas så lätt.

Läs mer om de nya fascinerande bilderna på UC Berkeleys hemsida

Neptunus i särklass största måne Triton har nyligen blivit undersökt med hjälp av ESO:s VLT i Chile. Ett forskarlag lett av Emmanuel Lellouch har lyckats se både kolmonoxid och metan i månens tunna atmosfär – och detta från jorden!

Resultaten kunde jämföras med de data som sonden Voyager 2 samlade in då den flög förbi 1989, och analysen tyder på att Tritons atmosfär är fyra gånger tjockare nu än vad den var då. Det var vår på Tritons södra hemisfär då, och nu när sommaren kommer verkar atmosfären tjockas ut då frusen kolmonoxid, kväve och metan på ytan värms upp och förångas.

Medeltemperaturen är ungefär 235 minusgrader på Triton, som är ungefär tre fjärdedelar så stor som vår egen måne. Klimatmodellerna för hur Tritons atmosfär fungerar kommer att behöva revideras nu när man funnit både kolmonoxid och lyckats få ett nytt värde på metanhalten. Läs mer hos ESO på svenska.

Och så till något helt annat – man har nämligen tagit en ny, riktigt maffig bild på galaxen M66 i Lejonet med hjälp av Hubbleteleskopet. Den befinner sig tillsammans med de mindre galaxerna M65 och NGC 3628, som sliter och drar i den så att både spiralarmarna och galaxkärnan rubbas. M66 innehar dessutom ett intressant rekord – den har uppvisat inte mindre än 3 supernovasmällar sedan 1989 – året då Voyager 2 alltså passerade Triton! Bilderna finns i flera olika former och storlekar på Hubbles europeiska hemsida

Så här kan det se ut när man krockar galaxer på Galaxy Zoo

Nu vill galaxforskarna ha hjälp med en speciell typ av galaxer, nämligen sådana som är i full färd med att krocka med en annan. Dessa spektakulära händelser kallas för mergers på engelska (efter merging galaxies) och det hela går ut på att försöka återskapa en riktig bild som är tagen på två galaxer som krockar. Datorn skapar en serie simuleringar och sedan gäller det att välja ut den som liknar galaxerna på bilden allra mest. När man gjort det kan man gå vidare och ställa in parametrarna för att få en så perfekt avbild som möjligt. Det kan vara knepigt i början med efter en kort snabbkurs är man igång och krockar galaxer.

Testa själv på mergers.galaxyzoo.org! De klassiska klassificeringarna finns också kvar.

Satelliten Rosetta som idag svänger förbi jorden på väg till ett besök hos kometen Churyumov-Gerasimenko 2014. (Bild: ESA – J. Huart)

Nu på morgonen mellan klockan 8 och 9 svingade ESA:s kometjagande satellit Rosetta förbi jorden för att låna gravitationskraft och därmed slungas ut i solsystemet. Det finns en möjlighet att den kan ge ledtrådar till ett seglivat mysterium på samma gång.

Ända sedan 1990 har man hos ESA och NASA märkt en liten skillnad i hastighet hos rymdsonder jämfört med det förväntade efter sådana här passager. Det rör sig vanligen om mycket små skillnader – satelliten Galileo susade iväg 3,9 mm/s snabbare än förväntat 1990 och 1998 fick sonden NEAR en ökad hastighet med 13 mm/s jämfört med vad den borde fått. Ibland är skillnaden så liten att den inte går att mäta.

Man har många teorier om vad detta skulle kunna bero på; tidvatteneffekter mellan jorden/solen eller jorden/månen, atmosfärisk påverkan, eller strålningstryck från jorden. Det finns också mer exotiska teorier, som mörk energi, mörk materia eller variationer i Einsteins beprövade allmänna relativitetsteori.

Man tror att det kanske kan finnas en koppling till hur rymdsonderna Pioneer 10 och 11, som är på väg bort från solsystemet, upplevt en märklig acceleration riktad mot solen (som alltså adderas till gravitationen) som man inte heller kunnat förklara.

Läs mer hos ESA

Såhär kan den vita dvärgen tänkas se ut på nära håll, då den suger åt sig gas och stoft från HD 49798 (Bild: Francesco Mereghetti, bakgrundsbild: NASA, ESA & T.M. Brown (STScI))

Vita dvärgar är speciella, eftersom det enda som håller dessa stjärnor från att kollapsa är en kvantmekanisk effekt som hindrar materian från att sammanpressas. Man kan likna det vid ett slags kvantmekaniskt tryck, som pressar emot den enorma tyngdkraften. Men om en vit dvärg blir för tung, ungefär 1.4 solmassor tung för att vara exakt, då klarar inte trycket att stå emot och stjärnan exploderar i en otroligt kraftig supernova. Just denna typ av supernova kallas Typ 1a och har flera viktiga användingsområden för astronomer, eftersom de är så ljusstarka och eftersom de oftast är precis lika ljusstarka varje gång. De fungerar därför som en slags kosmiska standardmått.

Det som är speciellt med den nyfunna vita dvärgen kring HD 49798 är att man har kunnat uppskatta vikten till 1.3 solmassor – precis under den klassiska Chandrasekhar-gränsen på 1.4 solmassor då en vit dvärg exploderar. Här har man alltså chansen att i detalj studera en Typ Ia-supernova innan den inträffar! Dessutom snurrar den snabbare än någon tidigare känd vit dvärg – ett varv på 13 sekunder.

Det finns fortfarande många frågetecken om det exakta förloppet för en Typ Ia-supernova och därför är framtida observationer mycket intressanta. När den vita dvärgen väl exploderar (inom några miljoner år) så kommer den att lysa lika klart som fullmånen och alltså synas också mitt på ljusa dagen sett från Jorden.

Det är IASF-INAF-teamet i Milano som gjort upptäckten, som publiceras i Science idag med Sandro Mereghetti som huvudförfattare.
Läs pressreleasen hos ESA

Den här bilden visar området i Svanen där Kepler kommer att undersöka över 100 000 stjärnor på jakt efter jordliknande planeter (Bild: NASA/Carter Roberts)

Den här bleka lilla blå pricken, hängandes på en solstråle, innefattar hela vår världs historia, kultur, religion och samhälle. (Bild: NASA/JPL)

Kepler fungerar så att den mäter och bevakar ljusstyrkan från alla dessa stjärnor i Svanen under en lång tidsperiod, och söker efter stunder då planeter passerar framför stjärnorna. Om en planet skulle passera framför en stjärna ser ljuset plötsligt ut att minska med någon bråkdel av en procent under en kortare tid. Kepler kan alltså bara se planeter som råkar ligga i en sådan bana att de passerar framför sin stjärna. Sannolikheten för att en jordliknande planet kring en solliknande stjärna skulle vara upplinjerad på det sättet beräknas till ungefär 0.5 %, så därför gäller det att titta på så många stjärnor det bara går.

Exoplanetforskningen går hela tiden framåt, och utvecklingen drivs nu till att verkligen hitta planeter som på allvar liknar vår egen jord – de flesta rapporter om ”tvillingar” till Jorden har som bekant oftast handlat mer om enorma gasjättar eller om ”bastujordar” som vi rapporterade om i veckan.

En skiss av hur en pulsar kan se ut, med sitt stora magnetfält. Gammastrålningen kan komma från de stora rosafärgade områdena (Bild: NASA)

De flesta pulsarer ger ifrån sig en mängd elektromagnetisk strålning, framförallt i radioområdet, i vilket de första pulsarerna upptäcktes i slutet på 60-talet. Yngre pulsarer (som Krabbpulsaren och Velapulsaren) ger också ifrån sig strålning i vanligt, synligt ljus. Men aldrig tidigare har man kunnat se en pulsar som bara ger ifrån sig gammastrålning. Den här pulsaren ligger i en supernovarest som kallas CTA 1, ungefär 4 600 ljusår från Jorden i stjärnbilden Cepheus. Den ”blinkar” ungefär tre gånger per sekund, men Fermi ser bara ungefär en gammafoton i minuten. Genom att titta under lång tid kan man till slut få ihop tillräckligt mycket data för att se att det finns ett regelbundet mönster.

Upptäckten är förstås viktig för pulsarforskare, eftersom man nu måste försöka föra in den här pulsaren i tidigare modeller. Troligen är det så att gammastrålningen kommer från ett större område än radiostrålningen, och pulsaren är vinklad så att vi bara ser gammastrålningen, men inte radiovågorna. Samtidigt visar den att vi nu har tillräckliga medel för att göra detaljerade och relativt exakta observationer i gammaområdet, vilket är väldigt svårt eftersom gammastrålning har en tendens att bara åka rakt igenom de flesta material. Man kan därför inte reflektera gammastrålar i speglar eller liknande, som man gör i ett vanligt teleskop.

Läs mer om Fermi på NASAs engelska sida om teleskopet, eller från den svenska gruppen.

Samtidigt publiceras en studie av David Smitherman från NASAs Marshall Space Flight Center (MSFC) som handlar om att bygga en hiss till rymden. En bra sammanfattning finns hos Ny Teknik, och ämnet diskuteras även hos välbekante Dag Kättströms Rymden i dag och (i något reducerad form) hos Aftonbladet. Tanken är att någon sorts station i geostationär bana skulle kunna hållas i stabil rotation med jordytan, och att man sedan skulle kunna bygga förbindelserör både ned mot ytan och längre ut i rymden. Detta kräver förstås nya superlätta, superstarka material, och Smitherman medger att projektet ligger närmare ett halvsekel framåt i tiden, men att det ändå kan vara möjligt inom den tidsramen.

Idén bygger på bland annat på Jerome Pearsons idé, som behandlades redan 1975, och som odödliggjordes i Arthur C. Clarkes roman ”The Fountains of Paradise” från 1979.

Såhär skulle hissen kunna se ut, om man får fantisera. (Bild: NASA)

Nattlysande moln över Moskva. (Bild: Peter Dalin/IRF)

För 25 år sedan upptäckte man att de nattlysande molnen reflekterar radarvågor starkt, men ingen har kunnat förklara varför. Man tror nu att det beror på att de små iskristallerna som bildar molnen är täckta med en tunn hinna av järn och natrium, och att radarvågor studsar mot dessa små metallkorn ungefär som röntgenstrålning reflekteras mot vissa kristaller.

Mycket av dessa metaller tror man kommer från små meteoriter, när dessa passerar atmosfären. Järnet och natriumet lägger sig i ett litet skikt en bit ovanför området där nattlysande moln brukar synas. (Natriumlagret används ofta idag vid stora teleskop för att skapa en referenskälla på himlen, då man skjuter med en stark laser på natriumet för att skapa en lysande prick på valfritt ställe.) När de nattlysande molnen sedan bildas, fälls metallerna ut som en tunn film runt dem, då temperaturen är åtminstone 120 minusgrader.

Du kan själv läsa pressreleasen här, eller kolla in P-M Hedéns fantastiska galleri över de vackra nattlysande molnen.

En jämförelse av samma ställe på himlen där SCP 06F6 dök upp (Bild: Barbary et al)

Det har spekulerats i att det skulle kunna vara ett väldigt tungt objekt som rört sig förbi en avlägsen ljuskälla, och därigenom förstärkt ljuset genom gravitationslinsning under passagen, vilket skulle förklara varför ljuskurvan är så symmetrisk. Däremot finns det andra faktorer som inte passar in i den teorin, och spektrat är ju fortfarande lite av ett mysterium.

Den troligaste förklaringen verkar ändå vara någon typ av supernovaexplosion, och en teori som förts fram av ett team lett av Boris Gänsicke vid Warwicks universitet i Storbritannien för några dagar sedan, är att det kan röra sig om en kol-rik stjärna som genomgått en ”supernova-liknande” händelse, eftersom spektrat faktiskt stämmer någorlunda med en stjärna som innehåller mycket kol.

Diskussionen lär fortsätta, och än är nog inte sista ordet sagt om SCP 06F6. Den insatte astronomen kan läsa om upptäckten i de ursprungliga artiklarna från Barbary et al, och Gänsicke et al.
En lite mer lättfattlig sammanfattning finns i den här pressreleasen.

Man tror att de flesta, om inte alla, galaxer har ett supertungt svart hål i centrum. Hur dessa gigantiska svarta hål har bildats är fortfarande ganska oklart, och de är verkligen föremål för intensiv forskning. Nu kan man i detalj undersöka hur ackretionsskivor verkligen ser ut, och hur material från de omgivande galaxerna samlas på skivorna. Man har också kunnat undersöka en del svårigheter som nuvarande modeller för ackretionsskivorna har haft; bland annat har de tidigare inte verkat lika ”blå” (alltså att de ger ifrån sig mycket ljus vid relativt korta våglängder) som modellerna har förutsett, men det har man kunnat observera med den nya metoden.

Forskningsresultaten och den nya undersökningsmetoden publicerades i Nature i dagarna. Läs pressreleasen hos ESO eller hos STFC.

Nu har Kendrick Smith från Cambridges Universitet och Dragan Huterer från University of Michigan kommit fram till att det kan vara en fråga om hur man räknar. De har gjort en omvärdering av de data som Rudnick och de andra hade tillgång till, som tyder på att det kanske inte alls finns något tomrum där. Smith förklarar att det till och med går att se ett överskott av galaxer i vissa delar av tomrummet, med samma statistiska noggrannhet.

Det där med statistik är inte alltid så lätt. Det bästa sättet att lösa problemet är antagligen att titta in i tomrummet med ett vanligt optiskt teleskop och helt enkelt räkna galaxer. Däremot finns det ju fortfarande en ”kall fläck” i bakgrundsstrålningen, som forskarna vill veta mer om. Fortsättning följer, med andra ord.

Såhär ser den kalla fläcken i bakgrundsstrålningen ut. (Bild: NASA/WMAP Science Team)

Nyheten kommer från NewScientist, men du kan läsa den i sin helhet från EurekAlert

Bilden ovan är tagen av Robert Gendler och föreställer ett riktigt skolboksexempel på två krockande galaxer (NGC 4038 och NGC 4039), som kallas Antenngalaxerna tack vare de långa strängarna av stjärnor som spretar ut från galaxernas centrum som känselspröt på en insekt. Ett internationellt forskarlag, med ESOs Ivo Saviane i spetsen, har använt sig av Hubbleteleskopet för att zooma in på de enskilda stjärnorna i antennerna, som egentligen är någorlunda välbevarade rester efter de ursprungliga galaxerna.

Genom att titta på ljusstyrkan och färgen hos röda jättestjärnor i antennerna har man kommit fram till att avståndet till denna ”kolossola kosmiska kollision” (som den kallas i pressreleasen) är i runda slängar 45 miljoner ljusår, snarare än de 65 miljoner ljusår som man tidigare trott. Det kan verka som en enorm skillnad, men det är inte helt trivialt att beräkna avståndet till någonting varifrån ljuset kan ha varit på väg sedan dinosaurier vandrade omkring på jordens yta. Själva kollisionen ägde troligen rum ytterligare något hundratal miljoner år tidigare.

Läs om upptäckten här, på ESOs hemsida om Hubbleteleskopet.

Rött norrsken uppstår när laddade partiklar från solen krockar med syreatomer i atmosfären. (Bild: Masatoshi Yamauchi, IRF)

Forskningen har bedrivits på Svalbard, nära åttionde breddgraden, där norrsken förekommer ofta. Man har koncentrerat sig på att titta speciellt på det röda norrskenet, som uppstår då elektroner i atmosfären först ”slås ut” från syreatomer av solvinden, och sedan fångas upp igen. Det är när elektronerna fångas upp som det i vissa fall skickas ut ljus med en våglängd på ungefär 630 nanometer. Om detta ljus sedan är polariserat, alltså att det svänger i en viss riktning, beror på hur magnetfälten ser ut där solvinden och atmosfären möts.

Läs pressreleasen hos EurekAlert