Framtiden för ett omtyckt astronomiskt observatorium, det Nordiska teleskopet NOT på kanarieön La Palma, kan avgöras idag. Statens Råd för forskningens infrastrukturer RFI (som ingår i Vetenskapsrådet) sammanträder tillsammans med NOT-rådet som är teleskopets beslutande organ. RFI, under ledning av professor Juni Palmgren, ska besluta om en ny lösning för hur teleskopet ska finansieras. Underkänns förslaget så kommer teleskopet troligen få stänga helt. Men den nya finansieringsmodellen kan innebära en ännu större förändring för hur astronomer får tillgång till stora teleskop.

NOT har sedan invigningen 1989 varit en viktig del av de nordiska ländernas astronomiska utrustning, både rent vetenskapligt och för utbildning av unga forskare. På senare år har den också trots sin ringa storlek haft betydelse för forskning om både gammablixtar och exoplaneter. Hittills har de nordiska länderna betalat vart och ett en fast andel av driftkostnaden, för Sverige drygt 30 procent eller drygt 7 miljoner kronor per år (källa: Vetenskapsrådets guide till infrastrukturen för 2012; som jämförelse kostar vårt medlemskap i ESO drygt 150 Mkr/år). Enligt det nya förslaget får länderna istället betala mer ju mer de använder teleskopet, retroaktivt över treårsperioder. Enligt modellen skulle även forskare från andra länder få pröjsa för observationstid på NOT, något de tidigare fått söka i konkurrens med alla andra.

– Det är spännande. Det har också konsekvenser för RFI, säger professor Nik Piskunov, ordförande i NOT-rådet, som jag träffade i Lund igår.

Finansieringsmodellen är såvitt jag vet ny inom den europeiska astronomin, även om något liknande användes av nobelpristagaren Saul Perlmutter när han började sitt nu berömda supernovaprojekt. Om modellen godkänns för NOT kan den enligt Piskunov komma att sprida sig till andra faciliteter. Vetenskapsrådets Juni Palmgren lär vara mycket positivt inställd och det är tänkbart att även tillgång till ESO:s teleskop i Chile skulle kunna regleras på samma sätt. Hur mycket kostar då en natt på NOT? Om man bara fördelar driftkostnaden är det billigt. Bara 2000 euro, uppskattar Nik Piskunov. Men instrumentutveckling ska också betalas. Får man då göra vinst på att sälja teleskoptid?
– I princip ja, säger Piskunov.

Asteroiden Eros kommer denna vecka ovanligt nära jorden, bara 70 gånger längre bort än månen. För amatörastronomer med rätt utrustning världen över blir det ett tillfälle att upprepa ett klassiskt experiment som när det gjordes 1931 kunde med precision uppskatta hur långt det verkligen var till solen och planeterna. Nuförtiden gör man det bättre med radar men Eros parallaxprojektet uppmuntrar astrofotografer att prova tekniken på nytt.
Även för dig med en bra kikare är Eros inte lätt att få syn på från Sverige, trots Aftonbladets och Metros hurtfriska rubriker. Men här kommer några tips för dig som inte räds ett försök.

1. Inse att detta blir en utmaning. Eros är ljussvag (magnitud 8, lika svårsedd som Neptunus). Från Sverige ligger den dessutom inte speciellt högt upp på himlen.
2. Gå upp tidigt eller stanna uppe sent. Du ska titta mot den föga kända stjärnbilden med det för tillfället passande namnet Sextanten. Den ligger i söder under småtimmarna, en bit till höger om planeten Mars. Ladda ner Stellarium så får du järnkoll på vilket håll du ska titta.
3. Ta fram fältkikaren. Är det stjärnklart så går det nätt och jämnt att se Eros med en bra liten kikare (själv kör jag med en Nikon 8×25 som duger fint). Har du ingen kikare så får du njuta av Mars och (ännu en bit till vänster) Saturnus istället.
4. Skaffa karta. Nu behöver du en ordentlig karta för att hitta rätt. Astronomitidningen Sky & Telescope bjuder på en utmärkt pdf-karta som guidar dig fram som du bör skriva ut och ha med dig ut i kylan. Läs gärna Sky & Telescopes artikel om Eros.
5. Bli vän med de små stjärnorna i Sextanten. Med kikaren i ena stadiga handen och kartan i den andra behöver du nu hitta Eros, ännu en stjärnlik ljusprick bland alla Vintergatans små dussinstjärnor. Det gäller att hitta små stjärnmönster som din hjärna kan lära sig känna igen. Det är inte lätt!
6. Förundras över himlakropparnas litenhet. Hittade du rätt ljusprick? Då kan du känna tjusningen i att ha sett något som få har sett. Att se något som är bara 34 kilometer lång och 27 000 kilometer bort, som ändå verkar så lik alla dessa avlägsna stjärnor. För mer bakgrund om Eros, se intervjun med astronomen Alexis Brandeker i SVT.
7. Gör samma sak en annan natt och se hur Eros flyttat på sig. Det är beviset för att den verkligen ligger nära oss i rymden.
8. Jämför med en vän på andra sidan jorden. Eros ligger så pass nära att dess läge på himlen är olika sett från olika platser på jorden. Det är ju just det som Eros-parallaxprojektet går ut på.

Svårt men möjligt: hitta asteroiden Eros på himlen med hjälp av Karlavagnen, Mars. Kartor: Per Ahlin/Stockholms folkobservatorium/Astronomers Without Borders/transitofvenus.nl

Några händelser på stjärnhimlen får du faktiskt inte missa år 2012. Nu har Norrköpings mesta amatörastronom Sven Mårdh kommit med sin årliga topplista över himmelska begivenheter och den finns att läsa som pdf från Norrköpings astronomiska klubb. Listetta för året är såklart Venuspassagen den 6 juni (som vi redan tipsat om). Under småtimmarna åker Venus sakta framför solskivan och det blir sista gången i vår livstid som den gör det. För oss som redan sett henne briljera som aftonstjärna i januari är det ingen överraskning att Venus kniper även listans andra plats, tack vare en mängd möten med andra planeter och ljusa stjärnor under hela året. Jag ser dessutom också fram emot 27 december (3:a på listan) – då kommer en rätt ljus stjärna i Oxen släckas när asteroiden Lictoria far framför den – och den 15 juli när månen lägger sig iväg för Jupiter. Utöver det finns en komet, Mars och månfria stjärnfall att se fram emot. Läs hela listan och planera ett spännande astronomiår för dig själv.

Den kan bli årets viktigaste rymdfärd – men just nu är det oklart när den blir av. Dragon, byggd av företaget SpaceX, blir den första mer eller mindre privata rymdfarkosten som åker till och docka med den Internationella rymdstationen ISS. Det blir ett avgörande steg i NASA:s planer att öppna upp för nya aktörer i omloppsbana och att täcka upp för de nu nedlagda rymdfärjorna. Just denna gång blir det inte så kommersiellt som man skulle kunna tro. Dragon ingår i ett särskilt NASA-program, COTS för att utveckla den kommersiella sektorn. Det har faktiskt varit igång sedan 2006. SpaceX med entreprenören och visionären Elon Musk i spetsen leder just nu utvecklingen, strax före Orbital Sciences som bygger raketen Antares för NASA och COTS. Efter Dragons första framgångsrika rymdfärd 2011 (som Dag Kättström skrev om i Populär Astronomi 2011/1) blir Musk och SpaceX säkert först att nå ISS, men när är ännu mycket oklart. Dragons flygning till rymdstationen har skjutits fram ett antal gånger och SpaceX understryker på sin hemsida att framgång är ingalunda garanterad. Tidigare skulle Dragon upp den 7 februari, men enligt senaste besked får vi vänta åtminstone till slutet av mars (Huffington Post). Den åker med ombord på en Falcon 9-raket, också gjord av SpaceX, från rymdbasen Cape Canaveral i Florida. Under tiden bjuder SpaceX:s hemsida på en titt inuti kapseln.

Skottsekunden lever kvar och går inte samma öde till mötes som Pluto (tidigare rapport). De sekunderna som skjuts till för att försäkra att vår tideräkning följer jordens snurrande röstades inte bort när radiokommunikationsexperter träffades i Genève fredagen den 19 januari. Beslut om att omdefiniera dygnets längd och slippa de för världens datorer och satelliter jobbiga skottsekunderna är fortfarande aktuell, men skjuts nu upp till tidigast 2015. Skälet är enligt pressmeddelandet från Internationella teleunionen ITU att förändringens ‘sociala och legala’ konsekvenser ännu inte är tillräckligt utredda (se även BBC och Prylfeber). Framförallt är man orolig för eventuella problem när skillnaden mellan jordens tid och klocktiden blir kännbar – två tre minuter 2100 och en halvtimme år 2700. Dessutom, visar en officiell videoupptagning från fredagens möte, kände sig en del av världens länder att de inte har full koll på de tekniska aspekterna som ligger bakom förslaget och behöver mer tid att sätta sig in i frågan. Nästa skottsekund inträffar den 30 juni.

Vincent Meens från ITU:s arbetsgruppen om skottsekundens framtid förklarar beslutet om skottsekunden och vad som står på spel framöver. (Video: ITU)

Årets Crafoordpris i astronomi går till två forskare som bevisat att i mitten av Vintergatan finns ett supertungt svart hål. Tyske Reinhard Genzel och amerikanska Andrea Ghez har lett två team som hur stjärnor rör sig i mitten av vår galax. Med hjälp av värdelns bästa teleskop – Genzel med VLT i Chile och Ghez med Keckteleskopen på Hawaii – fann att de rör sig precis som man skulle vänta sig om det finns något mycket tyngt och osynligt alldeles i mitten som väger så mycket som 2,5 miljoner gånger solens massa. Mer finns hos KVA och hos Crafoordpriset.

Crafoordpriset i astronomi är en rätt prestigefylld utmärkelse. Vid sidan om Nobelpriset i fysik är det bara Kavlipriset i astrofysik som är större. Utdelning blir det den 14 maj då det också blir ett tvådagars symposium i Lund för att fira Andrea och Reinhard och deras framgångar.

I Crafoordprisets förklarar priskommitténs Bengt Gustafsson storheten i pristagarens upptäckter.

Vår tideräkning och jordens kan snart gå skilda vägar. Den 19 januari 2012 röstar experter i radiokommunikation på ett stort möte i Genève, ordnad av Internationella teleunionen (ITU), om ett förslag som omdefinierar UTC, koordinerad universell tid. Går det igenom innebär det slutet för skottsekunden, den lilla tidsförskjutningen som infördes 1972 för att se till att våra klockor stämmer överens med jordens rotation och därmed med solens upp- och nedgångar. Sedan starten har det införts 24 skottsekunder. En till får vi, kanske en av de sista, vid midnatt den 30 juni i år.

Förslaget att från och med 2018 koppla loss klockorna från jordens egen tidshållning, och därmed astronomins, är kontroversiell. För våra datorer blir det lättare om de slipper de besvärliga skottsekunderna. Till exempel hanterar Google skottsekunderna genom att sakta ner sin tideräkning istället för att skjuta in den extra sekunden. De mest tidskritiska systemen, de amerikanska gps-satelliterna till exempel, struntar redan i skottsekunderna och håller en egen tideräkning.

För astronomer och andra som behöver ha koll på jordens läge jämfört med himlen kan det innebära huvudvärk framöver, även om det dröjer rejält innan skillnaden mellan klocktid och jordens blir märkbar för de flesta. Situationen påminner om milleniebuggen, men omröstningen för tankarna till Pluto, som 2006 röstades bort som planet. Går skottsekunden samma väg? Inför mötet i Genève fick ITU:s medlemsländer rösta informellt i frågan, och bara 3 av 13 svarande ville behålla nuvarande definitionen av UTC med sina inskjutna sekunderna. Skottsekundens tid kan vara snart förbi. Kommer vi att sakna den?

Läs även ledaren i Economist, en artikel i Guardian, och forskarnas tankar om saken från konferensen The Future of UTC i oktober 2011.

Mer om ansvaret för hela haveriet finns i vår tidigare artikel.

PA: Hallå Johan och grattis på anslaget! Vilken del av historia är ni allra mest sugna på att gräva fram?

– Det måste ju blir frågan varför Svenska Astronomiska Sällskapet inte är Sveriges ledande amatörorganisation. Man hade bra grepp om situationen vid början av 60-talet men sedan hände något. Vad var det som hände?

PA: Vilka förändringar tror du har mest påverkat Sveriges amatörastronomer under de senaste 100 åren?

– Att stjärnkartor blev mer allmänt tillgängliga. Jag är grymt nyfiken på hur man löste detta innan exempelvis Nortons stjärnatlas kom.

Nu vet jag att ni gärna håller på med amatörastronomi själva. Hur pass jäviga är ni egentligen?

Jäviga, vi? Nähä, vi hyllar förstås den vetenskapliga objektiviteten. Och alla anklagelser om att vi skulle vara amatörer måste vara hörsägen. Dessutom är vi professionella forskare båda två, dvs antitesen av en amatör. Så det sa!

Nobelpriset i kemi 2011 gick till Dan Schechtman för upptäckten av kvasikristaller. Nu hävdar ett italienskt-amerikanskt forskarlag att de enda naturligt förekommande kvasikristaller som vi känner till bildades i rymden. De har gjort en ny analys av stenen som hittades i östra Ryssland och som är det hittills enda kända exemplaret av kvasikristaller i naturen. Mineralerna i stenen är märkliga och måste bildats i en meteorit. Kvasikristaller upptäcktes först i labbet; att hitta icke-konstgjorda tog lång tid. Den aktuella stenen har en brokig historia och nu finns i ett museum i Florens. Sökningar efter fler ryska kvasikristaller har gjorts men vi vet ännu inte om några hittats. (Scientific American, New Scientist, forskningsartikeln i tidskriften PNAS)

Himlens andra superstjärna just nu är Jupiter som står högt i söder under kvällen. Ut med kikaren och se månarna! I mitten av mars kan vi se fram emot att Jupiter och Venus uppträder tillsammans. Som närmast kommer de bara sex månbreddar från varandra på kvällshimlen den 13 mars.

Efter klockan 22 kommer Mars upp och blir den starkast lysande ”stjärna” i syd för den som tar sig hem från nyårsfesten. Tjusigt rödaktig såklart. I en liten kikare är Mars inte så spännande att titta på men för landets amatörastronomer är Mars redan ett lockande fotoobjekt: se till exempel solsystemsgalleriet på Astronet.

Saturnus blir en favorit för kvällsskådare först fram emot våren, men är redan nu synlig i stjärnbilden Jungfrun för den som är uppe under småtimmarna.

Vill du se samtliga planeter i solsystemet under 2012? Då är det alltså guldläge att börja nu. Uranus kan du bocka av på kvällshimlen med hjälp av en mindre kikare, bra stjärnkarta och/eller skarp syn (ladda ner Stellarium och Mag 7 Star Atlas för hjälp på traven). Merkurius dyker upp i lågt i väster i skymningen i början av mars. Den svårsedda Neptunus ligger i Vattumannen och blir ett projekt för sensommaren. För att se dvärgplaneten Pluto behöver du bli kompis med någon som bor i syd och har ett stort teleskop. Det är ett nytt år, allt är möjligt – ja med undantag för det där med Nibiru alltså.

(Graf: P. Laursen m fl 2011)

1 Vätemoln ger svar om de första stjärnorna. Astronomer är extremt nyfikna på återjoniseringens tidsålder, en tid i universums barndom som de har mycket lite koll på. De bygger gigantiska teleskop som LOFAR och SKA med mål att undersöka vad som hände då, strax efter att de första stjärnorna tändes. Men Peter Laursen, dansk astrofysiker vid Stockholms universitet, har tillsammans med kollegor hittat ett nytt sätt att redan nu leta reda på denna tidsålder. De har räknat fram exakt hur ljus från väteatomer åker mellan kalla moln utspridda mellan galaxerna, och hur man känner igen spåren av återjoniseringen i den så kallade Lyman alfa-skogen. Läs artikeln på ArXiv

Utanför Vintergatsbandet träder bakgrunden fram, här som Fermi ser den i gammastrålning. (Bild: A. Cuoco m fl 2011)

2 Fermi letar mörka materian i bakgrunden Ett team från Oskar Klein Center i Stockholm med Alessandro Cuoco i spetsen har gjort en ordentlig analys av vad gammateleskopet Fermi har att säga om den ännu mystiska mörka materian. Fermis bilder av himlen som den ser ut i gammastrålning innehåller information som kan hjälpa till att ringa in vilka slags partiklar det är som utgör den mörka materian. Läs artikeln på ArXiv.

2006 fick galaxen NGC 1316 ett nytt ansikte utåt med två supernovor synliga samtidigt.
(Bild: NASA/Swift/S. Immler)

3 Talar supernovor sanning om hur långt borta de är? År 2006 smällde hela fyra supernovor i en rund och stor galax som är känd för astronomer som Fornax A. Alla var av samma sort som årets Nobelpristagare använt för att upptäcka den mörka energin genom att uppskatta hur långt borta de är. Maxi Stritzinger vid Stockholms universitet och hans forskarkollegor tyckte att de fyra smällar i Fornax A gav ett tillfälle att ta reda på exakt hur bra supernovorna är på det här med att mäta avstånd. Tre supernovor fick godkänt, men den som bleknade snabbast gav fel svar. Läsa artikeln kan du göra här på ArXiv.

4 Vintergatans okända historia. Lundaastronomen Thomas Bensby forsätter att mäta vad avlägsna solliknande stjärnor består av som tillhör galaxens centrala bula, bulb eller bulle. Hans team har nu upptäckt att stjärnorna delar sig i två olika grupper och dessutom är överraskande olika solen. Bulestjärnorna innehåller antingen mer tunga grundämnen än solen eller mindre. Det får astronomer att misstänkta att Vintergatans bula inte liknar andra galaxers bulor. Vilket betyder att vår galax är inte som vi trodde att den var. Läs artikeln på ArXiv.

5 Hur såg de första galaxerna ut? Det vet ingen och ännu har ingen kunnat titta tillräckligt långt bort (och tillräckligt länge tillbaka i tiden) för att se någon trovärdig Galax 1.0. Men stockholmsastronomen Erik Zackrisson och hans team tänker göra det med det planerade superdyra James Webb Space Telescope och har räknat fram sin bästa gissning på galaxernas färger. Läs den på ArXiv.

6 Gammastrålning kan leda oss till den mörka materian. Det tror fysikern Lars Bergström med kollegor vid Oskar Klein Center i Stockholm efter att ha räknat hur lätt det är att upptäcka olika möjliga typer av mörk materia-partiklar med de olika experiment som just nu pågår för att leta efter dem. De finner att är det är förvånansvärt effektivt att titta efter gammastrålning från rymden. Läs deras artikel på ArXiv eller mer om jakten på mörk materia i Populär Astronomi 2011/4.

7 Stjärnor kan vara fläckiga utan starka magnetfält. Bilder på norrsken och solens skiva visar hur magnetisk vår sol är, och vi vet att solfläckarna är kopplade till solens magnetfält. Gäller det även för andra stjärnor? Det kan vara helt annorlunda, visar ett team med uppsalaastronomen Vitaly Makaganiuk i spetsen. De studerade några stjärnor som har olika innehåll på olika delar av sin yta och upptäckte att de ändå inte hade mätbara magnetfält. Just varför återstår att se. Artikeln på ArXiv.

8 Statistik för dig som letar supersymmetrisk mörk materia. Fysikerna vid Oskar Klein Center i Stockholm lämnar inget till slumpen i jakten på den mörka materian. Yashar Akrami med kollegor har kikat extra noga på vad teorin om supersymmetri skulle kunna ge för utslag i detekterade partiklar i olika mörk materia-experiment, bland annat vid kändisacceleratorn LHC i Schweiz. Läs artikeln på ArXiv

9 Så tjock är galaxens tjocka skiva. Stjärnornas fördelning i Vintergatan har en del att berätta om vår galax historia, som till exempel i ännu ett arbete av Thomas Bensby och hans vänner i Lund och på annat håll. De har lyckats med hjälp av röda jättar för första gången uppskatta hur tjock vår galax så kallat tjocka skiva är (cirka 6500 ljusår är måttet de kom fram till). Läs artikeln

10 Märklig kemi där stjärnor föds. Onsalaastronomen Per Bergman gillar molekyler i rymden och vad de berättar om kemin som reglerar hur stjärnor bildas. I en nebulosa Ormbäraren upptäckte han och hans kollegor ovanligt många molekyler av formaldehyd som innehåller atomer av deuterium (den tunga varianten av väte) i sig. Varför? Exotiska kemiska reaktioner där stoftkorn är inblandade verkar den mest troliga förklaringen. Artikeln på ArXiv