En jämförelse mellan det förväntade effektet som man simulerat och det man uppmätt i experimentet. Chockområdena visas i gul färg. (Bild: A. Ravasio and A. Pelka / LULI, J. Meinecke and C. Murphy / Oxford Univ., F. Miniati / ETH Zurich)

Det interstellära mediet i galaxer består av en blandning av neutrala atomer såväl som ioniserad plasma. När den ioniserade gasen, som också är elektriskt laddad, svävar runt inom en galax, skapar den ett magnetfält som tillsammans med medelfältet för alla stjärnorna inom galaxen kallas det galaktiska magnetfältet. För att få en känsla för dessa galaktiska fältstyrkor kan man ta ett modernt kylskåp med upp mot 100 Gauss, Jorden med 0.25-0.65 Gauss, gasrika spiralgalaxer med 60 mikro Gauss, och Vintergatan med ungefär 10 mikro Gauss. Dessa till synes minimala galaktiska värden är tillräckligt stora för att skapa problem för allmänna teorier om elektromagnetism, som hittills har misslyckats få ihop fältstyrkan med mängden observerad gas i galaxer. Det behövs alltså en viss ”exotisk” initialmagnetfält vid galaxbildningsstadiet för att det nuvarande galaktiska fältet ska nå styrkor upp mot tiotals mikro Gauss.

I en nyligen publicerad artikel i tidsskriften Nature har man visat att ett så kallad Biermann batteri tan vara tillräckligt för att få värdena att gå ihop och lösa gåtan. Denna effect förklarar att ett magnetfält kan spontant uppstå när en krökt chockvåg går igenom ett ioniserad medium. För att testa idéen använde sig forskarna av en 500 mikrometer tjock koltråd inne i en ioniserad heliumkammare, och de bestrålade koltråden med laser tills den sprack och skapade en chockvåg som trängde sig igenom kammaren. Förhållandena kan mycket väl likna de i det protogalaktiska gasmolnet ur vilken en galax kan bildas, och det uppmätta magnetfältet ”råkar” vara det som behövs för att förklara galaxers magnetfält. Läs mera hos wired eller hos Space.com.

Tvillingsatelliterna GRAIL-A och B är ett NASA experiment som tar bilder på månens baksida för att studeras av mellan och högstadieelever. Experimentet är den första som enbart syftar på utbildning och dess högupplösningsbilder skapar unika utforskningsmöjligheter. Satelliterna, som vardera är ungefär lika stora som en tvättmaskin, skickades upp under september 2011, de hamnade i omloppsbana vid nyår, och nu tar tagit sina första bilder på månen. Någongång i mars kommer elever att kunna beställa bilder på sina favoritkratrar för att utforska månen. Se en videopresentation här…

I ett genialt enkelt experiment har två kanadensiska tonåringar skickat förmodligen världens första legoastronaut till rymden. Sjuttonåringarna Mathew Ho och Asad Muhammad från Kanada fäste en legogubbe vid en kartongbox med en digitalkamera monterad inuti, och skickade legomannen ovanför stratosfären med hjälp av en heliumballong. För att kunna återvinna legoastronauten och den rullande videokameran följde Ho och Muhammad väderprognoserna, och på så sätt kunde de uppskatta ungefär vart deras experiment skulle landa efter att heliumballongen spruckit. Deras superfina bilder har tagit nätet med storm. Här rapporterar tv-bolaget CBS, och man kan även ”gilla” legogubbens Facebook-sida.

NASAs Wide-field Infrared Survey Explorer är designad för att ta infraröda bilder på astronomiska objekt. Det är med andra ord ljus som inte är synligt med ögat, men ännu viktigare är att infraröd strålning från universum oftast är strålning från interstellärt stoft. WISE observationer av 3,6-22 mikrometersstrålning från planetariska nebolusor såsom NGC1514 visar därför upphettat stoft i omgivningen av den exploderande stjärnan. Det intressanta här är att i nebulosor som liknar NGC1514 har man kunnat se en viss asymmetri i explosionsmolnet, som får en att associera dessa objekt med maneter, och dessa asymmetrier är tecken på att den centrala källan är en dubbelstjärna som färdigutvecklats och blivit en planetarisk nebulosa. Läs mer hos NASA…

Sammansättning av färgbilder tagna med ”Wide Field”-kameran på Hubbleteleskopet (Bild: NASA, ESA, J. Anderson and R. van der Marel (STScI)).

Astronomer har känt till den klotformiga stjärnhopen Omega Centauri sedan länge, och som vi uppmärksammat tidigare på popast har den studerats på många håll. En ny animation baserad på stillbilder tagna med rymdteleskopet Hubble mellan åren 2002 till 2006 visar nu det livliga Omega Centaruri, där vi kan se de enstaka stjärnornas färger och dessutom det ännu häftigare: att följa deras rörelser inom hopen. Den fina snabbspolningen illustrerar mycket klart att olika stjärnor rör sig i olika omloppsbanor. Dessa observationer används bland annat för att räkna fram hela banorna som stjärnorna rör sig i, och genom användning av Newtons gravitationslag beräkna den totala massan av stjärnhopen och till exempel fastställa om stjärnhopen endast består av stjärnor eller om det också har ett tungt svart hål i mitten. Under veckan hörde vi mera om detta vid Stockholms universitet av dynamikern Glenn van de Ven som forskar på området.

Den fina animeringen kan ses här

APEX-teleskopet som ligger vid Chajnantor-bergfoten och (till höger) 8 av de planerade 56 ALMA-antennerna.

Jag skriver från det marsianska landskapet uppe på 5015 meters höjd vid berget Chajnantor i chilenska Anderna. Vi har varit här i åtta dagar och stannar ytterligare tre dagar och sköter den svenska observationstiden vid det 12-meter stora APEX-teleskopet. Jag är på plats tillsammans med Mikael Lerner (Onsala) och Nuria Piñol-Ferrer (Stockholm). Bilderna återspeglar några av våra vardagliga aktiviteter här, med målsättningen att observera denna tidsluckas svenska projekt. Vi observerar i tre ungefär åtta-timmars skift och avlöser varandra i tur och ordning. Mera om APEX teleskopet har för övrigt skrivits om i pappersupplagan av popast, av Andreas Lundgren som nu sitter är bredvid mig i teleskopets kontrollrum.
– Det är fysikt krävande att arbeta på så hög höjd men samtidigt mycket spännande och intressant. Man lär sig mycket!, säger Nuria som har just avslutat sitt åtta-timmars pass.

Idag fick vi dessutom besöka ALMA-anläggningen som ligger bara någon kilometer från APEX.
–När man ser ALMA, förstår man varför alla pratar om den. Det är ju bara helt häpnadsväckande, säger Nuria.

Nuria fyller instrumenten LABOCA och SABOCA med flytande kväve och (till höger) framför ALMA-antennerna.

Den spektakulära bilden på Enceladus (bild: NASA/JPL/Space Science Institute).

Farkosten Cassini har tagit en del nya häpnadsväckande bilder på Saturnus måne Enceladus. Vid dess sydpol sprutas vulkaniska plymer av is ut, som här är särskilt betonade med den svarta rymden i bakgrunden. Bilden är tagen från 617 000 kilometers avstånd, och bildskalan är fyra kilometer per pixel. Läs mer hos NASA här.

NASA:s månsond LRO (som står för Lunar Reconnaissance Orbiter) består av tre kameror. Två högupplösningskameror tar svartvita bilder på ett litet synfält, med upplösning ned till 1 meter. Den tredje kameran är en så kallad vidvinkelkamera som tar färgbilder som täcker hela månens yta med upplösning på 100 meter. Den direkta kombinationa av dessa kameror resulterar i förvrängda bilder, men månentusiasten Maurice Collins från Nya Zeeland har funnit ett sätt att korrigera för en del snedvridningar. Vi uppmärksammar här hans fina bilder. Klicka här för att se flera i hög upplösning.

I torsdags hade jag äran att vara med på pressvisningen av nya filmen Hubble i Cosmonovas IMAX-salong. Filmen, som är producerad av Warner Bros, handlar allmänt om rymden och astronomi med starkt fokus på det 2009 årets sista ”Servicing Mission” som skulle laga det något trasiga Hubble. Det återkommande budskapet är att drömmar kan bli verklighet, och att drömmar är värda att kämpa för. De spektakulära bilderna och animeringarna gör föreställningen helt enastående, och så rymdgalen som jag var när jag var yngre, fick jag återse alla mina egna bardomsdrömmar flera gånger under föreställningen. ETT MÅSTE för all rymdfantaster, och för de som har Leonardo DiCaprio som idol kan jag rekommendera att lyssna på den engelska berättarrösten.
Mera om filmen finns hos Cosmonova.

Falska färger återspeglar den variationsrikedom som Merkurius erbjuder (Bild: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie Institution of Washington)

Merkurius har man känt till sedan antiken, men den är en särskild svår planet att studera i och med att den ligger så nära solen. I den första delen av en serie on-line filmer ”Tour the Solar System” får man en fin översikt om denna planet, med massa intressanta fakta såsom möjligheten för is etc… Den 6-minuter långa filmen är värt att titta på och jag räknar med att uppföljarna beskriver det moderna solsystemet genom satelliter som varit ute och planerade framtida satelliter.

Mera hos Astronomy.com

Einstein@Home är en datafördelningsprojekt som drivs av Max Planck institutet för gravitationell fysik och Wisconsin-Milwakee universitetet i USA. Projektet möjliggör användning av astronomiska observationer rörande gravitationsvåger och radio observationer från Arecibo observatoriet i omkring 500000 användares hemdatorer när datorn inte används, till exempel som skärmsläckare, och användaren kan då vara med och upptäcka diverse fenomen i bilderna. En sådan upptäckt gjordes nyligen av tre amatörastronomer Chris Colvin, Helen Colvin, och Daniel Gebhardt, som upptäckte an ny isolerad neutornstjärna som roterar 41 varv per sekund (en pulsar alltså). Den nya upptäckten är särskilt intressant då pulsaren är troligen en ”återanvänd” pulsar som en gång i tiden har haft en kompanionstjärna med mycket svag magnetfält.

Läs den vetenskapliga artikeln hos arXiv

Bilderna från Herschelteleskopet är delar av de första data som släppts av den största Herschelprojektet HerMES som pågår just nu. Dessa bilder har tagits med instrumentet SPIRE vars mjukvara har starka kopplingar till Sverige.
I en annan studie som ingår i HerMES-samarbetet har de första vetenskapliga resultaten visat att avlägsna aktiva galaxer ofta visar mycket stor stjärnbildningsaktivitet. I det tidiga universum fanns en koppling mellan mängden strålning från svarta hål som slukar gas och strålningen från stjärnbildning, vilket tyder på att de energierna som är inblandade i stjärnbildning respektive inströmmande gas mot supermassiva svarta hål är kopplade. Detta påminner mig om ”hönan och ägget”-problemet som diskuterades nyligen i DN.
Mera om Herschel finner ni hos ESA.

Läs originalartikeln från Hammer och kollegor på arXiv

Det var tydligt att Gabriella trivs på sitt jobb, och hon berättade för oss att hennes egen forskning innebär analys av data från Mars Express och Venus Express. Genom att jämföra med mätningar kring jorden hoppas man förstå hur planeter med och utan eget magnetfält påverkas av solvinden. Gabriella studerar bland annat hur joniserat helium från solvinden kan tränga in i Mars atmosfär.

”Amatörastronomers nyfikenhet och bidrag är viktiga för astronomin… Många har bidragit och ni kan också bidra med era upptäckter. Allt ni behöver är passion för vetenskapen,” sa presidenten Barack Obama till en grupp skolelever som var på stjärnfest i Vita huset förra veckan.

Förra veckan, den 6 oktober, arrangerades en stjärnfest utanför Vita huset. Obama var där med sin familj, hans vetenskapsrådgivare, astronauten och NASA-chefen Charles Bolden, Buzz Aldrin, Sally Ride, den första amerikanska kvinnan i rymden, den yngsta supernovaupptäckaren någonsin, 14-åriga Caroline Moore och ett femtiotal astronomiintresserade skolelever. 20 teleskop hade ställts ut och två planetarier hade byggts för att aningen ”berika” stjärnhimmeln på vita husets trädgård.  Inte så fredsrelaterad men Obamas välkomsttal var som vanligt ganska bra på att sprida positiv anda.

Läs mer på Vita husets blogg, eller hos MSNBC.