Höjdpunkterna hittills inkluderar ett tal av den kände partikelfysikern Steven Weinberg, samt en visning av den nya dokumentärfilmen Saving Hubble, som handlar om det sista reparationsuppdraget till Hubbleteleskopet som skedde 2009.

Både Weinberg och denna film belyser relationen mellan vetenskapen och politiken i USA. Efter att partikelacceleratorn Superconducting Super Collider stoppades av kongressen 1993 har Weinberg varit starkt kritisk till vetenskapligt okunniga politiker, samt att skatterna i USA blivit så låga att stora och viktiga projekt inte längre kan utföras. Jag noterade också en del skarpa kommentarer gentemot att man lagt en stor del av de resurser som finns på bemannad rymdfärd, något som enligt Weinberg har försumbart vetenskapligt värde (bilden av viktlösa astronauter som äter viktlösa chokladpraliner dyker upp i huvudet).

Splittringen över frågan av meningen med människor i rymden togs också upp i Saving Hubble. Här beskrivs NASA:s chef mellan 2001 och 2006, Sean O’Keefe, som en ganska omdömeslös lakej till George W. Bush. Under Bush presidentskap skulle det mesta av NASA:s resurser styras om till kolonisering av solsystemet, inledningsvis månen och Mars. Saker som rymdteleskop och annat var inte viktigt. Dock slutade detta i en opinionsstorm från allmänheten, som till slut fick kongressen och senaten att engagera sig, och beslutet reverserades. Saving Hubble är en mycket välgjord film, som lyfter fram den stora glädje och entusiasm vanliga människor på gatan uttrycker när de blir tillfrågade om Hubble och dess bilder.

Uppenbarligen behövdes det en bemannad rymdfärd för att korrigera optiken i Hubble 1993, samt i flera efterföljande uppgraderingar och reparationer.  Weinbergs kontring mot detta är att för de pengar som det kostar att ha bemannade rymdfärder, hade man kunnat bygga och skicka upp många fler teleskop, även om varje teleskop skulle ha kortare livstid. Debatten lär fortsätta…

Trailer för Saving Hubble (via David Gaynes på Vimeo).

I sin slutliga version kommer ALMA ha 66 antenner, och kommer då vara det dyraste observatoriet byggt på jorden, med en uppskattad kostnad på 10 miljarder kronor. Sverige är med och bidrar både med design av anläggningen och konstruktion av radiomottagare med avancerad nanoteknik på Chalmers tekniska högskola och Onsala rymdobservatorium.

Till den första observationsrundan nu till hösten har över 1000 ansökningar kommit in, varav bara cirka en tiondel kommer hinna utföras.

Man tror att de flesta IIb-supernovor skapas i dubbelstjärnsystem. När den tyngre stjärnan sväller upp i slutet av sitt liv spiller den över gränsen till där kompanjonens gravitation dominerar, och förlorar därför stora delar av sina yttre lager till kompanjonen. En kompanjon kan identifieras genom att man studerar observationer av regionen antingen innan eller efter explosionen (när supernovaljuset lagt sig).

Såhär kan det ha sett ut i Malströmsgalaxen M51 när supernova 2011dh exploderade (Film: ESA/Hubble/M. Kornmesser & L. L. Christensen)

Avstånden är alltid för stora för att man ska kunna upplösa föregångarsystemet och se om det är en eller två stjärnor. Vad man istället får göra är att titta på spektrumet och se om det liknar det från en enda stjärna, eller om man behöver två stycken. För SN 1993J har en kompanjon kunnat identifieras i spektrumet både före och efter explosionen. För Cas A har man dock inte hittat någon. SN 2011dh blir därför högintressant för att testa dubbelstjärnhypotesen. I en första analys av spektrumet fann man god match med en enkelstjärna.

Även för supernovor av andra typer (Ib, där stjärnan förlorat allt väte, och Ic, där den förlorat allt väte och helium) pekar mer och mer på att det ofta är dubbelstjärnor som ligger bakom. Man har ännu inte kunnat detektera någon föregångare till supernovor av detta slag. Om dessa supernovor kommer från enkelstjärnor måste dessa vara ganska massiva och luminösa för att lyckas kasta från sig allt väte och/eller helium, och uppskattningar tyder på att man borde ha sett ett par föregångare vid det här laget. Däremot kan även en ganska lätt och ljussvag stjärna förlora sitt väte/helium om den har en kompanjon.

Vad vet vi då egentligen om hur vanligt det är att massiva stjärnor befinner sig i dubbelsystem? Uppskattningarna säger att cirka en tredjedel av alla system med massiva stjärnor i (både enkla och multipla) kommer bestå av två stjärnor som är nära nog att växelverka med varandra. Om alla dessa system leder till supernovor kommer då samma andel av alla supernovor ha dubbla föregångare. Å andra sidan kan siffran vara både lägre och högre, då det föreslagits att en del massiva stjärnor kollapsar direkt till svarta hål – utan att det blir någon supernova.

Det andra stora diskussionsämnet för i år var föregångarna till Typ Ia-supernovor, som är termonukleära explosioner av vita dvärgar. Här har man sedan länge vetat att det är dubbelstjärnor som ligger bakom, och standardteorin har varit att en vit dvärg ackreterar material från en kompanjonstjärna tills den når den kritiska massan (ca 1,4 solmassor) för explosion. I Sydney presenterades dock drösvis med nya resultat som istället stödjer teorin att det är två vita dvärgar i ett dubbelsystem, som via emission av gravitationsvågor till slut går samman och exploderar. Dessa resultat är mycket viktiga eftersom Ia-supernovor används i kosmologin för att studera universums acceleration.

1006 och 1054 exploderade två kända supernovor i vår närhet och är därför prime suspects att ligga bakom de två första. Supernovorna utsatte jordens atmosfär för intensiv gammastrålning som tros ha skapat onormalt höga halter NO₃. Den tredje abnormaliteteten dateras till 1060-1080; under denna period observerades ingen supernova på jorden så ursprunget till detta avtryck är okänt.

Nitratjoner i Antarktis isar bär spår på både solaktivitet och supernovautbrott. Bild: Y. Motizuki m. fl.

Forskarna kunde också se en svag variation av NO₃^--nivån med en elvaårig cykel; bevis för att den elvaåriga solcykeln vi ser idag var likadan för tusen år sedan. Detta är därmed den tidigaste observationen som gjorts av solcykeln, ett rekord som tidigare hölls av Galileo Galilei.

http://www.youtube.com/watch?v=j50ZssEojtM

• Astronomy, $58 för tolv nummer, ($4.83 = 29 SEK per nummer)
• Sky & Telescope, $62 för tolv nummer. ($5.17 = 31 SEK per nummer)
• Scientific American, $44 för tolv nummer ($3.67 = 22 SEK per nummer)

Beställ direkt på tidningarnas hemsidor, det blir betydligt billigare än att gå via svenska mellanhänder.

Beväpnad med dessa skarpa observationer kunde jag snart i ett planetariumprogram identifiera objektet som Jupiter. Glad över att för en gångs skull kunna ge ett definitivt svar ringde jag upp damen och meddelade resultatet. Hon kontrade direkt med en klarsynt analys av mitt arbete : hade jag uteslutit satelliter, kunde Jupiter-hypotesen testas vid nästa stjärnklara natt, osv.

Jag hann aldrig fråga vad hon haft för karriär bakom sig, men jag hoppas att hennes vetenskapliga talanger kom till god användning!

Jupiter är för närvarande på magnitud -2.7 och kan ses lågt över horisonten i söder vid halvett på nätterna.

Cassiopeja A har länge varit den yngsta kända supernovan i vår galax, med ett explosionsdatum runt 1680. (Själva explosionen verkar inte ha synts på jorden vid den tiden, men vi kan observera resterna av explosionen idag och räkna bakåt) Amerikanska forskare har nu lyckats datera åldern för objektet G1.9+0.3 till runt 140 år, vilket placerar explosionsdatumet runt 1870. Inga rapporter finns om supernovan från den tiden, vilket förklaras av att den precis som Cas A befinner sig nära galaxens centrum och allt optiskt ljus måste ha släckts ut av gas och stoft längs vägen.

http://chandra.harvard.edu/photo/2008/g19/

http://edition.cnn.com/2008/TECH/space/05/14/baby.supernova.ap/index.html

Att svarta hål existerar är de flesta astronomer övertygade om. De största bestarna tros ha hundratals miljoner solmassor inuti sig men en radie inte större än avståndet mellan jorden och solen.

Hittills har man trott att dessa mest massiva svarta hål håller till i mitten av galaxer. Där kan de bildas genom successiv uppbyggnad av mindre svarta hål och annat skräp som flyger omkring såsom solar, gas och planeter.

Forskare i Tyskland har nu dock hittat ett supermassivt svart hål som blivit utkickat ur sin galax och flyger iväg på egen hand med en hastighet av minst 2650 kilometer i sekunden. (Med denna hastighet färdas du mellan Stockholm och Göteborg på 0.18 sekunder).

Hur tror du att forskarna kommit fram till slutsatsen att de tittar på ett svart hål som åker med denna hastigheten? Jo, man tittar på spektrumet som sänds ut av gas runt det svarta hålet. Precis som en ambulanssiren ändras frekvensen på signalerna om det svarta hålet rör på sig. Av förskjutningens storlek kan man räkna fram hastigheten.

Men hur säkra är de egentligen på sin tolkning? Kan det tänkas att det svarta hålet i själva verket ligger i en annan galax som råkar ligga precis bakom den första?

Jag rekommenderar läsning av artikeln (som bara är 4 sidor), där du kan se hur en sådan här ‘upptäckt’ går till i verkligheten. Vilka antaganden gör forskarna? Hade du resonerat på ett annat sätt? Välkommen in i forskarvärlden…

Galaxen: Hubble Space Telescope. Illustration av svart hål: Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics.

Det finns ett antagande som görs nästan obemärkt i dessa beräkningar; nämligen att en avancerad civilisation skulle ha ett intresse av att sända ut signaler om sin existens. Vi gillar att tillskriva livsformer mer framstående än oss vissa egenskaper:

1) De har lämnat alla krig och liknande bakom sig.
2) De har tillgång till all energi de kan tänkas behöva.
2) De lever i en drömvärld med fred, harmoni, lycka och fullständig vetenskaplig kunskap.
3) De längtar efter att assistera andra, mer primitiva livsformer, att utvecklas och bli som dem.

Hur pass väl en sådan beskrivning stämmer in på den moderna mänskliga civilisationen själv behöver knappast kommenteras. Förutom de uppenbara motsägelserna kan också nämnas att inte en enda organisation hittills ägnat sig åt att kontinuerligt sända ut signaler om vår existens. Det har blivit några enstaka snuttar, som den här bilden som sändes 1974.

Alla vill lyssna, lyssna lyssna. I hopp om att få vara den i mänsklighetens historia
som upptäckte utomjordiskt liv.

Om man bejakar Darwinismen bör man kanske ställa sig frågan; vad säger den om antagandet att livsformer runtom i galaxen sitter och vevar iväg signaler utan teoretisk möjlighet att få svar?
Om beteende för egen överlevnad och reproduktion är allmängiltigt så stödjer knappast Darwinismen en sådan bild.
Precis som vi själva inte sitter och skriver brev som vi skickar ned till havets botten ifall nån skulle bo där, så kanske inte någon i galaxen sitter och skickar ut SETI signaler. Både vi och de föredrar nog aktiviteter som kan ge något slags resultat eller reaktion.

Vad tror DU?

Läs mer i en artikel av ryske forskaren Alexander Zaitsev, som de senaste åren betonat den möjliga situationen
av att ‘alla lyssnar och ingen sänder’…