Idag är planeten Neptunus för första gången tillbaka på samma position i solystemet som den hade när den upptäcktes 1846. Det tar den nämligen 165 år att fullborda ett varv kring solen.

Låt det inte hindra dig ifall du har aldrig tidigare skrivit på Wikipedia. Det är lättare än du tror och det finns människor som kommer att hjälpa dig. Dessutom behöver man inga specialkunskaper i astronomi heller, Astronombiografier eller översättningar från engelska går bra.
Till tävligens sida »

En ny sökmotor släpptes på nätet i förrgår och den har redan fått en hel del uppmärksamhet. Wolfram|Alpha bygger till skillnad från t.ex. Google inte på att söka igenom en massa hemsidor utan försöker själv komma fram till ett bra svar. Detta genom att ha superdatorer som kan räkna ut saker samt gräva fram information ur stora databaser.

Och lite astronomi kan den också. Några exempel på frågor man ka få svar på:

• Vad är jordens, Jupiters och solens massor i jämförelse?
• Hur länge skulle ett år vara om solen var dubbelt så tung och jorden tre gånger så långt borta från den?
• Hur såg universum ut tre år efter big bang?
• När blir nästa totala solförmörkelse i europa?
• Vad är Magellanska molnens egenskaper jämfört med vintergatan?
• Hur ljus lyser en stärna som väger fem gånger så mycket som solen?
• Vad är svaret på livet, universum och allting? (fler påskägg här)

Skriv gärna en kommentar om du kommer på flera bra astronomifrågor som funkar med Wolfram|alpha.

Messerschmitt berättade att man till följd av Cyclops-rapporten från 1970 först och främst har sökt efter signaler från utomjordingar (SETI) som antingen var begränsade till en viss frekvens eller bestod av korta pulser. Det beror på att mer komplicerade signaler ser ut som brus om man inte i förväg har kommit överens mellan sändare och mottagare om hur signalen ska se ut. Det är ju inte möjligt med någon som man inte har haft kontakt med tidigare; då kan man inte använda sig av signaler som liknar brus. Motparten har inte rätt skräddarsydda filter som separerar signalen från äkta brus.

Messerschmitts huvudargument i sitt föredrag var dock att så inte behöver vara fallet och att man kanske har sökt på fel sätt under 30 års tid. Han menar nämligen att signaler med stor bandbredd har många fördelar när det gäller överföringen. De är t.ex. mindre känsliga för störningar och används därför för de flesta moderna kommunikationsmetoder. Han menar vidare att det finns mycket övertygande grundläggande argument som bestämmer större delar av hur en sådan signal skulle designas för att väcka uppmärksamhet hos någon annan. Dessa argument skulle vara likadana, oavsett hur utomjordingarnas teknik skulle se ut i detalj. Man skulle på detta vis alltså komma överens utan att ha talat med varandra och därför är det kanske inte hopplöst ändå att upptäcka utomjordiska bredbandssignaler.

En sådan signal skulle med stor sannolikhet inte bara se ut som brus, utan dess innehåll skulle även bestå av nästan slumpmässiga tal. Med ”nästan slumpmässigt” menas att man använder sig av så kallade pseudo-slumptal och återigen finns det då ett fåtal ganska närliggande val. Till exempel är sifforna i talet π ganska så slumpfördelade och skulle kunna upptäckas om man gissar rätt i hur de där ute har tänkt.

Att leta efter sådana signaler ligger dock fortfarande några år in i framtiden, men är något som Allen Telescope Array, som är under uppbyggnad i Kalifornien, skulle kunna klara av.

Jo, det är en mindre galax som råkar ligga längs synlinjen framför en större galax. Där skiner alltså ljuset från den bakre galaxen igenom den främre och man ser tydligt hur den mindre galaxens ytterdelar skymmer bakgrundsljuset från den större. Det är en stor mängd små stoftpartiklar som skymmer ljuset och därför vet man att det finns mycket stoft även utanför de delar där den mindre galaxen syns av sig självt.

Stoft är mycket viktigt i galaxer. Det brukar finnas där det även finns kall gas i molekylform och därmed i områden där nya stjärnor kan bildas. Upptäckten av stoft i galaxernas ytterkanter kan därför förklara varför man ibland ser områden där stjärnor bildas långt ut i spiralgalaxernas skivor.

Tyvärr är det ganska sällsynt att galaxer skymmer varandra på detta viset. Galaxparet ovan är katalogiserat som 2MASX J00482185-2507365 och syns på himlen i närheten av galaxen NGC 253 som är mer närbelägen och därför bättre känd.

Läs mer på engelska i pressmeddelandet eller på Cosmic Variance, en förträfflig vetenskapsblogg.

Eftersom gasen väger mycket mer än galaxerna har man alltså en situation där det mesta av vanlig materia ligger i mitten samtidigt som mörka materian finns någon annanstans. Om man nu använder gravitationslinseffekten av objekt som ligger bakom galaxhopen kan man kartlägga var det mesta av totala massan finns (blått i bilden). Att resultaten visar att det mesta av massan finns där mörka materian förväntas vara är enligt många ett starkt stöd för mörk materia till skillnad från alternativa teorier som istället föreslår att vi inte riktigt har koll på själva gravitationslagen.

Vissa har dock varit skeptiska eftersom ”kulan” har varit det enda exemplet. Nu finns det ett till. Bilden nere visar galaxhopen MACSJ0025.4-1222 som är i ett likadant tillstånd och visar i stort sett samma resultat.

Läs vidare hos Nasa eller New Scientist.

Galaxhopen MACSJ0025.4-1222. I rött visas den heta gasen och i blått massfördelningen. Bild: NASA/ESA/CXC/M Bradac/UCSB/S Allen/Stanford

Vad som har hänt sist är att teleskopet har fått sin spegel. Och det är en mycket speciell sådan för att den är mycket ”snabbare” än de flesta andra teleskopspeglar. Med snabbhet menar man förhållandet mellan fokallängden och spegelns diameter. På samma sätt som bländaren inom fotografi anges ett så kallad f-tal där t.ex. f/5.6 är dubbelt så snabbt som f/8. Vistas spegel har f/1. Det betyder att spegeln har en mycket kort brännvidd (den är mycket böjd) och att den därmed ser ett stort område på himlen, fast i mindre detalj än ett teleskop med en ”långsammare” spegel. Inom fotografi skulle VISTAs spegel alltså motsvara ett vidvinkelobjektiv medan många andra teleskop tittar noggrant på en liten del av himlen med sina ”teleobjektiv”.

Nu har astronomera bakom projektet släppt de första resultaten. Det visar sig att det finns lika många spiralgalaxer med armar böjda medurs som moturs. Det verkar inte heller finnas något område på himlen där fler galaxer snurrar åt det ena än det andra hållet. Allt detta är ingen överraskning om man antar att galaxernas rotation bestäms främst av lokala förhållanden när de bildas och att dessa förhållanden är likadana överallt i universum, i alla fall i genomsnittet.

Men samtidigt har det inte inte varit helt uteslutet att universum föredragit en viss snurriktning eller att det funnits svaga magnetfält i universum som kunde påverka galaxerna. Galax-zoot med sina 100 000 frivilliga har nu alltså bidragit till att visa att så inte är fallet.

Om jag har förstått rätt så är skillnaden mot Google Sky som ju redan erbjuder ett roligt gränssnitt till astronomiska bilder samt extrainformation, att man i World Wide Telescope har gjort så att zoomen inte bara visar hur stort ett objekt ser ut på natthimlen utan att det också motsvarar dess avstånd från oss när man zoomar. Detta ska ge en bättre illusion av att kunna ”åka dit”.

Nya beräkningar från astronomer i Mexiko och England visar nu i mera detalj vad som kommer hända med jorden. Den kommer nämligen inte bara vara kvar på sin bana och vänta tills solen ”äter upp” den, utan börjar först röra sig ifrån solen eftersom denna förlorar upp till en tredjedel av sin massa och därför utövar mindre gravitationell dragningskraft på jorden. Å andra sidan ökar tidvattenkrafterna och friktion när jorden rör sig i solens ytterkant och beräkningarna visar att detta kommer till slut att ta över och se till att jorden trillar in i solen där den smälter och blir en del av alla tyngre grundämnen där.

Om dagens avstånd från solen bara hade varit 15 percent större, så hade jorden undvikit detta öde. Men det är en akademisk fråga eftersom livsbetingelserna kommer i vilket fall vara mycket fientliga.

Modellerna av solen visar dessutom att den inte ens kommer bilda en snygg ringformad planetarisk nebulosa. I stället kommer den nog att se ut som IC 2149 (bild).

Mer om ämnet går även att läsa i senaste numret av Populär Astronomi där Uppsalaastronomen Susanne Höfner skriver om Solens lysande framtid.

Planetariska nebulosan IC 2149 i infrarött ljus.
Bild: Patrick A. Young, Donald W. McCarthy, Craig Kulesa, Karen A. Knierman,
Jacqueline Monkiewicz (Steward Observatory), Guido Brusa, Douglas
Miller, Matthew Kenworthy (Center for Astronomical Adaptive Optics)

Om man undviker att beskriva händelser i rymden i onödigt sensationellt språk och att använda i sammanhanget meningslösa begrepp som ”krig” eller ”attack”, så kan man säga att astronomer med hjälp av bl.a. rymdteleskopet Chandra har upptäckt en galaktisk stråle (eng. ”jet”) i galaxparet 3C321. Sådana strålar har man tidigare sett i andra galaxer och enligt bästa vetskap är det ett massivt svart hål i mitten av galaxer som orsakar strålarna när materie faller in i dem. En del av materian tillsammans med hård strålning blir alltså utslängd med nära ljushastighet i en viss riktning, troligtvis svarta hålets rotationsaxel.

Det speciella med paret 3C321 är nu att den ena galaxens stråle verkar ha den andra galaxen i sin väg, träffar den och ändrar sin riktning därefter (se bilden nedan och denna animation). En hel galax bryr sig nog inte så mycket om att bli störd på detta viset. Men just där strålen träffar kan det t.ex. påverka eventuellt befintliga planeter och deras atmosfärer genom att den kosmiska strålningen, som även jorden dagligen utsätts för, plötsligt blir mycket starkare och skadar livsbetingelserna.

Att strålen skulle ”skapa planeter” kan kallas för spekulativt, men åtminstone skulle det vara mycket indirekt. Man vet att gasmoln i galaxer, när de blir ihoptryckta, kan börja bilda nya stjärnor och därmed även planeter omkring dessa. Tanken är nu att strålen skulle kunna komprimera gasen där den träffar och därmed utlösa ny stjärnbildning.

Galaxparet 3C321 sett i optiskt ljus (orange), Röntgen (rött) och radiostrålning (blått). Det är alltså galaxen längst ner till vänster som skickar strålen som träffar den andra galaxen på undersidan. (Bild: X-ray: NASA/CXC/CfA/D Evans et al; Optical/UV: NASA/STScI; Radio: NSF/VLA/CfA/D Evans et al/STFC/JBO/MERLIN; illustration: NASA/CXC/M Weiss)

För att läsa vidare på engelska klicka på bilden eller här och här.

Ett välstuderat exempel är M81 och M82 där detta har hänt under en passage som dessutom hat utlöst kraftig stjärnbildning i M82. Duilia de Mello, nu vid Goddard Space Flight Center i USA och tidigare vid Onsala Rymdobservatorium nära Göteborg, har lett en ny studie där data från bl.a. rymdteleskopen Hubble och GALEX hat analyserats för att studera stjärnorna i området mellan galaxera (se bilden).

Hon kom fram till att det finns både gamla och unga stjärnor där. Det betyder för det första att inte bara gas har kastats ut ur galaxerna men också stjärnor som bildades för länge sedan i antigen M81 eller M82. För det andra bildades stjärnor även nyligen, alltså efter senaste passagen, i den befintliga gasen i området. Att stjärnbildning pågår i sådana svansar har man sett ofta och M81/M82 verkar vara ganska medelmåttiga i detta avseende. Eftersom de ligger så nära kan man dock enklare skilja de unga från de gamla stjärnorna.

Uppsalaastronomen Nils Bergvall kommenterar att detta är ett bra exempel på en pusselbit som hjälper till att förstå interaktionen mellan galaxer och ytterligare ett stöd för att det bildas stjärnor så fort det finns en ansamling med gas.

M81 (vänster) och M82 i ultraviolett ljus från satelliten GALEX. Området som studerades i de Mellos studie är markerat rött. (Bild: NASA)

Klicka i rutan nedan för att se filmen. Den är förresten även dagens Astronomy picture of the day, vilket är en mycket bra resurs för snygga rymdbilder. APOD finns sedan 1995 och är därmed tveklöst en av de äldsta bloggarna på nätet.