Jag kan inte gå ut och finna en stjärnklar himmel utan att brista ut i skratt och bli glad för resten av kvällen! Så fort jag ser månen bli jag alldeles euforisk, tänk att det kan var så vackert!

Det är en speciell känsla om man tänker att vi kanske är helt ensamma i hela universum.

Det är så rörande, skört och vackert på samma gång.

Som jag ser det finns allt läskigt på jorden. Himlen blir snarare en fristad där man slipper tänka på finanskriser, global warming, kriget i Afganistan eller vad det nu är. För mig är just ensamheten ett skäl nog att bära ut teleskopet. Men jag får varken svindel eller drabbas av eufori, snarare blir jag lugn, harmoniskt och helt absorberad av det jag för tillfället tittar på.

/Johan

Som Johan säger finns nog det verkligt läskiga här på vår egen planet. Men att vara rädd för rymden kan förstås vara en befogad rädsla. Vi projicerar vår egen nedärvda skräck för ensamheten, tomheten och tystheten på den kalla, mörka himlapällen.

Själv känner jag mest en skräckblandad förtjusning de gånger jag står i kolmörkret och blickar ut i rymden. Även om jag vet att vi börjar förstå mer och mer om hur vår världsrymd fungerar känns det ändå som att vi har en lång väg kvar att gå, och att det finns så oerhört mycket som vi fortfarande inte förstår. Det här stora och okända gör det förstås samtidigt vackert. Kanske kände de första världsomseglarna samma svindlande känsla när de började ge sig ut över stora, tomma oceaner.

Att se ut i rymden och känna sig som en invånare i kosmos och inte bara jordbo ger positiv svindel.

Men okej, på en klangbotten av något uråldrigt, lite läskigt…

För min egen del känns inte stjärnhimlen det minsta skrämmande, däremot spännande eftersom det hela tiden händer något där. De flesta aktiva observatörer av himlen är nog inte särskilt grubblande av sig. Observerande kräver koncentration för att det ska bli något bevänt med det hela. Det handlar om mycket konkreta och jordnära ting, som att det finns fungerande batterier i den röda lampan, att man har försett sig med alla nödvändiga kartor inför kvällens obs-pass, osv.

Observationell astronomi är för mig en suveränt avkopplande hobby. Funderingar kring universums oändlighet eller alltings intighet är ingenting för mig, det leder inte till särskilt mycket i min värld. Däremot är det kul att se när en magnitudbestämning av en variabel stjärna på ett meningsfullt sätt kan användas tillsammans med andra observatörers resultat, och att man därigenom kan dokumentera en stjärnas beteende.

Helt plötsligt blev jag livrädd för rymden. Lite psykosartat. Jag visste förstås redan innan att jag bodde på en planet i universum men plötsligt så förstod jag det också. Det skrämde mig så tillvida att jag fick panikångest. Att titta upp på himlen, se solen osv. var en pärs. Så kan man ju knappast leva. Så jag ringde efter hjälp. Blev hänvisad till ungdomsmottagningen. Fick prata med en barnmorska! Så jag fick klara mig själv. Till slut gick det över. Min räddning var att jag pratade om det, med alla i min närhet. Hade jag stängt in mig med min åmgest vet jag inte vad som hade hänt. Jäkligt jobbig erfarenhet och jag bär alltid på en liten oro att jag skall drabbas igen. Av Rymdnoja.