Falska färger återspeglar den variationsrikedom som Merkurius erbjuder (Bild: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie Institution of Washington)

Merkurius har man känt till sedan antiken, men den är en särskild svår planet att studera i och med att den ligger så nära solen. I den första delen av en serie on-line filmer ”Tour the Solar System” får man en fin översikt om denna planet, med massa intressanta fakta såsom möjligheten för is etc… Den 6-minuter långa filmen är värt att titta på och jag räknar med att uppföljarna beskriver det moderna solsystemet genom satelliter som varit ute och planerade framtida satelliter.

Mera hos Astronomy.com

• Läs och lämna kommentarer...

Plötsligt stor (och ångande): kolstjärnan IRC+10216, även känd som CW Leo. Fler och snyggare bilder från rymdteleskopet Herschel hittar du på oshi.esa.int. (Bild: ESA och PACS/SPIRE/MESS-konsortierna)

En notis om en kolstjärna är helt plötsligt den mest lästa artikeln på DN:s nätupplaga. Vad har denna röda jätte gjort för att förtjäna sådan uppmärksamhet?

Stjärnan CW Leo, eller IRC+10216, ligger 500 ljusår från jorden, och är en särskild sorts röd jätte som är rik på kol. Sådana stjärnor tros skapa mycket av den kol som utgör våra kroppar, träd och oljereserver, så det är bra att vi har koll på dem. År 2001 kom en överraskning: vattenånga upptäcktes hos IRC+10216. Det stämde inte överens med astronomerna tänkt sig att kolstjärnor skulle funka, och ett antal möjliga förklaringar lanserades. Kunde vattnet vara resterna efter otaliga förångade kometer, asteroider och isiga stenblock, sådant som vi ser i vårt solsystem? Nu har Herschelteleskopet visat att den förklaringen är fel: vattenångan hos stjärnan är alldeles för varm. Inga förångade kometer alltså. Forskarlaget bakom upptäckten, där stockholmsastronomen Göran Olofsson ingår, tror istället att det är andra närliggande stjärnors ultraviolett sken som rubbar den kemiska balansen i stjärnans yttre lager, något som astronomerna tidigare inte lyckats ta med i beräkning. Nu har den bloggande kolstjärneforskaren Astrosmurfen inte uttalat sig om saken, men jag tycker det hela verkar ganska invecklat och tekniskt för att slås på såhär stort.

Men när det är en artikel i Nature och ett pressmeddelande från ESA, när astrofysikprofessorn Bengt Gustafsson ångrar i riksradio att forskarna har haft fel om något som rör livets viktigaste beståndsdelar, kol och vatten, och när brittiska BBC slår hårt på Herschel-trumman och någon får för sig att en bild på stoftmolnen kring V838 Mon (den är väl en stjärna den med) passar som illustration – ja då kan även en ganska teknisk nyhet kännas stor och spännande.

Herschelteleskopet är fantastiskt på riktigt. Nästa vecka samlas astronomer på Särö utanför Göteborg för att diskutera vad det upptäckt om hur stjärnor och planeter bildas. Vattenkemi också, men gamla bolmande kolstjärnor, hur än fuktiga de är, blir det nog mindre snack om.

• Läs och lämna kommentarer...

Så här långt har serien presenterat kataloger som tabulerar det som i modern terminologi betecknas som stjärnor, stjärnhopar, både öppna och klotformiga, nebulosor, både diffusa och planetariska, liksom galaxer av olika sorter. Nu är det dags att introducera en ny katalog och samtidigt ytterligare en typ av objekt. Det ska handla om mörka nebulosor, det vill säga nebulosor som kännetecknas av att de inte syns, eller rättare sagt visar sig genom att de skymmer bort det bakomliggande stjärnfältet.

Upphovsmannen, den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard (1857-1923), torde vara en av de mest namnkunniga i sin generation. Om inte annat har hans namn förevigats på stjärnkartorna genom att han både har gett namn till Barnards stjärna, den stjärna på himlen med störst egenrörelse, Barnards loop, en enorm supernovarest som kringgärdar större delen av stjärnbilden Orion, liksom drygt trehundra mörka nebulosor, däribland Barnard 33, Hästhuvudnebulosan som näst månen torde vara ett av himlens mest avfotograferade objekt.

Barnard vid Licks 36"-refraktor 1892. Bilden från Mary Lea Shane Archives of the Lick Observatory.

Barnard kom från mycket enkla förhållanden och började sin bana redan som nioåring och då som assistent hos en fotograf. Många år senare, fortfarande verksam inom fotobranschen, kom han att intressera sig för astronomin och samtidigt grundlägga sin framtid som kometjägare. En förmögen mecenat hörde talas om hans skicklighet vid teleskopet och erbjöd tvåhundra dollar för varje ny komet han upptäckte. Fem kometer senare hade han tillräckligt för att bygga sig ett hus. Samtidigt hade ryktet om denna bedrift öppnat en väg in i astronomin och 1887 anställdes han vid det berömda Lick-observatoriet.

Ett av hans viktigaste projekt vid Lick kom att röra dessa mörka nebulosor. Idag, och bland annat tack vare Barnard, vet vi att dessa är stora och kalla stoffmoln som är så täta att det skymmer bort ljuset från stjärnor eller emissionsnebulosor som ligger bakom dem. Men detta var långtifrån klart när Barnard började intressera sig för saken vid slutet av 1800-talet. En alternativ tolkning till de mörka stråken var förstås att de helt enkelt framträdde därför att området saknade stjärnor. Men genom att successivt fotografera av Vintergatsbandet och i detalj studera de mörka regioner han påträffade samlade han argument för att de verkligen existerade. En nyckelregion var till exempel Barnard 7 i Oxen. Här menade Barnard att det räckte med en hastig inspektion för att övertyga sig om att molnens var något mer än blott ett tomrum. Mer utförliga argument liksom en katalog över 182 objekt publicerades i en artikel i Astrophysical Journal 1919. Han fortsatte sedan sitt arbete och den slutgiltiga katalogen rymmer 349 objekt (men 370 nummer) och publicerades först efterhans död i den magnifika A photographic atlas of selected regions of the Milky Way (1927). (En enklare version finns här.) Atlasen har nyligen tryckts om och det ska kanske också sägas att om någon sitter på originalet så är det en smärre guldklimp.

Avslutningsvis uppmanar jag som vanligt intresserade läsare att se efter själv. Till de mer eftertraktade troféerna överhuvudtaget bland visuellt orienterade amatörastronomer hör förstås den ovan nämnda Hästhuvudnebulosan, men för att få en skymt av denna som ett mycket litet hack i den diffusa nebulosan IC434 i Orion, krävs ett rejält teleskop, filter, en riktigt mörk himmel liksom en stor portion erfarenhet. Betydligt enklare och under hösten väl placerade högt på himlen är några mörka nebulosor i Svanen. Här hittar vi först den enorma Norra kolsäcken. Strikt talat är detta inte ett Barnard-objekt, men området överlappar två mindre mörka nebulosor som finns med i katalogen som B348 och B349 och det är hur som helst ett bra ställe att börja på. Kolsäcken avslöjar sig bäst för blotta ögat och under en himmel som är tillräckligt mörk för att Vintergatan ska framträda tydligt. Ett objekt som däremot passar utmärkt för en kikare eller ett mindre teleskop är den långsmala B168 som rinner upp i Kokongnebulosan (IC5146) och som kan följas en och en halv grad västerut (själva kokongen kan däremot vara svår att få syn på).

Clear skies!

PS. I somras passerade dvärgplaneten Pluto framför den mörka nebulosan B92 i Skytten. En bild på denna tämligen unika tilldragelse finns här. DS.

• Läs och lämna kommentarer...

Skotten Scott Manley slutade med astronomi för att, så vitt jag kan utröna, jobba med IT-säkerhet på heltid och dj:a på fritiden. Men han lyckades inte hålla sig bort från vetenskapen, och beviset är den här fantastiska animering. Klicka på playknappen och se hur jorden, Mars, Venus och Merkurius under de senaste 30 åren fått sällskap i rymden av allt fler asteroider.

Asteroidupptäckter sedan 1980. (Video: Scott Manley)

OK, visst. Stenbumlingarna har funnits därute väldigt länge. Men nu vet vi vilka de är och hur de snurrar, både de som håller sig på behörigt avstånd (de gröna prickarna) och de som vi delar omloppsbana med (de röda). Det är just de röda, de jordnära asteroiderna, som vi behöver hålla ett öga på. De flesta kommer aldrig speciellt nära oss, men asteroidkrockar har skett förut och kommer att ske igen.
Det är snyggt och tankeväckande – och gjordes av någon som inte får betalt för att forska. Världens astronomer, de svenska inräknade, sitter faktiskt på en massa snygga data som du aldrig får ta del av för att ingen ids programmera om dem till något som ser bra ut. Titta på asteroidsvärmarna, kära forskarvänner, och fundera ni inte skulle kunna göra något fint själva.

• Läs och lämna kommentarer... (1)

Veckan har bjudit på två nya spännande solsystem som ligger långt (om inte alltför långt) från jorden. Solliknande stjärnor som har flera planeter som kretsar runt dem, och där man till och med kunnat mäta hur planeterna påverkar varandras banor. De här stjärnornas planetfamiljer liknar inte vårt solsystem egentligen: det finns stora planeter långt in mot stjärnorna och ännu finns det inget som tyder på att de härbärgerar något beboeligt ställe som jorden. Men om man fortsätter samla in data så kanske vi kan upptäcka fler.

HD 10180, 127 ljusår bort, har hela fem bekräftade planeter i Neptunusstorlek och kanske två till mindre som forskarna ännu inte är helt hundra på. Alltså på god väg att bli den planettätaste solsystem vi känner till. Upptäckt av Genèveobservatoriets planetjägarteam med ESO:s instrument HARPS. Pressmeddelande hos ESO

Kepler 9, 2300 ljusår härifrån, är den första stjärnan som ibland skyms av inte bara en planet, utan två, kanske tre. Systemet är det första där man kunnat upptäcka skillnader i tiderna mellan planetpassagerna framför stjärnan som har att göra med hur de två Saturnus-stora planeternas tyngdkraft påverkar varandra. Pressmeddelande hos NASA

Så här tror man att planetsystemet rund HD 10180 kan se ut (Film: ESO/L. Calçada)

• Läs och lämna kommentarer...