Rymdteleskopet Kepler kan ha nått slutet av sitt liv som planetupptäckare. Sedan i tisdags sattes teleskopet i felsäkert läge därför att ett av reaktionshjulen som används för att peka rätt på himlen hade slutat att fungera. Om man läser mellan raderna i NASA:s pressmeddelande från igår tror man inte att hjulet kommer igång igen. Däremot hoppas man kunna experimentera sig fram till ett sätt att styra teleskopet utan alla reaktionshjul.
– Vi tittar mycket noga på mätningarna för att se om det går att återgå till forskningsläge, sa NASA:s John Grunsfeld på en presskonferens igår.
Rymdteleskopet har tillräckligt med bränsle kvar för att teknikerna kan sköta teleskopstyrningen med de delar som ännu funkar. Men det ser ut att vara slut med mätningar av samma höga precision som varit möjliga hittills. Teleskopet har under nästan fyra år gett åtskilliga spännande planetupptäckter. Även om teleskopet inte längre kan leta efter de små stjärnblinkningar som avslöjar dess planeter så lär Kepler-upptäckterna fortsätta ännu ett tag, därför att uppföljningsarbete från marken krävs för att bekräfta och karakterisera kandidater till nya himlakroppar.
Nu följer troligen en paus med exoplanetforskning från rymden innan Europas Cheops och NASA:s TESS som båda sänds upp tidigast 2017.
Läs mer hos NASA, på space.com och i New Scientist.

• Läs och lämna kommentarer... (3)

Planeten jorden är blå: Chris Hadfield tolkar Bowie från rymden. (Bild: CSA)

Sedan december har kanadensiske Chris Hadfield varit befälhavare på Internationella rymdstationen, men i de sociala medierna är han världens mest kända astronaut. Han har twittrat ivrigt från rymden som @Cmdr_Hadfield och på sin Youtube-kanal har han lagt upp både första låten inspelad i rymden och filmat spännande experiment med tårar och blöta trasor. Hos honom på Soundcloud finns inspelningar av ljud från arbetsplatsen Internationella rymdstationen.
Nu har han släppt en musikvideo med hans version av David Bowies rymdpopklassiker Space Oddity. Den måste ses, men inte bara därför att alla dina vänner kommer att dela den på Facebook.

Hadfield iklär sig rollen som originalets utsatte astronaut Major Tom. Här sitter han i sin plåtburk – den mäktiga rymdstationen – långt ovan jord, och tidningarna vill fortfarande veta vilkas skjortor han har på sig. Men tillsammans med videoproducent Andrew Tidby, låtskrivare Emm Gryner och musikproducent Joe Corcoran har Chris Hadfield gjort avgörande ändringar. Bowies Major Tom tappar till slut kontakten med jorden och uppgiven svävar ut mot en säker död i ensamhet. Här är det istället Hadfields farväl till sin märkliga arbetsplats och till rymden som ger låten den nödvändigt vemodiga klangbotten. Slutet blir inte det tomma intet i David Bowies version utan den nedplaskande hemkomsten i havet i en Sojuz-farkost. ”There’s nothing I can do” blir istället ”There’s nothing left to do”, inget kvar att göra i rymden. Det är lite som om Hadfield ser sig själv som den ende som gjort något vettigt på rymdstationen. Med tanke på hur han som astronaut nått ut till allmänheten såhär långt, och hur detta nya stycke saklig melankoli bidrar till vår bild av livet i rymden, är det en tanke som är värd att leka med.
Men för Hadfield är arbetet på rymdstationen något mer. Det är ett första steg mot det stora målet för människan att lämna jorden och klara oss utan att vara rädda.
– Det är ett gigantiskt historiskt steg och vi försöker göra det rätt. Det tar tid och det kräver tålamod och det kräver envishet, och vi kommer att klara det, säger han i en intervju med BBC.

• Läs och lämna kommentarer... (2)

Skelettfyndet i Atacama har mer med abortfrågan än ufofrågan att göra. (Bild: Sirius Disclosure)

Har en utomjordings skelett hittats i Atacamaöknen? Svaret är nej, men den sorgliga historien om humanoiden från Atacama är på sätt och vis nyttig.
Som Aftonbladet och tidskriften Science på deras olika sätt rapporterar hittades ett märkligt litet skelett i en spökstad i norra Chiles torraste trakter år 2003. Det 15-centimeter långa skelettet tolkades sedan av vissa hoppfulla förmågor som kvarlevor efter en utomjording. Mystiken späs tydligen på i nya dokumentärfilmen Sirius.
Bakom filmen ligger Steven Greer som enligt hans webbplats Sirius Disclosure tror stenhårt på att utomjordingar finns och lever på jorden.
Nu har skelettet analyserats av immunologen Garry Nolan, som kommer fram till att den är i alla fall mänsklig. I sin rapport, som Science refererat och som finns som pdf hos Sirius Disclosure, slår han fast att det är ett människofoster, eller möjligen ett dödfött barn, som lämnades kvar i ökenstaden, antagligen för högst ett par decennier sedan. Varför det pennstora skelettet ser vanställt ut vet inte Nolan eller hans kollegor, och ingen känd sjukdom tycks kunna förklara det.
Kan det finnas alltså något kvar av det okända och spännande? Det hoppas Greer, verkar det som. Men enligt andra – paleontologen William Jungers, som citeras i Science, och den bloggande arkeologen Paolo Viscardi, är två av dem – finns en mycket enklare och tråkigare förklaring än utomjordingar på besök.
För dem bär skelettet tydliga tecken som vittnar om något helt annat. En okänd kvinna som tvingades göra en olaglig abort ute på landsbygden i ett land där abortlagstiftningen är bland världens allra strängaste. Läs gärna Paolo Viscardis blogginlägg om varför han tror det, men tänk på att bilderna kan upplevas som obehagliga. Aftonbladet, som har den konservativa brittiska tidningen Daily Mail som sin källa, missar denna aspekt av historien.
Bland rapporter om ufon och utomjordiska besök på jorden är detta en ovanligt trist historia. Men den visar tydligt hur forskningen om ufo-relaterade fenomen alltid måste vara tvärvetenskaplig. Och hur lite dessa fenomenen har att göra med rymden.

• Läs och lämna kommentarer... (1)

Röda jätten som blev Herschelteleskopets sista uppdrag, här i en färgglad bild från rymdteleskopet WISE. (Bild: NASA)

Europas astronomiska stolthet, rymdteleskopet Herschel, har avslutat sitt uppdrag. Efter tre och ett halvt år i rymden och fler än 35 tusen observationer tog kylvätskan helium slut under måndagen den 29 april.
Svenska forskare var inblandade i Herschel redan från start. Dess instrument HIFI, som delvis utvecklats av forskare i Stockholm och Göteborg, har dessutom presterat några av teleskopets roligaste upptäckter (till exempel det där med mysteriet om syremolekyler i rymden).
Nu visar det sig att också Herschels allra sista insats för astronomin var en svensk observation. Min kollega vid Onsala rymdobservatorium, Kay Justtanont, älskar röda jättar med tjocka stjärnvindar och det var just en av dem med det oansenliga namnet OH 32.8-0.3, som blev det sista som Herschel såg innan dess öga stängdes för gott.
Läs hela historien här hos Onsala rymdobservatorium.

Herschelteleskopet framför en av dess spektakulära bilder på kalla moln i galaxen där nya stjärnor bildas, denna gång området Vela C. Klicka för mer om teleskopets slut och för fler fantastiska kort. Bild: ESA/PACS & SPIRE Consortia, T. Hill, F. Motte, Laboratoire AIM Paris-Saclay, CEA/IRFU – CNRS/INSU – Uni. Paris Diderot, HOBYS Key Programme Consortium

• Läs och lämna kommentarer...

Skaffa järnkoll på en asteroid eller upptäcka atmosfärens svalaste vågor – idéerna till Sveriges nästa egna forskningssatellit var supercoola. Men, rapporterade vi tidigare, dyrare än väntat.
Nu släpps den tidigare hemligstämplade rapport om satellitprojekten, beställd av Rymdstyrelsen och framtagen av den samlade svenska satellitexpertisen i form av företagen OHB Sweden, ÅAC Microtec, Omnisys, RUAG Space och NanoSpace.
Läs rapporten hos Rymdstyrelsen.
Nu blir det tydligt hur mycket projekten spräcker kostnadsramen på 40 miljoner kronor som Rymdstyrelsen satt upp för satsningen. Den billigaste av de fyra satellitprojekten kostar mer än tre gånger budgetramen.

Ansvarslöst dyra eller bra valuta för pengarna? De förslag till ny nationell satellit kostar långt mer än den tilltänkta budgeten. (Grafik: Robert; bilder från rapporten)

Rapporten är teknisk men ger spännande läsning. Rymdföretagen har tagit uppdraget på allvar och föreslagit en helt ny svensk plattform för framtida satellitutveckling. Tanken är att kostnader sjunker när man återanvänder teknik. Man har också identifierat många möjligheter till innovation som kan slå på den internationella marknaden.
Ändå sticker det där med prislappen i ögonen. Någon har varit orealistisk. Men vem?
Var det rymdforskarna – hittade på alldeles för spännande vetenskapliga projekt i hopp om att få mer pengar sen?
Var det Rymdstyrelsen – som satte alldeles för snäva ramarna för forskarna?
Var det utredarna på rymdföretagen som saltade notan i hopp om att få kontrakt ändå?
Eller var det politikerna, som i sin iver att blunda för Sveriges rymdkompetens inte förmått ställa ge Rymdstyrelsen och rymdbranschen rimliga krav?
Gierth Olsson är vd på OHB Sweden, tidigare Rymdbolagets satellitdivision, som koordinerade arbetet med rapporten. Han undrar själv vem som varit mest orealistisk, men vill inte lägga någon skuld på Rymdstyrelsen.
– De satte upp ett väldigt djärvt mål, och jag berömmer dem för det. Siktar du mot stjärnorna så når du trädtopparna, säger han.
Hur det går nu med satellitplanerna är inte klart. Men för Gierth Olsson är de i alla fall bevis för att Rymdstyrelsen istället för bara ”skicka pengar till ESA” gör nu något eget för Sverige.
– Det är kul att vi kommit tillbaks till det, säger han.

• Läs och lämna kommentarer... (1)