Hjälp till att placera mumintrollen bland stjärnorna


De senaste decennierna har astronomer upptäckt den ena exoplaneten efter den andra. Även om man länge hade misstänkt att planeter är vanliga runt andra stjärnor, var det först 1992 som man lyckades detektera en av dem. Därefter har det gått fort – idag känner man till närmare tvåtusen exoplaneter. Nu ska några av dem döpas, och du är välkommen att hjälpa till.

The diversity of exoplanets is large — more than 800 planets outside the Solar System have been found to date, with thousands more waiting to be confirmed. Detection methods in this field are steadily and quickly increasing — meaning that many more exoplanets will undoubtedly be discovered in the months and years to come. As an international scientific organisation, the IAU dissociates itself entirely from the commercial practice of selling names of planets, stars or or even "real estate" on other planets or moons. These practices will not be recognised by the IAU and their alternative naming schemes cannot be adopted.

En konstnärs idé om hur himlen kan se ut från en exoplanet. Bild: IAU/L. Calçada.

rosta_exoplaneter_fyren_muminRösta på planeterna Lillamy, Mumin och Mårran runt pulsaren Fyren – klicka på bilden för att stödja det svenska förslaget.

Ansvaret för att namnge astronomiska objekt vilar på International Astronomical Union (IAU). I ett projekt som startades för ungefär ett år sedan valde en arbetsgrupp inom unionen ut 20 kända exoplanetsystem – som alla, med något undantag, har det gemensamt att moderstjärnan är synlig för blotta ögat – och uppmanade sedan intresserade att inkomma med namnförslag (vid har tidigare skrivit om det här). Namnförslagen föreligger nu, och sedan någon tid finns det möjlighet att rösta på de förslag som man gillar bäst. Då det är inbyggarna i 20 system som ska namnges, och då det finns flera namnförslag för varje system, så handlar det i praktiken om 20 olika omröstningar. Man kan emellertid bara rösta en gång på varje system.

rosta_exoplaneter_carl_dotAstronomisk Ungdom har föreslagit namnen Carl och Dot för exoplaneten 51 Peg och dess planet – klicka på bilden för att rösta om dem.

Klicka här för att komma till omröstningen. Sen är det bara att klicka in sig på något av systemen, läsa förslagen (och motiveringarna) och lägga sin röst. Observera att du vid varje omröstning måste bekräfta att du inte är en internetrobot.

Så nu gäller det: Ska till exempel solsystemet 47 Ursae Majoris få finska namn – Päivä, Aamu och Ilta – eller japanska – Kame, Turu och Koi? Och, kanske viktigare, ska planeterna runt stjärnan med den kryptiska beteckningen PSR1257+12 döpas om till Rockie, Andie och Rollie (det vill säga Rock’n’Roll), eller ska de, som Markus Janson föreslagit, heta Lillamy, Mumin och Mårran? Inte alldeles enkelt.

Omröstningen avslutas den 31 oktober (UT 23:59). Resultaten kommer att tillkännages i mitten av november. Då vet vi om rätt namn vann.

Dela

Perseiderna 2015: magiska nätter med stjärnor som faller


Bild: © Petr Horálek
Perseiderna: sommarens bästa stjärnfall kan ses över hela himlen med Vintergatsbandet som fond. I den här bilden av Petr Horálek, astrofotograf i Tjeckien, finns en meteor som började lysa på rekordhöjd – hela 170 km upp i atmosfären. Se bilden och andra häftigaPetrs hemsida.

Mörkret faller, stjärnorna träder fram och sommaren avtar en aning. Mellan 10 och 15 augusti det dags för årets bästa meteorregn, perseiderna. Andra astronomiska spektakel väntar senare under året, men första våra bästa tips om sensommarens astronomiska höjdpunkt.

  1. Hitta till mörkret. Är det stjärnklart, molnfritt och mörkt där du är så har du stora chanser att få se stjärnfall. Meteorregnet perseiderna pågår mellan 10 och 15 augusti 2015 och är allra bäst natten till torsdagen den 13. Ju senare du lägger dig desto bättre blir dina meteorchanser.
  2. Glöm Perseus och spana uppåt. Perseiderna ser ut att strömma från stjärnbilden Perseus men syns bäst för den som lägger sig platt på marken eller en filt inför universums prakt. Himlen är mörkast rakt uppåt och bort från störande gatlampor. Mobilskärmen är också dålig för ditt nattseende, så tänk på det om du känner för att rapportera varje höjdpunkt för vännerna.
  3. Bild: ESA/Rosetta/NAVCAMSonden Rosetta firar ett år hos kometen 67P – som kastar här ut grus och damm i rymden. Bild: ESA/Rosetta/NAVCAM
  4. Se på när jorden förstör kometblock och rymdgrus. Meteorerna syns som flyktiga, vackra ljusa spår på himlen, blinkar du så kan du missa en. Vad är det som händer? Grus och stenar som en gång var delar av en komet – komet Swift-Tuttle – korsar jordens bana runt solen. De faller in i atmosfären i hög fart – cirka 6 mil i sekunden – och på hög höjd – runt 9 mil ovan marken.
  5. Du kan få se ett eldklot. De ljusaste meteorerna kallas bolider eller eldklot, och perseiderna brukar bjuda på sådana varje år. Bakom dessa ligger större stenar som är bättre än de små på att hetta upp luften under farten och få den att lysa. De mest lysande perseiderna kan till och med få forskare att jubla. Ett eldklot som syntes under perseiderna 2012 från Tjeckien kunde ses redan när den var 170 kilometer ovan jord – och om den blev det en hel forskningsartikel.
  6. UAA_camera_250Meteorkameran vid Sandvretens observatorium drivs av Uppsala AmatörAstronomer. (Foto: UAA)
  7. Sveriges nya meteorkameror håller koll. Nytt för i år är att Sverige nu har flera meteorkameror som bevakar himlen. Först ut var meteorkameran vid Uppsala universitet som nu fått sällskap av andra i Kiruna, Abisko, Sandvreten i Uppland och Mölndal utanför Göteborg. Om projektet, som är ett samarbete mellan forskare och amatörastronomer, kan du läsa om på meteornätverkets hemsida. Där kan du också själv rapportera häftiga stjärnfall till forskarna.
  8. Bild: Ron Garan, ISS Expedition 28 Crew, NASA / Kungl Fysiografiska Sällskapet i Lund
    Rymdsten förångas i jordens atmosfär: en perseid fångades från den Internationella rymdstationen 2011. Tidigare berättade meteormätningar från Sverige för astronomen Bertil-Anders Lindblad hur solen påverkar jorden. (Bild: Ron Garan/ISS Expedition 28 Crew/NASA; Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund; Montage: R. Cumming)

    meteorutrustning_askim_250
    Teknik från 1950-talet för att mäta upp meteorer: bild ur professor Olof Rydbecks memoarer.
  9. Stjärnfallen berättar om jordens skyddshölje. Perseiderna ligger bakom en av Sveriges viktigaste upptäckter inom rymdfysik. Lundaastronomen Bertil-Anders Lindblad (1921-2010) gjorde radarmätningar av meteorer under många år från Onsala rymdobservatorium i norra Halland och blev överraskad av perseiderna påverkades av solens aktivitet. Redan 1968 misstänkte han att meteorerna hade något viktigt att berätta: att jordens skyddande jonosfär krymper när solaktiviteten ökar. År 1976 skrev han en artikel om fyndet i Nature. Men solen påverkar inte stjärnfallen som vi ser med våra egna ögon: enligt forskning från så sent som 2012 är de lika många oavsett solstormar och solcykel.
  10. Se fram emot månförmörkelse den 28 september och stjärnfallet geminiderna i december. Vad finns det mer att skåda under hösten? Den 28 september 2015 blir det röd måne före frukost när en total månförmörkelse inträffar före gryningen. Sedan i december är det dags för en ny och i år mycket lovande omgång med det barnvänliga meteorregnet geminiderna, utan störande månljus. Räkna med fina stjärnfall runt den 14 december men också redan under lucianatten.

Sugen på långläsning om meteorer? Läs då Se upp för meteorerna av Katja Lindblom i Populär Astronomi 2014/2 och Små stjärnor som faller av Asta Pellinen-Wannberg i Populär Astronomi 2009/2. Läs även Gunnar Sporrongs skådningstips för perseiderna på klaraskyar.se.

Vill du skåda ihop med andra? Det kan du göra i till exempel tillsammans med Hallands astronomiska sällskap i Tönnersa utanför Laholm (från 21.30 den 12 augusti, mer här) och på Tycho Brahe-observatoriet utanför Malmö (från kl 21:30 den 11 och 12 augusti, läs mer här).

Lyssna på ”Sfärernas musik” – och astronomins andra radioinslag i sommar


Bild: NASA and The Hubble Heritage Team (STScI/AURA)
Ljudvågor i rymden – eller i alla fall stjärnvind med bågchock nära stjärnan LL Orionis – gestaltar musiken på hemsidan för Sfärernas musik. Bild: NASA/Hubble Heritage Team (STScI/AURA)

Det har varit en bra sommar för astronomi i radio. Har du lyssnat?

Foto: Sveriges radioBengt Gustafsson och Boel Adler (Foto: Sveriges radio)

I serien Sfärernas musik gör uppsalaprofessorn Bengt Gustafsson en musikalisk resa genom universum, eller en kosmisk resa genom musiken. Det är populärvetenskapligt men också historiskt, reflekterande, och kul. Rymdens alla fenomen – inflation, svarta hål, stjärnvindar – förklarar Gustafsson på sedvanligt träffande sätt.

Men det är bara inramningen: musiken får på sina många olika sätt lotsa dig in i det okända. Universum är för stort för att greppa, och det är precis sådant som musik är till för. Resultatet blir ett slags ljudets Cosmos, en personlig resa i samma anda som Carl Sagans och Neil deGrasse Tysons berömda tv-serie.

Det är tydligt att Gustafsson känner sig aningen mer bekväm med estnisk konstmusik än med rapparen Promoe (hans Inflation är såklart med) – men alla slags musik får vara med. De tvära kasten visar att ingen har monopol på att göra kosmiska ljudbilder.

Sfärernas musik går i Sveriges radio P2 på söndagkvällar samtidigt som reprisen av Sommar i P1, men du kan också hitta alla avsnitt på nätet. Programmet har gjorts av Gustafsson tillsammans med producenten Boel Adler.

Bild: ESO/S. Seip
Lyssna eller se? Radioteleskopet SEST i Chile får illustrera avsnittet om att observera kosmos i Sfärernas musik. (Foto: ESO/S. Seip)

Sveriges rappaste astronom Maria Sundin har också fått en sommarserie i Sveriges radio. Under rubriken Lyssnarens guide till galaxen har hon levererat astronomiska kunskaper i samtal med programledarna för P4 Extra. Där Bengt Gustafsson fått bre ut sig har Maria Sundin istället fått fatta sig kort och koncist om både aktuella och klassiska rymdfenomen, som till exempel om planeten Kepler-452 b. Bra grejer, även om jag tycker att Maria kommer mer till sin rätt när hon får vara rolig också, som i inslagen Rapport från rymden i P3:s Christer och Morgan rapporterar.

På poddfronten har sommaren bjudit på ett andra avsnitt på Astronomisk Ungdoms Rymdpodd, med saftig intervju med uppsalaforskaren och författaren Ulf Danielsson, aktuell med boken Mörkret vid tidens ände.

Pluto ger insikter om liv i rymden, tror svenska forskare


De vackra, märkliga bilderna på Pluto från sonden New Horizons har överraskat alla i sommar. Forskare och rymdentusiaster är lika förtjusta i denna nya, röda värld som snurrar med hjärtat på utsidan. Planet eller inte – alla älskar Pluto.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Dvärgplanet med hjärta: denna bild på Pluto i riktiga färger släpptes den 25 juli. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Vi har frågat några svenska forskare om vad som de tycker är mest spännande bland de nya upptäckterna från Pluto – och svaren är oväntade.

New Horizons skarpaste bilder på Pluto visar få kratrar – och överraskande berg och slätter. Bergskedjorna, gjorda av fruset vatten med toppar på uppemot 3500 meter, sällskapar med glaciärer som tycks fylla i kratrar och sprickor. Trots att Pluto funnits i miljarder ser dess yta ut att vara ung.

Bild: NASA / JPL / JHUAPL / SwRI / Emily Lakdawalla
På Pluto än idag landskapen under fortsatt omvandling. Glaciärer, berg och slättar med få kratrar är bevisen. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Anders Johansen forskar vid Lunds universitet om hur planeter bildas. Han är fascinerad av hur Pluto lyckas behålla ett ungdomligt utseende. På annat håll i solsystemet kan ytan föryngras tack vare påverkan från en stor planet – som till exempel hos Jupiters ismånar och neptunusmånen Triton – men här händer något annat, menar han.
– Det kan betyda att vi måste revidera vårt syn på hur småkroppar av is värms upp. Det kanske sker tack vare energin från radioaktiva grundämnen som torium och uran, som har halveringstider på många miljarder år, säger Anders Johansen.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Vackra krockrester: Pluto och största månen Charon har kallats dubbelplanet. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Anders Johansen och hans kollega Kalle Wahlberg Jansson, också vid Lunds universitet, är speciellt intresserade av hur Pluto och dess fem månar en gång bildades. Pluto och Charon ser mycket olika ut, inga nya månar har hittills uppdagats, och inte heller har Pluto ringar – men allt stämmer fortfarande väl överens med att en paret bildades i en våldsam krock för miljarder år sedan.
– Jag tror inte att det faktum att Pluto och Charon ser olika ut behöver ändra teorin att systemet bildades av en kollision mellan två kroppar, säger Kalle Wahlberg Jansson.
Plutos röda färg kan förklaras av partiklar i dess tunna atmosfären, förklarar han. Charons tyngdkraft är för liten, en dryg tredjedel av Plutos, för liten för att behålla en egen atmosfär, och därför är den grå.

Lik planeten Mars är Pluto alltså röd. Färgen beror på en rödaktig gegga som skapas när metan och andra gaser bestrålas av solen och bildar partiklar som faller ner mot ytan, som ett slags kall, röd snö. Den kemiska förklaringen till den röda nyansen är komplexa molekyler som kallas tholiner. De har tidigare hittats hos Saturnus molntäckta måne Titan men identifierades faktiskt för första gången i experiment som leddes av Carl Sagan med kollegor på 1980-talet. På Planetary Societys sajt kan du läsa mer om tholiner och deras historia i en artikel av planetvetaren Sarah Hörst.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Pluto lyser i förstärkta färger i denna bild från New Horizons kamera Lorri och dess spektrograf Ralph. Sondens instrument har också mätt upp en svans av joner bakom dvärgplaneten och eggande skillnader mellan Plutos olika världsdelar. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Jan-Erik Wahlund vid Institutet för rymdfysik i Uppsala lyfter fram atmosfären som Plutos mest spännande egenskap. Den påminner om atmosfären hos Saturnus måne Titan, som han studerat med hjälp av mätningar från Saturnussonden Cassini. Jan-Erik är överraskad av att en så liten himlakropp om Pluto lyckas behålla en atmosfär där komplexa, organiska molekyler kan bildas.
– Det är ju så kallt, men uv-ljuset från solen räcker tydligen. Det visar att det är just tillgången på energirik strålning som är avgörande för att bilda komplex organisk kemi.
Att komplexa molekyler tycks kunna bildas på nedfrysta världar som Pluto är spännande för astronomer som studerar hur livets molekyler bildas i andra planetsystem än vårt. En av dem är Karin Öberg vid Harvarduniversitet i USA som nyligen uppmärksammats för upptäckten av molekylen metylcyanid nära en ung stjärna.
Karin Öberg tror att spännande ledtrådar kan finnas under ytan på Pluto, om man kan uppskatta vilka ämnen som finns där.
– Det kunde ge oss direkta data på hur effektiv solljus är att omvandla vatten, metan, kolmonoxid och kväveis till intressanta organiska molekyler, säger hon.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Solen lyser upp Plutos märkliga atmosfär bakifrån. Bilden togs när New Horizons tittade tillbaka mot Pluto ett par timmar efter förbiflygningen den 14 juli. Nu fortsätter sonden utåt mot nya mål – tidigast 2019 kan den nå fram till en av Plutos mindre kusiner i solsystemets Kuiperbälte. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Jan-Erik Wahlund arbetar med att förebereda de svenska instrumenten som åker med ESA-sonden Juice år 2022 för att undersöka Jupiter och dess ismånar Europa och Ganymedes. Hos de kan de finnas flytande vatten under ytan – och kanske till och med primitivt liv. För honom ger nu Pluto ledtrådar till hur liv kan ha bildats på flera håll i vårt solsystem.
– De isiga månarna kring Jupiter hade förmodligen hav på ytan just efter bildandet. Om liknande organisk dimma producerades i en atmosfär av kväve, metan och vatten atmosfär ovanför dessa hav så kan det kanske vara ett grundrecept för hur livets molekyler börjar bildas på himlakroppar, även på jorden, Mars och kanske Venus, säger han.

Foton: Lunds univ./Harvarduniv./IRF
Fascinerade av Pluto: forskarna Anders Johansen, Kalle Wahlberg Jansson, Karin Öberg och Jan-Erik Wahlund. (Lunds universitet, Harvard University, IRF)

Läs även våra tidigare inlägg om Pluto och Kalle Wahlberg Janssons artikel Nu når vi äntligen Pluto i Populär Astronomi 2014/4.

Planeten Kepler 452-b tar över som mest jordlik hittills


Rymdteleskopet Kepler har under de senaste par åren bekräftat det som många helt vanliga människor har länge haft på känn: att även andra stjärnor än solen har planeter, och att massor av dem är tillräckligt små för att påminna om jorden.

Men är jordlika planeter tillräckligt vanliga att vi kan i framtiden hitta några riktigt nära oss, och kanske också kunna leta liv där? En del av svaret på den frågan är planeten Kepler-452b, vars upptäckt avslöjades av NASA den 23 juli 2015 (se även DN/TT och SvD som båda intervjuat mig om fyndet).

Bild: NASA Ames/W. Stenzel
Rymdteleskopet Kepler har hittills hittat flera planeter som blivit ”jordlikast” hittills – nu senast Kepler-452 b. Så föreställer sig rymdkonstnären Wendy Stenzel hur planeterna och deras värdstjärnor skulle se ut från nära håll. Bild: NASA Ames/W. Stenzel

Keplerteleskopet upptäcker planeter genom att mäta upp små, små blinkningar hos avlägsna stjärnor. Regelbundna blinkningar kan avslöja planeter – och berättar om hur lång tid det tar att åka ett varv runt värdstjärnan. Stjärnan Kepler-452b skiner som solen men är lite äldre och ligger 1400 ljusår bort, och en gång var 385:e dag förmörkas den lite grann av en planet som beräknas vara två gånger jordens storlek. Den kanske egentligen inte har en fast yta, men chanserna att den faktiskt är stenig – likt jorden, Venus och Mars – bedöms vara goda. Och om det stämmer skulle flytande vatten också kunna klara sig utan att vare sig avdunsta eller frysa till is. En potentiellt beboelig planet med andra ord.

Bild: Jenkins m fl 2015Kontroll från jorden. En superskarp bild från Keckteleskopet på Hawaii bekräftar att Keplerteleskopets mätningar fått in stjärnan Kepler-452 och ingen annan i blickfånget. (Bild: Jenkins m fl 2015)

Mätningarna bakom upptäckten beskrivs i en matig forskningsartikel (med för genren trevligt lättsläst inledning) av astronomen Jon Jenkins och en mängd kollegor från USA, Australien och Danmark.
Planeten ingår också i det sjunde och senaste datasläppet från Kepler. Sedan den förra upplagan från januari 2015 tillkommer 521 nya planetkandidater, varav många är små som jorden.
Kepler fortsätter göra mätningar trots en skada som inträffade 2013.

Vad krävs för att upptäcka tecken på liv på en planet som Kepler-452b? Dels måste vi hitta sådana planeter på närmare håll: det blir en uppgift för nästa generationen med rymdteleskop efter Kepler, som NASA:s TESS, Europas Plato och Cheops. Sedan behövs insatser från de största teleskop, både på jorden och i omloppsbana.

Men även då lär det bli riktigt svårt att urskilja till exempel bevis på vegetation i ljus som passerat planetens atmosfär. Kirunaprofessorn Javier Martín-Torres tror att liv utanför jorden hittas lättast inte ute i galaxen, utan här i solsystemet på planeter som Mars och månar som Europa och Enceladus. Läs vår intervju med honom i Populär Astronomi 2015/2.

Ett mer vågat men eggande alternativ är att leta efter radio- och andra signaler från främmande civilisationer: så kallat SETI. Förra veckan blev det offentligt att den ryska miljardären Jurij Milner satsar stort i projektet Breakthrough Listen (läs mer i brittiska Guardian) med stöd av storheter som fysikern Stephen Hawking och astronomen Martin Rees.

För nästa generationens radioteleskop, det gigantiska SKA, där Sverige ingår, finns också planer på hur man ska leta utomjordiska signaler: om de senaste idéerna kan du läsa i nya boken Advancing Astrophysics with the Square Kilometre Array (i synnerhet artikeln Searching for Extraterrestrial Intelligence with the Square Kilometre Array.

Du kanske också är övertygad om att det måste finns andra livsformer därute – på Kepler-452b eller annorstädes – men den stora utmaningen är att hitta beviset som övertyger alla.

Flera inlägg

Några bilder från dagens Pluto-dramatik


Pluto: Musses hund eller dödsrikets gud


Nu når vi Pluto! 6 saker du behöver veta inför årets rymdhändelse


Skimrande möte i sommarskyn: så ser du Jupiter och Venus tillsammans på himlen


Hjälp forskarna att leta efter spindlar på Mars


Exoplaneter kan få heta Mumin, Mårran och Lillamy


Nyvaken kometlandare Philae får en mjukstart i solskenet


Därför glömde alla Knut Lundmarks stora upptäckt: den mörka materian


Astronomisk Ungdom får statligt stöd – vill satsa på skolorna


Ceres ljusa fläckar delar på sig – och delar forskarna


Populär Astronomi

är Sveriges ledande populärvetenskapliga tidskrift inom astronomi och rymdfart. Den utkommer i pappersform fyra gånger om året, i början av månaderna mars, juni, september och december. Den kan köpas i välsorterade butiker, som till exempel PressStop, men säkrast är alltid att prenumerera.

Facebook logoTwitter logo

Se stjärnfall 10-15 augusti! Läs vår guide till perseiderna 2015, årets bästa meteorregn. Populär Astronomi 2015 nr 3 släpps i början av september – vi tar tempen på jakten på utomjordingar och träffar kändiskosmologen Ulf Danielsson. Beställ hos Tidningskungen eller läs mer om att prenumerera. I Populär Astronomi 2015 nr 2 kan du läsa bland annat om Pluto och dvärgplaneterna:

Senaste numret

Pluto och Ceres: Populär Astronomi nr 2 2015
Annons: Astro Sweden
Astronomisk ungdom

@PopAst på Twitter

Nyhetsarkiv

Kulturtips!

Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som vi på Populär Astronomi gillar. Exempelvis BBC Sky at Night, Scientific American, Forskning & Framsteg och Ny Teknik.

i samarbete med tidningsbutiken.se.

Sällskapet

Populär Astronomi utges av Svenska Astronomiska Sällskapet.
sas logo