Äntligen är det klart väder här i Stockholm. Solen skiner och vårvinterns färger blir fler än bara vitt och grått. Det har också varit en mycket bra vecka för den som ville se Internationella rymdstationen ISS på kvällshimlen. I fredags kollade vi den från jobbet och i lördags gick jag ut för att skåda den hemifrån. Högt, högt upp skiner rödaktiga Mars och jag påminns om att ljuspunkterna på vårvinterns himmel inte alla lyser i samma nyans. Sedan kommer den, under några minuter far rymdstationen från där solen nyligen gått ner över till Orions fötter och vidare förbi sprakande stjärnan Sirius, sedan bleknar den och försvinner in i jordens skugga. När den passerar Sirius märker jag hur stjärnan och den rörliga, stjärnliknande stationen skiljer sig åt trots att de lyser lika starkt. Sirius är kritvit, med inslag av regnbågens alla färger tack vare de tjocka lagren med luft mellan mig och rymden. Rymdstationen ser med blotta ögat lika mycket ut som en prick på himlen, men är tillräckligt stor och nära för att behöva blinka.

Men det mest intressanta är färgen: den är gul, inte vit som Sirius. Det är ju vår sol som rymdstationen reflekterar, och solen är faktiskt gul på riktigt. Solen med sina 6000 graders yta är svalare än Sirius, som i sin tur är svalare och gulare än de tre blåvita stjärnorna i Orions bälte lite längre upp på kvällshimlen. Väl inne i i lägenhetens värme igen gör jag en snabb beräkning. Rymdstationen har nyss visat mig hur ungefär hur solen skulle se ut om den flyttades ut till en tiondels ljusår från jorden. En liten gul stjärna, lika ljus som Sirius.

Astronomer som Uppsala universitets Andreas Korn och Anna Önehag vrider den här leken ytterligare ett varv. Finns det stjärnor därute som inte bara är precis lika gula som solen, utan har in i minsta detalj exakt samma färgfördelning? De kanske skulle kunna lära oss något om vår egen stjärna och dess nycker. Svaret är såklart ja, nu känner man till flera ”soltvillingar” och om de skriver Andreas och Anna om i Populär Astronomis marsnummer. Andreas var på besök till Stockholm i fredags och nämnde i förbigående att artikeln innehåller en upptäckt som ännu inte blivit publicerade någon annanstans: en bild på den första soltvilling som upptäckts i en stjärnhop, omgiven av andra stjärnor som föddes samtidigt och på samma plats. Spännande och, som att se ens egna hemstjärna reflekterad i människans just nu yttersta utpost i rymden, faktiskt lite rörande.

Hålltider för rymdstationen de närmaste dagarna: söndag 19:47, måndag 18:37, tisdag 19:01. För fler, se Heavens Above eller calsky.com.

• Läs och lämna kommentarer...

Isaac Newton hade i sin Principia föreslagit att kometernas banor är periodiska. Han fick aldrig möjlighet att leda detta i bevis, utan tanken utvecklades av hans vän och vapendragare Edmond Halley. Halley argumenterade för att de stora kometerna 1531, 1607 och 1682 var en och densamma och att den med en period om ungefär 76 år skulle återkomma hösten 1758. Om denna förutsägelse infriades så skulle det inte bara tillföra nya kunskaper om kometernas natur, utan också stärka gravitationsteorin, på vilket argumentationen vilade. Det säger sig själv att många engagerade sig i sökandet, men det dröjde ända till slutet av december innan en tysk amatörastronom lyckades hitta den.

En av dem som därmed snuvades på upptäckten var den franske astronomen och kometjägaren Charles Messier (1730-1817). Messier hade varit på jakt efter Halleys komet men, på grund av brister i underlaget han fått från sin chef, letat på fel ställe. Istället snubblade han över en annan komet och det var när han följde denna över himlen som han upptäckte det objekt – Krabbnebulosan i Oxen – som skulle inleda hans berömda katalog. 

Charles Messier. Bilden från Wikipedia commons.

För moderna amatörastronomer samlar Messierkatalogen många av himlens mest uppskattade objekt. Men för Messier saknade dessa nebulosor – det vill säga vad vi skulle kalla galaxer, stjärnhopar och egentliga nebulosor – egenvärde, snarare betraktade han dem som ett gissel. Gemensamt har dessa objekt nämligen att de i ett litet teleskop har samma gråsuddiga skepnad som kometerna har innan de utvecklat sin svans, och det var ju kometerna Messier letade efter. Syftet med katalogen var därför helt enkelt att tabulera alla objekt som kunde lura kometjägare att ödsla värdefull tid på förklädda kometer. I detta ärende samlade han på sig data om redan kända nebulosor samtidigt som han i sina svep över himlen upptäckte en lång rad nya. Idag är han förstås ihågkommen för den katalog som blev resultatet, men själv skulle han nog ha räknat de tretton kometer han upptäckte under åren som sin viktigaste prestation.

Den moderna versionen av katalogen rymmer, beroende på hur man räknar, 109 eller 110 objekt (jag ska återkomma till detta i nästa del i serien), men så många finns inte i den ursprungliga publikationen. Messier publicerade första delen i den franska vetenskapsakademins handlingar 1774 och då innehöll den de 45 första objekten (M1-M45). Messier utökade sedan katalogen i flera omgångar och den slutgiltiga versionen publicerades 1781 och innehöll 103 objekt (M1-M103). Det betyder alltså att återstående sju objekten har lagts till i efterhand. M104 eller Sombrerogalaxen tillkom 1921 när den franske astronomen Camille Flammarion hittade en anteckning om denna i Messiers eget exemplar av den tryckta katalogen. M105 till M109 lades till 1947 av astronomen Helen Sawyer Hogg, med hänvisning till ett brev där Pierre Méchain, Messiers samarbetspartner, rapporterar om dessa objekt. Och M110, Andromedagalaxens granne, slutligen tillkom 1966 när amatörastronomen Kenneth Glyn Jones påtalade en enstaka observation som Messier publicerade först 1798 och som därför inte kom med i den ursprungliga katalogen.

Det finns mycket mer att berätta om Messierkatalogen och jag kommer därför att återkomma i ärendet i nästa del av serien. Tills dess kan den hugade läsaren förstås försöka observera några objekt i katalogen. På Populär Astronomis stjärnkarta finns ett tjugotal Messier-objekt markerade. Åtminstone stjärnhoparna når man lätt med en hyfsad himmel och en vanlig fältkikare (galaxerna däremot kan vara svårare). Och i tidskriften kan man dessutom följa Björn Stenholms mönstring av Messier-objekten som i det senaste numret nått fram till M41, en öppen stjärnhop i Stora hunden.

• Läs och lämna kommentarer... (2)

Rymdkarnevalen har vilat tillräckligt länge! Sedan förra omgången har den svenska rymdbloggosfären blivit större och roligare. Nu med, till exempel, coola ungdomar!

Okej, ungdomar från förr i alla fall. Från Malmö bloggar nypensionerade Ulf R. Johansson (t.v. i bilden) i Astronomiska Sällskapet Tycho Brahes nya Cassiopeiabloggen, som snabbt blivit en av mina favoritbloggar. Ulf R. skriver roligt om det mesta som fångar hans intresse. Som till exempel konsten att göra en nattmacka, ett besök hos engelska astronominestorn Patrick Moore med polaren Carsten anno 1960, varför Sydafrika sparkade en av sina främsta astronomer och vad tidens mest kända astronomer dött av.

Åka:s blogg Stjärnstoft och kugghjul är en till fast punkt i bloggosfären. Där kan man läsa om att forska på exotiska platser, eller, lite mer hushållsnära tjänster i diskhons naturkunskap. Borta på Akademisk frihet undrar man för övrigt om din gamla lavalampa funkar på Jupiter.

Nyhetsbloggen SpaceFlash med ena foten i Gävle och den andra i Göteborg blir allt bättre. Bland annat har de tittat på rymdstationens nya observationsrum Cupola.

På Rymdkanalen bloggar vanligtvis Charlotte och Arvid om det mesta i rymdväg. Ibland släpper de tangentbordet och låter kollegan Sven Grahn hålla på, som till exempel när han nyligen la upp en hisnande video från en flygning 2008 med sondraketen Maser-11.

På Rymden i dag är det numera oftast kortfattade roliga länkar som gäller, men Dag har också skrivit om Danmarks senaste rymdupptåg, Copenhagen suborbitals förestående raketuppskjutning från Bornholm. Under rubriken ‘Danskar har roligare’.

Roligare än svenska Mango och Tango just nu i alla fall. Nu blir de små dansarsatelliternas uppsändning ännu lite försenad, enligt Rymdbolaget-Krister Sjölanders senaste rapport på Prismabloggen.

Assi och Astronomibloggen finns numera i Luleå men ännu är det full rulle där: fina bilder på dödsstjärnemånen Mimas till exempel.

Har du varit ute och skådat på sistone? P-M Hedén lyckades (ovan) med bedriften att fånga solsystemets eget stoftmoln, zodiakalljuset, från Dalälven – se hela bilden här. Enligt André Franke på Astroinfo gör Venus nu entré på kvällshimlen och i helgen såg jag den hela två kvällar i rad strax efter solnedgången. Landets bloggande astrofotografer har också varit i farten: Göran Strand plåtade Orion och Cristofer firade Alla hjärtans dag med en riktigt pördig bild på Julgranshopen. Skånska slöjdastrobloggare (jajamen) Maria Ehrenberg har haft mindre tur med vädret men är det mulet så kan man alltid brodera en galax istället. Vid andra ändan av rymdkonstspektrumet rapporterar Månhusbloggen hur det går med planerna på att bygga en röd stuga på månen. Nu senast handlade det om teknikprov hos Mälardalens högskola, där man vet hur man gör ett uppblåsbart golv.

Vad händer i mikrobloggosfären då? På Twitter är svenska astronomer, proffs och amatörer, ännu ganska tysta, men Rymdsverige kvittrar gärna. Inte bara astronauten @CFuglesang: Vid sidan om rymdstyrelsechefen @OlleNorberg kan man följa Rymdbolagets presschef i Kiruna @Johanna_B_Roos; Odd Minde på Rymdgymnasiet är @Tornio_River och nyhetsförmedlaren Johnny Rönnberg gör en stark insats som @astrowebb.

En annan på Rymdgymnasiet är eleven Mikael Ingemyr som bloggar på On the discovering of distant worlds om sitt besök på teleskopet NOT och hur han observerade exoplaneten WASP-12 b. Nu rapporterar han att hans mätningar visar att planeten är den största kända exoplaneten. När börjar landets proffsastronomer blogga om sina upptäckter, undrar man.

Nu går rymdkarnevalstafetten vidare!

• Läs och lämna kommentarer...

Från Paranalobservatoriet dominerar berget Cerro Armazones horisonten. Det är nu favorit i kampen om att bli stället där det extremt stora E-ELT ska byggas. Foto: ESO (fler bilder finns här)

Jordskorpans största teleskop för synligt ljus ska bli E-ELT, European Extremely Large Telescope, med sin planerade spegel på 42 meter. Så är tanken i alla fall och 2010 är avgörandets år för projektet. Planerna är långt framskridna men ännu upp till diskussion är var teleskopet ska byggas, och hur det ska finansieras.
När det gäller stålarna så ser det ut som om medlemsländernas avgifter till Europeiska sydobservatoriet ESO kommer att behöva höjas. Snart kommer Vetenskapsrådet att besluta om Sverige ska vara med i projektet. I maj ordnas en hearing i Stockholm i frågan, enligt mina källor på VR.
Den roligare frågan om E-ELT:s läge kom idag närmare ett svar. En ESO-utredning har kommit fram till vilken som är den bästa av de platserna på kortlistan – fem i Chile och en på Kanarieön La Palma. Vinnaren såhär långt är berget Cerro Armazones, som ligger i norra Chile, nära Paranalobservatoriet och jätteteleskopkvartetten VLT (och helt i linje med tidigare skvaller). Se pressmeddelandet hos ESO. Därmed får det anses vara kört för platserna i Argentina och Marocko som tidigare föreslagits.
Spanien däremot är inte uträknat. Enligt utredningen har alla platserna på kortlistan, inklusive La Palma, sina förtjänster. Cerro Armazones vinner på en jämn hög standard på sina natthimlar, samt just närheten till VLT.
I Spanien är kampen om E-ELT en het fråga och den spanska regeringen har satsat mycket för att få bygga teleskopet på La Palma. Några som inte brydde sig lika mycket var fotbollslaget Real Madrid. Laget fick enligt nyhetsrapporter en förfrågan om att ta på sig specialgjorda tröjor till stöd för ett E-ELT på La Palma, men man vägrade klä om sig för teleskopets skull.
Mer om E-ELT hos ESO
Astronomen Sarah Kendrew tycker att ESO borde vara öppnare med man gjort valet

• Läs och lämna kommentarer...

Kratern Stickney, Phobos mest dramatiska ställe, i en bild tagen från sonden MRO för två år sedan. MRO svävade 6800 kilometer ovan månen: nu kommer Mars Express hundra gånger närmare. (Bild: NASA/JPL/U of Arizona)

Klockan 21:55 onsdagen den 3 mars passerar sonden Mars Express bara 67 kilometer ovan ytan på Mars måne Phobos. Målet med besöket är att kartlägga den potatisformade månens inre konstruktion. För att göra det stänger man ner farkostens samtliga datasignaler för att kunna koncentrera sig på en enda fråga – hur mycket rubbas sondens bana av Phobos tyngdkraft? Det rör sig bara om millimeter, uppger ESA, men det ska räcka för att försöka avgöra hur massan är fördelad i den avlånga månen. Är den kanske bara en skrothög till himlakropp? Kan det rentav finnas håligheter inuti den (SR Vetenskapsradion)? Framförallt vill man veta hur Phobos blev en marsmåne: genom att fångas in av den röda planeten eller skapas av resterna efter en asteroidkrock?
Phobofilernas favoritmåne kan bli ett framtida mål för en bemannad Marsresa (New Scientist); innan dess ska den i varje fall få besök av den planerade ryska landaren Fobos-Grunt. Mars Express aktuella besök ingår i en serie av tolv förbiflygningar. Bland arbetsuppgifterna för dessa är att kolla om Phobos växelverkar med solvinden på samma sätt som månen gör. Det är förstås ett jobb för kirunabyggda experimentet Aspera: mer info om det finns hos Institutet för rymdfysik (UNT).
Mer om Phobos-besöket hos ESA, där det dessutom ska livebloggas.

• Läs och lämna kommentarer... (2)