Pluto ger insikter om liv i rymden, tror svenska forskare


De vackra, märkliga bilderna på Pluto från sonden New Horizons har överraskat alla i sommar. Forskare och rymdentusiaster är lika förtjusta i denna nya, röda värld som snurrar med hjärtat på utsidan. Planet eller inte – alla älskar Pluto.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Dvärgplanet med hjärta: denna bild på Pluto i riktiga färger släpptes den 25 juli. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Vi har frågat några svenska forskare om vad som de tycker är mest spännande bland de nya upptäckterna från Pluto – och svaren är oväntade.

New Horizons skarpaste bilder på Pluto visar få kratrar – och överraskande berg och slätter. Bergskedjorna, gjorda av fruset vatten med toppar på uppemot 3500 meter, sällskapar med glaciärer som tycks fylla i kratrar och sprickor. Trots att Pluto funnits i miljarder ser dess yta ut att vara ung.

Bild: NASA / JPL / JHUAPL / SwRI / Emily Lakdawalla
På Pluto än idag landskapen under fortsatt omvandling. Glaciärer, berg och slättar med få kratrar är bevisen. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Anders Johansen forskar vid Lunds universitet om hur planeter bildas. Han är fascinerad av hur Pluto lyckas behålla ett ungdomligt utseende. På annat håll i solsystemet kan ytan föryngras tack vare påverkan från en stor planet – som till exempel hos Jupiters ismånar och neptunusmånen Triton – men här händer något annat, menar han.
– Det kan betyda att vi måste revidera vårt syn på hur småkroppar av is värms upp. Det kanske sker tack vare energin från radioaktiva grundämnen som torium och uran, som har halveringstider på många miljarder år, säger Anders Johansen.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Vackra krockrester: Pluto och största månen Charon har kallats dubbelplanet. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Anders Johansen och hans kollega Kalle Wahlberg Jansson, också vid Lunds universitet, är speciellt intresserade av hur Pluto och dess fem månar en gång bildades. Pluto och Charon ser mycket olika ut, inga nya månar har hittills uppdagats, och inte heller har Pluto ringar – men allt stämmer fortfarande väl överens med att en paret bildades i en våldsam krock för miljarder år sedan.
– Jag tror inte att det faktum att Pluto och Charon ser olika ut behöver ändra teorin att systemet bildades av en kollision mellan två kroppar, säger Kalle Wahlberg Jansson.
Plutos röda färg kan förklaras av partiklar i dess tunna atmosfären, förklarar han. Charons tyngdkraft är för liten, en dryg tredjedel av Plutos, för liten för att behålla en egen atmosfär, och därför är den grå.

Lik planeten Mars är Pluto alltså röd. Färgen beror på en rödaktig gegga som skapas när metan och andra gaser bestrålas av solen och bildar partiklar som faller ner mot ytan, som ett slags kall, röd snö. Den kemiska förklaringen till den röda nyansen är komplexa molekyler som kallas tholiner. De har tidigare hittats hos Saturnus molntäckta måne Titan men identifierades faktiskt för första gången i experiment som leddes av Carl Sagan med kollegor på 1980-talet. På Planetary Societys sajt kan du läsa mer om tholiner och deras historia i en artikel av planetvetaren Sarah Hörst.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Pluto lyser i förstärkta färger i denna bild från New Horizons kamera Lorri och dess spektrograf Ralph. Sondens instrument har också mätt upp en svans av joner bakom dvärgplaneten och eggande skillnader mellan Plutos olika världsdelar. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Jan-Erik Wahlund vid Institutet för rymdfysik i Uppsala lyfter fram atmosfären som Plutos mest spännande egenskap. Den påminner om atmosfären hos Saturnus måne Titan, som han studerat med hjälp av mätningar från Saturnussonden Cassini. Jan-Erik är överraskad av att en så liten himlakropp om Pluto lyckas behålla en atmosfär där komplexa, organiska molekyler kan bildas.
– Det är ju så kallt, men uv-ljuset från solen räcker tydligen. Det visar att det är just tillgången på energirik strålning som är avgörande för att bilda komplex organisk kemi.
Att komplexa molekyler tycks kunna bildas på nedfrysta världar som Pluto är spännande för astronomer som studerar hur livets molekyler bildas i andra planetsystem än vårt. En av dem är Karin Öberg vid Harvarduniversitet i USA som nyligen uppmärksammats för upptäckten av molekylen metylcyanid nära en ung stjärna.
Karin Öberg tror att spännande ledtrådar kan finnas under ytan på Pluto, om man kan uppskatta vilka ämnen som finns där.
– Det kunde ge oss direkta data på hur effektiv solljus är att omvandla vatten, metan, kolmonoxid och kväveis till intressanta organiska molekyler, säger hon.

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI
Solen lyser upp Plutos märkliga atmosfär bakifrån. Bilden togs när New Horizons tittade tillbaka mot Pluto ett par timmar efter förbiflygningen den 14 juli. Nu fortsätter sonden utåt mot nya mål – tidigast 2019 kan den nå fram till en av Plutos mindre kusiner i solsystemets Kuiperbälte. (Bild: NASA/JHUAPL/SwRI)

Jan-Erik Wahlund arbetar med att förebereda de svenska instrumenten som åker med ESA-sonden Juice år 2022 för att undersöka Jupiter och dess ismånar Europa och Ganymedes. Hos de kan de finnas flytande vatten under ytan – och kanske till och med primitivt liv. För honom ger nu Pluto ledtrådar till hur liv kan ha bildats på flera håll i vårt solsystem.
– De isiga månarna kring Jupiter hade förmodligen hav på ytan just efter bildandet. Om liknande organisk dimma producerades i en atmosfär av kväve, metan och vatten atmosfär ovanför dessa hav så kan det kanske vara ett grundrecept för hur livets molekyler börjar bildas på himlakroppar, även på jorden, Mars och kanske Venus, säger han.

Foton: Lunds univ./Harvarduniv./IRF
Fascinerade av Pluto: forskarna Anders Johansen, Kalle Wahlberg Jansson, Karin Öberg och Jan-Erik Wahlund. (Lunds universitet, Harvard University, IRF)

Läs även våra tidigare inlägg om Pluto och Kalle Wahlberg Janssons artikel Nu når vi äntligen Pluto i Populär Astronomi 2014/4.

Dela

Planeten Kepler 452-b tar över som mest jordlik hittills


Rymdteleskopet Kepler har under de senaste par åren bekräftat det som många helt vanliga människor har länge haft på känn: att även andra stjärnor än solen har planeter, och att massor av dem är tillräckligt små för att påminna om jorden.

Men är jordlika planeter tillräckligt vanliga att vi kan i framtiden hitta några riktigt nära oss, och kanske också kunna leta liv där? En del av svaret på den frågan är planeten Kepler-452b, vars upptäckt avslöjades av NASA den 23 juli 2015 (se även DN/TT och SvD som båda intervjuat mig om fyndet).

Bild: NASA Ames/W. Stenzel
Rymdteleskopet Kepler har hittills hittat flera planeter som blivit ”jordlikast” hittills – nu senast Kepler-452 b. Så föreställer sig rymdkonstnären Wendy Stenzel hur planeterna och deras värdstjärnor skulle se ut från nära håll. Bild: NASA Ames/W. Stenzel

Keplerteleskopet upptäcker planeter genom att mäta upp små, små blinkningar hos avlägsna stjärnor. Regelbundna blinkningar kan avslöja planeter – och berättar om hur lång tid det tar att åka ett varv runt värdstjärnan. Stjärnan Kepler-452b skiner som solen men är lite äldre och ligger 1400 ljusår bort, och en gång var 385:e dag förmörkas den lite grann av en planet som beräknas vara två gånger jordens storlek. Den kanske egentligen inte har en fast yta, men chanserna att den faktiskt är stenig – likt jorden, Venus och Mars – bedöms vara goda. Och om det stämmer skulle flytande vatten också kunna klara sig utan att vare sig avdunsta eller frysa till is. En potentiellt beboelig planet med andra ord.

Bild: Jenkins m fl 2015Kontroll från jorden. En superskarp bild från Keckteleskopet på Hawaii bekräftar att Keplerteleskopets mätningar fått in stjärnan Kepler-452 och ingen annan i blickfånget. (Bild: Jenkins m fl 2015)

Mätningarna bakom upptäckten beskrivs i en matig forskningsartikel (med för genren trevligt lättsläst inledning) av astronomen Jon Jenkins och en mängd kollegor från USA, Australien och Danmark.
Planeten ingår också i det sjunde och senaste datasläppet från Kepler. Sedan den förra upplagan från januari 2015 tillkommer 521 nya planetkandidater, varav många är små som jorden.
Kepler fortsätter göra mätningar trots en skada som inträffade 2013.

Vad krävs för att upptäcka tecken på liv på en planet som Kepler-452b? Dels måste vi hitta sådana planeter på närmare håll: det blir en uppgift för nästa generationen med rymdteleskop efter Kepler, som NASA:s TESS, Europas Plato och Cheops. Sedan behövs insatser från de största teleskop, både på jorden och i omloppsbana.

Men även då lär det bli riktigt svårt att urskilja till exempel bevis på vegetation i ljus som passerat planetens atmosfär. Kirunaprofessorn Javier Martín-Torres tror att liv utanför jorden hittas lättast inte ute i galaxen, utan här i solsystemet på planeter som Mars och månar som Europa och Enceladus. Läs vår intervju med honom i Populär Astronomi 2015/2.

Ett mer vågat men eggande alternativ är att leta efter radio- och andra signaler från främmande civilisationer: så kallat SETI. Förra veckan blev det offentligt att den ryska miljardären Jurij Milner satsar stort i projektet Breakthrough Listen (läs mer i brittiska Guardian) med stöd av storheter som fysikern Stephen Hawking och astronomen Martin Rees.

För nästa generationens radioteleskop, det gigantiska SKA, där Sverige ingår, finns också planer på hur man ska leta utomjordiska signaler: om de senaste idéerna kan du läsa i nya boken Advancing Astrophysics with the Square Kilometre Array (i synnerhet artikeln Searching for Extraterrestrial Intelligence with the Square Kilometre Array.

Du kanske också är övertygad om att det måste finns andra livsformer därute – på Kepler-452b eller annorstädes – men den stora utmaningen är att hitta beviset som övertyger alla.

Några bilder från dagens Pluto-dramatik


Under dagen har nätet surrat av uppståndelse kring New Horizons ‘Pluto Flyby’. Sonden har varit på väg i nio år och idag passerade den alltså med en rasande fart igenom Plutosystemet. Varefter New Horizons har närmat sig Pluto har bilderna blivit allt skarpare, och tidigare idag släpptes nedanstående bild (NASA/JHUAPL/SwRI). Under de närmaste dagarna kommer bilder från själva passagen att släppas, och då förstås med betydligt bättre upplösning (senaste bilderna finns här).

NASA

Många har slagits av att Pluto varken är grå eller speciellt blek, så som den ofta avbildats tidigare. Pluto har plötsligt fått karaktär. Bilden ovan kan till exempel jämföras med det bästa som Hubbleteleskopet lyckats åstadkomma i Plutoväg (2003). I animationen nedan har bilden från New Horizons överlagrats på teleskopbilden (Animation: Luke Bailey).

En annan bild som dykt upp kommer från Rosetta-sonden. Som tidigare rapporterats om här på Popast, kretsar sonden just nu kring komet 67P Tjurjumov-Gerasimenko. Teamet som styr Rosetta vände häromdagen en av dess kameror mot Pluto med nedanstående resultat. Till vänster råbilden fotograferad inifrån kometens koma, i mitten en referensbild, och till höger den reducerade slutprodukten med Pluto i den blåa cirkeln. (Bild: ESA/Rosetta/MPS for OSIRIS Team MPS/UPD/LAM/IAA/SSO/INTA/UPM/DASP/IDA.) Inte så märkvärdigt kanske, men imponerande på ett annat sätt.

nnn

Under dagen har förstås nätets alla lustigkurrar firat triumfer, speciellt som många inte har kunnat undvika att se ett hjärta i det stora ljusa partiet i bilden från New Horizons. Här ett exempel från XKCD (klicka på bilden så blir det lättare att läsa).

pluto

Bild: NASA/JHUAPL/SwRI och XKCD.

Men min favorit så här långt, speciellt med tanke på vad jag skrev om för några dagar sedan, är förstås nedanstående bild (postad på Reddit av Alan Zucconi). När man väl fått syn på Pluto går han inte att tänka bort.

VMtEyQB

Pluto: Musses hund eller dödsrikets gud


Nej, Pluto har inte fått sitt namn efter Musse Piggs hund. Hunden Pluto debuterade 1930 i kortfilmen The Chain Gang (du kan se filmen här), men hade då ännu inte något namn. Han dyker upp igen i en senare film från samma år, men då som Rover. Först i sin tredje film, vilken släpptes året efter upptäckten av Pluto, döps han om till just Pluto. Walt Disney verkar alltså ha låtit sig inspireras av den astronomiska dramatiken.

ccc

Historien om Pluto — himlakroppen alltså — kan sägas ha börjat redan med William Herschels sensationella upptäckt av planeten Uranus 1781. De klassiska planeterna — Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus — hade varit kända sedan urminnes tider, men nu visade sig alltså solsystemet innehålla ytterligare en himlakropp. Astronomerna fick en ny planet att sätta tänderna i och Herschel själv blev kunglig hovastronom på kuppen.

Vartefter åren gick och observationsdata lades på hög, kunde astronomerna med allt större precision lägga fast Uranus bana runt solen. Samtidigt började man ana att inte allt stod rätt till. Den celesta mekanikens teoretiska förutsägelser för hur planeten skulle röra sig över himlen svarade inte riktigt mot hur den faktiskt rörde sig. I början av 1820-talet föreslogs att källan till denna diskrepans skulle kunna finnas i ytterligare en stor och tung planet utanför Uranus, vilken genom sina gravitationskrafter stör dess bana. Det dröjde till 1846 — och först efter att man fullföljt synnerligen komplicerade beräkningar för att ur de observerade störningarna härleda en teoretisk position — innan planeten Neptunus siktades första gången av Johann Gottfried Galle från Berlin-observatoriet.

Med Neptunus införlivad i solfamiljen började processen om. Nya observationer lades på hög, nya banberäkningar gjordes. Ännu en gång kunde det slås fast att allt inte stod rätt till. Även Neptunus verkade störas av en okänd himlakropp ännu längre ut.

En av de astronomer som började leta efter den nionde planeten var amerikanen Percival Lowell. Lowell hade 1894 byggt ett välutrustat privatobservatorium på en bergstopp i Arizona, och hade därefter ägnat förskräckande mycket möda åt att kartlägga vad som senare skulle visa sig vara en chimär, kanalerna på Mars. Parallellt med Mars-observationerna började han 1906 systematiskt leta efter det som skulle bli Pluto. Det ville sig emellertid inte och när han gick bort tio år senare var planeten fortfarande bara en teoretisk möjlighet.

Efter Lowells död gick observatoriets Pluto-projekt i stå (bland annat på grund av en arvstvist som låste verksamheten). Sökandet skulle inte återupptas igen förrän 1929. Uppdraget att åter börja leta efter planeten gick till en nyrekryterad observator vid anläggningen, 23-årige Clyde Tombaugh. Detta visade sig vara en synnerligen lyckad rekrytering. Den 18 februari 1930, ett knappt år efter han påbörjat arbetet, hittade han en liten ljusprick som verkade flytta sig mellan fältstjärnorna på några av de många fotografier han tagit. Det tog ett tag innan man var säker på saken och upptäckten tillkännagavs därför först i mitten av mars 1930.

Clyde Tombaugh ca 1930. Bild: Wikipedia Commons.

Clyde Tombaugh ca 1930. Bild: Wikipedia Commons.

Ännu en triumf för den celesta mekanikens teoretiska maskinerier, vilka hjälpt Tombaugh att rikta teleskopet mot rätt fläck på himlen, och förstås för Tombaugh själv vars uthållighet och noggrannhet hade betalat sig. Dessutom en amerikansk triumf, något som inte är helt oviktigt i den upphetsade debatten som följt på IAU:s degradering av Pluto från planet till dvärgplanet 2006. (I sammanhanget kan nämnas att de amerikanska delstaterna Illinois och New Mexico, som Lowell respektive Tombaugh kom ifrån, har lagstiftat om att Pluto fortfarande är en planet [Edit: Se tillägg på slutet.])

ccc

New York Times, 4 mars 1930. (Tack till Patrick McCray som hjälpt mig med bilden.)

Så var det det där med namnet. Traditionellt har den som upptäckt en himlakropp också haft äran att namnge den. Men på Lowell-observatoriet kunde man inte komma överens. Istället fastnade man för ett av alla de hundratals namnförslag som strömmade in från hela världen. På andra sidan Atlanten, i Oxford närmare bestämt, hade Venetia Burney (1918-2009) hört talas om upptäckten. Hon var bara elva år, men trots sin ringa ålder (eller kanske tack vare den) var hon väldigt intresserad av den grekiska mytologin. Hon föreslog för sin morfar att man skulle döpa den nya planeten till Pluto, efter underjordens gud. Morfadern hade kontakter inom brittisk astronomi, och via dessa nådde förslaget snart fram till astronomerna på Lowell-observatoriet. Efter en intern omröstning, där Pluto fick samtliga röster, döptes planeten officiellt i slutet av mars 1930.

Venetia Burney som barn. Bild: Wikipedia Commons.

Venetia Burney som barn. Bild: Wikipedia Commons.

Och nu väntar vi förstås alla andäktigt på att Pluto ska avslöja sitt rätta jag. New Horizon kommer allt närmare för var dag som går, och bilderna den skickar tillbaka får allt mer detaljer. Vill du följa tilldragelsen finns all relevant information i en tidigare bloggpost: Nu når vi Pluto! 6 saker du behöver veta inför årets rymdhändelse.

nh-pluto-bw-series-7-6-2015

Bilden från NASA:s New Horizon-sida (klicka på länken för att se de senaste bilderna).

[Tillägg:] Efter att jag hade publicerat inlägget blev jag uppmärksammad på att själva lagtexterna finns tillgängliga på nätet (tack Anders): Illinois och New Mexico. Av dessa framgår det klart att man anser att Pluto är en planet, men så vitt jag förstår inte att man faktiskt lagstiftar om det (jag är dock osäker på vilken juridisk status whereas-satserna har). Längst går man i New Mexico där man i en resulution som upprättar en Pluto-är-en-planet-dag slår fast att ”Pluto will always be considered a planet in New Mexico”. I Illinois tar man beslut om att 2015 ska vara ett Pluto-år men också om att inkomma med en formell prostest till IAU.

 

Nu når vi Pluto! 6 saker du behöver veta inför årets rymdhändelse


Varje dag fram till 14 juli kommer sonden NASA-sonden New Horizons närmare Pluto. Nu besöker mänskligheten äntligen solsystemets outsider – det gör att vårt solsystem känns större, brokigare och mer fascinerande än någonsin.

Under juli månad och under resten av året kommer Pluto att överraska oss. Vad behöver du veta inför störtflödet av ny kunskap?

  1. Allt skarpare bilder visar nu upp Pluto – och dess månar. I de bilderna från New Horizons intåg mot Pluto framträder den som en liten, glansigt istäckt dvärgplanet. En mörkare partner, den stora månen Charon, kretsar bara 2000 mil bort.

    Bild: NASA/JHUAPL/SWRI
    Nya världar: Tack vare New Horizons kamera får vi allt skarpare och mer spännande bilder av Pluto och dess måne Charon. Dessa togs mellan 25 och 27 juni 2015 (läs mer om bilden hos New Horizons). (Bild: NASA/JHUAPL/SWRI)

    Nya bilder från Pluto kommer både före och efter den 14 juli, då New Horizons är som närmast. Nyheter med bilder och andra upptäckter läggs på NASA:s New Horizons-sida och New Horizons egna hemsida. Från kameran LORRI, som tog bilden ovan, läggs obehandlade bilder i ett öppet arkiv. Schemat för vilka bilder väntas och när, samt andra hållpunkter kan du läsa hos expertbloggaren Emily Lakdawalla.

  2. Se Eric Wernquists hyllade Pluto-trailer

    ”Ursnygg och medryckande”, skriver New Horizons’ projektledare Alan Stern om denna fantastiska lilla film. Trailern för New Horizons Plutobesök har gjorts för USA:s National Space Society av stockholmaren Eric Wernquist, upphovsman till braksuccén Wanderers 2014, och sätter besöket kontext bland de senaste decenniernas största rymdsonderna, från Pioneer och Voyager till Dawn. Pluto-trailern ses bäst i (hög definition på Vimeo.

  3. Bild: NASA/JHUAPLDvärgplaneter med äss i rockärmen: Ceres underbara berg. (Bild: NASA/JHUAPL)
  4. Dvärgplaneter är lika fantastiska som planeter. Sedan 2006 är Pluto kanske mest känd för att inte längre vara en planet. Åsikterna går isår om Plutos planetstatus (se vårt tidigare inlägg Har Pluto blivit planet igen?) men det spelar inte så mycket roll. Pluto är vacker och spännande. Dessutom har bilderna från Ceres, solsystemets näst mest kända dvärgplanet, har visat att dvärgplaneter kan vara coola på ett alldeles eget sätt. Ceres har överraskat med sina ljusa fläckar och ett galet berg (bilden) – och Pluto kommer också att få oss att häpna. Du kan läsa mer om dvärgplaneter, och om debatten om Plutos planetstatus, i Populär Astronomi 2015 nr 2, som har Ceres och Pluto på omslaget.
  5. Bild: © David A. HardyPluto som vi föreställde den på 1970-talet. På sin hemsida har konstnären uppdaterat bilden. (Bild: © David A. Hardy, från Challenge of the stars 1972)
  6. Glöm dina gamla Pluto-bilder: nu får vi se verkligheten. När jag var barn väcktes rymdintresset av konstnären David A. Hardys bilder på världar där ingen hade varit, bland dem just Pluto (bild intill). Nu kompletteras bilder från New Horizons med andra mätningar: sondens instrument har redan mätt upp tecken på metan i ljuset från Plutos isiga yta och mer analyser väntas.
  7. pluto_månar_nasa_250Så stora är Plutos månar. Klicka för en större version. (Grafik: NASA)
  8. Upptäck Plutos märkligt kaotiska månar. Stormånen Charon är bara början, och överst på forskarnas frågor om Pluto är hur dess märkliga följe kan ha bildats: många misstänker en förödande kollision i deras förflutna, men vilka slags kroppar och när skedde det? New Horizons gör redan mätningar av Plutos små andra månar, och de största av dem, Nix och Hydra, väntas också bli fotograferade. Enligt ny forskning från Hubbleteleskopet finns det ingen ordning på hur Nix och Hydra snurrar – och det kan vara likadant med de mindre och mörkare månarna Kerberos och Styx. Emily Lakdawalla har uppskattat hur bra bilder som New Horizons kommer att kunna ta på Nix och Hydra: se hennes bild här.
  9. Bild: NASAPlutos märkliga, tunna atmosfär tros vara nästan lika stor som jorden. Bild: NASA
  10. Långa sommardagar, avdunstande isar och en spännande atmosfär. Det är sommar för norra halvklotet också på Pluto just nu. Runt dvärgplanetens solupplysta nordpol – där är det som bäst lika ljus som blåa timmen här hemma – avdunstar ytans lager av is och den märkliga atmosfären fylls på med gaser. Här handlar det om kväve, liksom i jordens atmosfär, men Plutos är långt tjockare än vår jämfört med klotets storlek. Forskare har hittills haft svårt att få ihop mätningarna gjorda från jorden av Pluto-atmosfärens förändringar. Nu får New Horizons berätta vad som egentligen händer där.

Vill du läsa på om Pluto och varför astronomer är så nyfiken på den? Läs artikeln Nu når vi äntligen Pluto av Karl Wahlberg Jansson, som forskar om hur Pluto och de andra kroppar i solsystemets utkanter bildades. Artikeln publicerades i Populär Astronomi 2014/4.

pluto_artiklar_populär_astronomi_500
Läs om Pluto och dvärgplaneterna i Populär Astronomi 2014 nr 4 och 2015 nr 2.

Läs också Ny tekniks intervjuer med teamet bakom New Horizons: med projektledaren Alan Stern och med svenska Emma Birath. Som driftingenjör för sonden har hon ett av världens just nu allra mest spännande jobb.

Flera inlägg

Skimrande möte i sommarskyn: så ser du Jupiter och Venus tillsammans på himlen


Hjälp forskarna att leta efter spindlar på Mars


Exoplaneter kan få heta Mumin, Mårran och Lillamy


Nyvaken kometlandare Philae får en mjukstart i solskenet


Därför glömde alla Knut Lundmarks stora upptäckt: den mörka materian


Astronomisk Ungdom får statligt stöd – vill satsa på skolorna


Ceres ljusa fläckar delar på sig – och delar forskarna


Vill du döpa en exoplanet? Nu får du din chans!


Solnedgång på Mars


Vad glimmar på Ceres? Rymdsonden Dawn undersöker


Populär Astronomi

är Sveriges ledande populärvetenskapliga tidskrift inom astronomi och rymdfart. Den utkommer i pappersform fyra gånger om året, i början av månaderna mars, juni, september och december. Den kan köpas i välsorterade butiker, som till exempel PressStop, men säkrast är alltid att prenumerera.

Facebook logoTwitter logo

Pluto får äntligen besök! Läs vår guide till Pluto och sonden New Horizons eller alla våra notiser om Pluto. På natthimlen just nu kan du se planeten Saturnus – den lyser som en lagom ljus gul stjärna lågt i syd.
Populär Astronomi 2015 nr 2 kan du läsa bland annat om Pluto och dvärgplaneterna: Beställ hos Tidningskungen eller läs mer om att prenumerera.

Ge bort Populär Astronomi!
Annons: Astro Sweden
Astronomisk ungdom

@PopAst på Twitter

Nyhetsarkiv