I lördags förmiddag fick det svenska satellitparet Mango och Tango ännu en varning om en inkommande potentiellt farlig bit rymdksrot. Det rapporterar Rymdbolagets Erik Clacey på Prismas engelskspråkiga blogg. En rysk raketdel som varit uppe och snurrat sedan 1992 kom så nära som 113 meter från det ännu ihopklämda satellitparet, men till skillnad från Mango och Tangos första rymdskrotsmöte för några veckor sedan var skrotbitens bana tillräckligt välkänd att ingen kursändring behövdes.

• Läs och lämna kommentarer...

En konstnärs intryck av en jordlik planet, som det observeras allt fler av. Kan någon av kandidaterna från Kepler se ut så här? Bild: Julian Baum, Take 27 Ltd.

Kepler behöver väl sannerligen ingen längre introduktion. Men som det första rymdteleskopet inriktat specifikt på att hitta jordlika planeter har det samlat data sedan det skickades upp i mars förra året och förväntningarna är stora. Med jordlik planet menar man inte specifikt en exakt kopia av jorden, med klimat och fyllt med liv, utan med en storlek och massa som är likvärdig med vår planet. Från mångfalden planeter som Kepler förväntas observera kommer man söka efter planeter med beboeligt klimat.

I går publicerades ett föredrag av Dimitar Sasselov, en av forskarna involverad i Kepler, där han diskuterar Kepler och dess data: föredraget kan ni hitta här. Under pratet kommenterar Dimitar resultaten från Kepler (som vi skrev om i juni) med att man upptäckt en mångfald av kandidater för jordlika planeter och som dominerar datan. Det återstår fortfarande mycket arbete med att bekräfta dessa planeter och undersöka dom ytterligare, men resultaten pekar oavsett mot att det finns jordlika planeter där ute, massor, och vi kan observera dom. Vår galax Vintergatan ser ut att vara rik på jordlika planeter, så frågan är hur många av Keplers kandidater som kan bekräftas och hur många av dom som kan visa sig vara beboeliga.

Antalet planeter med möjligheten att vara beboeliga är väldigt högt. ”Det finns ungefär 100 miljoner planeter som har potentialen att vara beboeliga i Vintergatan”, kommenterar Dimitar, ”och med vårt lilla teleskop kommer vi ha möjligheten att identifiera åtminstone 60 av dessa”Förhoppningen finns att vi inte behöver vänta länge på att vi ska observera den första beboeliga planeten, och när vi gör det lär vi se en fullständig explosion av nyheter.

Om Kepler och dess arbete kan ni hitta mer information om på den dedikerade hemsidan för projektet på NASAs hemsida.

Sidan www.ted.com är också att rekommendera för framtiden, där en mångfald av föredrag inom många ämnen är publicerade och finns gratis för allmän beskådan.

• Läs och lämna kommentarer... (1)

Den blåa superjätten R136a1 i Stora magellanska molnets mest extrema stjärnhop är nu den tyngsta kända stjärnan. Bild: ESO/P. Crowther/C.J. Evans

Hur tung kan en stjärna bli? Frågan är inte bara spännande. Stjärnornas tungviktare skiner också starkast, dör i häftiga explosioner och sprider både energi och tunga livsviktiga grundämnen i universum.
Sedan ett tag har astronomer varit ganska övertygade om att stjärnor i dagens universum aldrig blir tyngre än 150 gånger solens massa. Men en analys av nya och gamla data som gjorts av Paul Crowther vid Sheffields universitet i England och kollegor (artikel på ArXiv, pressmeddelande hos ESO, som jag var med och översatte, BBC) rör ordentligt om i stjärngrytan. Enligt Crowthers team väger den tyngsta kända stjärnan dubbelt så mycket som det gamla gränsvärdet. Ny rekordhållare är R136a1 i granngalaxen Stora magellanska molnet. Just nu väger den 265 solmassor och vid födseln kan den ha vägt så mycket som 320 solmassor. Den trängs i samma stjärnhop, 165 000 ljusår bort, med två andra riktiga tungviktare och alla väger en bra bit över den tidigare gränsmassan. Den har faktiskt tidigare misstänkts för att vara löjligt tung, kanske uppemot tusen solmassor, men osäkerheterna har varit stora på grund av andra näraliggande stjärnors sken och möjligheten att vissa enskilda stjärnor faktiskt är dubbla. Crowthers gäng tror nu att de undanröjt de flesta tveksamheter genom att jämföra flera tunga stjärnors sken i synligt och infrarött ljus (med data från både Hubbleteleskopet i rymden och VLT i Chile) med nya teoretiska modeller, och i två fall där stjärnorna är faktiskt i dubbelsystem stämmer massmätningar från olika metoder fint överens.
Tung betyder förresten inte nödvändigtvis ”stor” när det gäller stjärnor. R136a1 har en diameter bara 30 gånger solens, vilket är ju rätt stor men hos röda superjättar som till exempel Betelgeuse kan stjärnan sträcka sig ända ut till 900 gånger solens diameter.
Vad betyder det att stjärnor kan bli 300 gånger tyngre än solen? Enligt forskarna öppnar det bland annat upp möjligheten för att de riktigt exotiska explosionerna, så kallade parinstabilitetssupernovor kan upptäckas i dagens universum. Själv undrar jag vilka monsterstjärnor som föds inuti de allra tyngsta stjärnhoparna i andra galaxer, där miljontals stjärnor bildas på samma plats, och vad de kan ställa till med när de smäller.
R136a1 då, när kan vi vänta att den blir supernova? Jag frågade Paul Crowther, som menar att de stjärnutvecklingsmodeller som forskarna använt bara är pålitliga för stjärnans tid på huvudserien.
– Därefter finns det många osäkerheter, men jag skulle vänta mig att den skulle explodera inom en miljon år eller så.
När det händer kommer explosionen förmodligen att vara både lätt synlig med blotta ögat och, såklart, tillräckligt långt bort att vara helt ofarlig för jorden.

R136a1 ligger i stjärnklungan i mitten av den maffiga Tarantelnebulosan. (Film: ESO/P. Crowther/C.J. Evans)

[Svenska medierna har (med lite hjälp av BBC-inslaget) gjort ett riktigt bra jobb med rapporteringen om R136a1. Se t ex SVT Rapport, Aftonbladet (bäst i klassen denna gång), SvD, DN och Vetenskapsradion.]

• Läs och lämna kommentarer... (4)

Populär Astronomis fotograf och reporter Alexis Brandeker fortsätter sin resa som ciceron på Thabela Travels solförmörkelseresa i Sydamerika. Med förmörkelsen avklarad och avrapporterad har sällskapet nått San Pedro i den chilenska Atacamaöknen med sina kristallklara stjärnhimlar. På reseschemat: en amatörastronomisk kväll. Klicka på bilderna för att förstora.

Amatörobservatoriekvällen i San Pedro blev mycked lyckad. Under dagen hade starka vindar blåst upp sand och stoft så att sikten tidvis blev noll, vilket gjorde att vi fick ställa in besöket i ”måndalen” (en plats som med sin avsaknad av synligt liv, p.g.a. den höga salthalten i sanden, sägs likna månlandskapet). På kvällen mojnade dock vindarna, stoftet lade sig snabbt och en klar stjärnhimmel framträdde. Tillsammans med ett 30-tal andra togs vi med buss ut till SPACE (San Pedro de Atacama Celestial Explorations) observationsplats några kilometer utanför San Pedro, som ståtar med en stor samling amatörteleskop av olika slag, de största med en spegeldiameter på 60 cm. Kvällen började med att den franske ex-ESO astronomen Alain Maury mycket underhållande introducerade hur vår världsbild förändrats genom tiderna och hur den ser ut i dag. När han fick veta att en liten grupp kommit ända från Sverige, undrade han hur det kom sig att vi lämnat sommaren i Europa för vintern i Chile. Efter det uppenbara svaret ”solförmörkelsen” ville han veta var vi sett den ifrån, och utbrast spontant ”You bastards!” när han fick veta att vi sett den från Calafate. Han hade själv inte trott att vädret skull hålla i Calafate utan rest till Påskön och grämde sig över att vädret blivit bättre i Calafate.

Efter introduktionen gick vi ut och tittade på den klara stjärnhimlen, där Alain med en laserpekares hjälp pekade ut södra stjärnhimmelns höjdpunkter. Själv smet jag iväg lite för att ta bilder på Vintergatans centrum, som stod nära zenit (klicka på bilden till höger). Med hjälp av teleskopen fick vi se många saker onåbara från Sverige, däribland nebulosan runt eta Carinae, stjärnhoparna 47 Tucanae och Omega Centauri, multipelsystemet alfa Centauri. Kvällen rundades av med en kopp varm choklad i ljuset från ett stearinljus. Imorgon kommer vi besöka det professionella observatoriet på Paranal, som hyser jätteteleskopen VLT. Då blir det mindre titta på stjärnhimlen och mer titta på stora maskiner.

/Alexis

• Läs och lämna kommentarer... (4)

Igår var vi inne på hur fel det kan bli när vetenskapsjournalister tolkar tveksamma pressmeddelanden från forskningsinstitut. Nu idag har precis samma sak hänt igen. NASA döper pressmeddelandet till ”NASA hittar superhet planet med unik kometlik svans” och visst låter det som en helt ny upptäckt. Rubriken är rejält vilseledande. Det handlar visserligen om spännande observationer, i ultraviolett ljus med nya instrumentet COS ombord på det nylagade Hubbleteleskop, men planeten är kanske den mest kända av alla exoplaneter, HD 209458 b, 150 ljusår bort. Hos annars superproffsiga Vetenskapsradion blir nyheten Planet med svans upptäckt, trots att samma program rapporterade om samma planets stormiga atmosfär så sent som för tre veckor sedan. Stressade vetenskapsjournalister och forskarnas slarviga spinndoktorer är en farlig kombination i sommarhettan. Fortsättning följer säkert om – eller när – kvällstidningarna ger sig in i leken.

• Läs och lämna kommentarer... (1)